Sidor

fredag 2 april 2021

Nytt i samlingen - Mars 2021

Coleman Hawkins - Coleman Hawkins and the trumpet kings
Utgivningsår: 1965
Skivbolag: Mercury
Betyg: 4/5

Jag utlovade mer från den stora högen av jazzplattor jag köpte för ett tag sen, som jag nämnde när jag skrev om Modern Jazz Quartets "Sait on Jamais", och då passar jag på att ta den här med en av mina favoriter, Coleman Hawkins och hans lite raspiga tenorsaxofon. Egentligen så borde jag vara försiktig med Hawkins-inspelningar eftersom han börjar komma upp i kategorin musiker som jag har så mycket med att jag knappt vet vad jag har, åtminstone vad gäller äldre inspelningar. Men han är ju så lysande och svängig att det är omöjligt att låta bli! 

Den här plattan ingår i Mercurys Jazz Master-serie och har följaktligen det där stentrista skivomslaget som ser ut som ett innerfodral. Men det kompletteras förstås med råge av det faktum att den här är närbesläktad med en gammal "Årets fynd". Det köp jag gladdes allra mest åt 2015 var Hawkins-utgåvan "Cattin'", som innehöll inspelningar från det saligt bortglömda skivbolaget Keynote, som nästan sen starten varit ett av mina favoriter för dess förmåga att skapa fin och mysig 40-talsswing med sitt speciella inspelningsljud. Och ser man på, alla låtar på denna platta är Keynote-inspelningar och bara en finns med på både denna och "Cattin'"! Mumma! 

Nu lär kanske inte den här bli just årets köp, även om det inte är omöjligt att den kanske finns med på årslistan. Det finns ett par spår, som "In a shanty old shanty town", som kanske inte är mina allra största favoriter på plattan. Men likväl är detta en höjdarplatta med geniun jazz och swing av allra bästa och finaste märke. Ett antal av dessa låtar har jag klart på andra Hawkins-samlingar, men bara att det att man samlat ett helt album med Hawkins inspelningar från ett av jazzhistoriens bästa märken får mig att le och digga lyckligt från öra till öra och solklart lägga denna i samlingen! 



Duke Ellington & Johnny Hodges - Back to back
Utgivningsår: 1963
Skivbolag: Verve Records
Betyg: 4/5
Duke Ellington och Johnny Hodges tillsammans på platta är förstås inget nytt. Hodges var ju lite av The Dukes vänstra hand (och Billy Strayhorn hans högra) och har även på sina egna inspelningar förvaltat det "Ellingtonska" soundet. Vad som dock är betydligt ovanligare dock är Ellington ledandes en sextett, men 1959 så blev det verklighet (detta är alltså en återutgivning). Vad som också är roligt är att det förutom Hodges inte alls är klassiska Ellington-musiker här utan Harry Edison och Jo Jones är ju egentligen Count Basies män, Leslie Spann spelade med ungefär alla samt att Al Hall och Sam Jones också är med och turas om med basjobbet. 

Undertiteln på plattan är "Duke Ellington and Johnny Hodges play the blues" och det är verkligen så när man tittar på låtlistan där alla låtar utom en har ordet "blues" sist av allt. Men för det så är detta ingen långsam bluesplatta utan en riktigt bra och svängig sak med riktigt bra samspel mellan Edison, Hodges och Ellington. Fast jag fick lite kalla fötter vid den minst sagt märkliga latinoinledningen på första spåret "Wabash blues", men det är tur att första intrycket ibland kan helt fel. Dukes pianoinledning på "St Louis Blues" är kanonbra och deras egna tolkningar av just helige Louis blues och "Royal garden blues" är klart rekommenderbara. Helt klart en av de bästa plattor med Ellington i småbandsformat som jag har hört och det finns en uppföljare också, "Side by side", med mer inspelningar från samma session 1959.


The Hep Stars - Sunny girl
Utgivningsår: 1966
Skivbolag: Olga Records
B-sida: Hawaii
Hep Stars får inte många chanser på bloggen, kanske främst för att den svenska 60-talsvågen aldrig riktigt intresserad mig. Men det finns undantag i nästan varje genre har jag fått lära mig om och om igen och i detta fall är "Sunny girl" ett klart sådant. Där "Cadillac", "Farmer John" och "Bald headed woman" tillhör deras normala tråkiga rockklassiker så är "Sunny girl" en enormt vacker låt i menuett-stil med cembalo och skön stämning. 


Låten skrev Benny Andersson med sin då norska flickvän i tankarna och låten skulle egentligen ha gått betydligt fortare, men ljudteknikern Gert Palmkrantz föreslog ändringen i tempot, vilket jag kan vara väldigt tacksam för. Och ABBA-kopplingen slutar förstås inte vid Benny, för på plattan "Många ansikten/Many faces" finns en version med Björn Ulfveus Hootenanny Singers i ett ännu lugnare tempo och med stämsång.

Sen dess har dock Benny förkastat texten han skrev och till viss mån kan jag förstå det.

"
She's domestic, she is property" är ju varken skönlyrik eller en särskilt vettig text med dagens mått mätt, men likväl är soundet och melodin så kanonbra att jag kan i alla fall bortse från just det. Så även om omslaget är lite slitet så är jag ändå riktigt glad över att ha hittat denna singel.



Cher - We all sleep alone
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Geffen
B-sida: Working girl
Chers självbetitlade comebackplatta från 1987 tillhör väl inte hennes mest succéfyllda och ihågkomna idag, även om den fick en hyggligt stor hitsingel ur sig, "I found someone". Det var runt denna tid som Cher nu började sitt långa samarbete med dom låtskrivare och producenter som skulle bli hennes vardag för fler år framåt, Desmond Child och Diane Warren. En hel del var riktigt bra amerikansk 80-talsrock, en del var väl sisådär kul.

Denna singel tillhör faktiskt det första, för den här Child och Bon Jovi-skapta låten är riktigt bra med en liten synthslinga som kryddar till melodin. Inte kanske den allra starkaste refrängen, vilket nog är anledningen till att den här låten inte tillhör hennes mest sålda singlar, men den är helt OK och är en snygg rockballad. En tumme upp också för B-sidans "Working girl", också på plattan, som är en bra låt signerad Michael Bolton och just Child. 

2 kommentarer:

  1. 'Working Girl' är en av mina favorit låtar med Cher :D
    Jag skulle nog våga påstå att den är bättre än 'we all sleep alone' Men videon är het. Cher är het :D Har för mig att det var hennes riktiga pojkvän i den också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Working girl" är bra, men jag sätter nog "We all sleep alone" högre. Det finns tydligen två videor med den låten. Dels den mer sexiga, som skivbolaget inte var nöjd med, också en till.

      Radera