Nytt i samlingen - Oktober 2020

The Commodores - The Commodores
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Motown
Betyg: 4/5
The Commodores vilade inte många minuter under sina mest aktiva dagar på 70-talet. Inte ens ett år efter att föregångaren "Hot on the tracks" släppts kom den här plattan och bara ett år efter det kom höjdaren "Natural high". Den här självbetitlade går i flera olika riktningar, men har hela tiden soul- och funkmusiken som bas. Stundtals kanske det spretar lite, men det är samtidigt ett skönt gung i nästan varje låt även om jag föredrar när Lionel Richie sjunger framför Walter Orange. 

Den låt som idag är mest känd från den här plattan är nog balladen "Easy", som genom Faith No Mores version 1993 fick en pånyttfödelse, och med risk att låta enkelspårig och kommersiell så är det också i mitt tycke den bästa låten på plattan, även om tredje singeln "Zoom", också en ballad, framförs med den äran av Lionel Richie. Jag gillar också den lite mer funkiga "Heaven knows"! Totalt är detta ett riktigt bra Commodores-album. Den kanske inte sitter fullkomligt och har sina brister, men svänger ändå bra och är snygg i varje låt.

Roy Eldridge - The Early Years
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: CBS
Betyg: 4/5

I somras skrev jag om en åldrande Roy Eldridge som tillsammans med Dizzy Gillespie och Oscar Peterson gjorde ett sådär intryck på Pablo-plattan "Jazz maturity... where it's coming from". Därför går vi nu tillbaka till Eldridge glansdagar för på Vinylstallet hittade jag detta eminenta dubbelalbum betitlat "The early years". Detta album tar oss från Eldridge första solon och genombrott i Teddy Hills orkester 1935 och genom hela 30- och 40-talet ända till 1949. 

Ett skiva är lite starkare än den andra, detta då utan att trycka ner skiva två nåt nämnvärt. Men swinglåtarna med dom mindre sättningarna från andra spårets "Wabash stomp" och framåt är lysande jazzkarameller som smälter skönt i öronen! Andra skivan är nästan helt tillägnat hans engagemang med Gene Krupas orkester, som på inte sätt är dålig, inte alls, men efter den helt fantastiska första skivan hade det varit nästan bättre om man fortstatt på den banan och varierat Krupa storband med småbandsinspelningar. Men det finns förstås flera godbitar även med Krupa, som den klassiska duetten med Anita O'Day "Let me off uptown". Ska jag trots allt peka ut en svag låt på plattan får det bli den avslutande och lite väl tillgjorda "Swiss lullaby" som börjar som en marsch och fortsätter Bill Black vrålandes som en ilsken granne med sömnproblem innan bandet drar på en stund. 

Men totalt sätt är detta en riktigt bra och snygg introduktion till Roy Eldridge och hans trumpet med det bästa som hans karriär hade att erbjuda under hans skönaste stunder! Det kanske dalar lite mot slutet, men ändå är det ett varmt rekommenderbart swingalbum!



Count Basie - The Count and The President
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: CBS
Betyg: 4/5

Så till en annan jazzplatta med ungefär samma stil. Det är ett dubbelalbum, utgivet av CBS och som precis som Eldridge-skivan har en av skivorna som är ännu starkare än det andra eftersom den innehåller en lite mindre sättning. CBS har en jazzserie som heter "Jazzotheque" som är väldigt intressant och som jag börjar gilla mer och mer. Här har man samlat dom stora namnen och grävt fram en hel del spännande och mindre spelade stycken,blandat med några mer kända låtar, och givit ut dessa plattor till omvärlden. En hedersam idé! Jag har ett album i serien med Count Basie sen tidigare, "The orchestra and the octet", vilket är ytterligare ett fynd av alla där man plötsligt hittar Basie i mindre kända sammanhang, i detta fall en oktett. Bara det albumet en väldigt rekommenderbar platta. Den oktetten, här kallad "Basie's Bad Boys", gör sig hörd en del också på den första skivan på detta dubbelalbum, som förstås har fått sitt namn efter Count Basies samarbete med Lester "The Prez" Young. 

Låtarna med oktetten är här kanonbra och mjuk och skön 30-talsswing, ibland med Basie spelandes orgel och med Jimmy Rushing vid mikrofonen. Att jag dessutom får med en av min barndoms tidigaste jazzfavoriter, "Oh, lady be good", den klassiska inspelningen från 1936 med Lester Young i högform, försämrar inte direkt det hela! 

Sen är det Basies storband med ömsom Rushing och ömsom Helen Humes som sångare och det är verkligen inte dåligt heller! Count Basies orkester var en av dom absolut bästa och mest välorganiserade storbanden någonsin och det bevisas här. Själv har jag till exempel aldrig hört någon annan version av "And the angels sing" än Benny Goodman och Helen Forrest, men här lyckas Basie göra en riktigt bra version av den också! Men eftersom oktettinspelningarna nu är ett strå ännu vassare och lite mer speciella så reser dom sig över dom mer reguljära storbandslåtarna och gör första skivan lite starkare. Men totalt sett en kanonplatta med The Count när han var som allra bäst, både i det största och mellanstora formatet! Och CBS Jazzotheque är solklart ett märke att hålla noga utkik efter!



U2 - Two hearts beat as one
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Island Records
B-sida: Endless deep

U2s låtar innan "Pride (in the name of love)" varken talas eller hörs det mycket om. Jag har tyvärr inte hört deras platta "War" ännu, men hoppas kunna införskaffa den inom snar framtid också. Till att börja med så har jag denna singel, som dock är en liten raritet. Som singel gavs den bara ut i dom engelskspråkiga nationerna, USA, England och Australien, medan övriga Europa fick "Sunday bloody sunday" som andra singel. En av låtarna blev en klassiker, den andra föll helt i glömska, gissa vem som är vem!

Därmed inte sagt att "Two hearts beat as one" är dålig. Tvärtom, det är en sorgligt bortglömd höjdarlåt med ett energiskt gitarriff och en stark och bra melodi. Personligen tycker jag att den är minst lika bra som den med kända låten om den blodiga söndagen. 

Låna också ett öra till B-sidans "Endless deep", som också finns på "War"-plattan. Det är en nästan instrumental lite mörk och öde låt där en röst hörs i fjärran, och det är inte Bonos. Det är en av få låtar där man får höra Adam Clayton sjunga. "Sunday bloody sunday"-singeln är förstås lättare att hitta här, men om man hittar den här singeln också så är den klart rekommenderbar!



Louise Hoffsten - Slowburn

Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Rival/BMG
B-sida: Talking to myself

1990-91 började jag upptäcka Louise Hoffsten på allvar och mitt intresse för hennes musik har stått sig sen dess och just 1991 kom plattan "Message of love", en klart med bluesrockinfluerad platta. Den var inspelat i Memphis med Bonnie Raitts band, passande bara ett halvår efter att Gary Moore kommit med sin storsäljare "Still got the blues". I SVTs "Listan", som då presenterades lagom utflippat av Cia Berg, så spelades videon till singeln "Slowburn" och jag tyckte det var en kanonbra låt. Så till sist har den landat i min singelsamling också!

Och hade den här låten kommit i USA med någon av dom traditionella blueslegenderna så hade jag nog inte brytt mig alls lika mycket. Egentligen är jag ingen bluesfan, om inte Gary Moore eller Louise Hoffsten gör det. För jag gillar den här låten med Louise röst, stämningen och den stil som man gjort låten åt henne, även om själva melodin inte kanske är jättestark.  Vill man istället speeda upp tempot lite så kan man vända till B-sidans "Talking to myself", en bluesrockgoding från "Message of love"-plattan!