Jag tror det framgår med all önskvärd tydlighet, men jag säger det ändå för säkerhets skull: Detta är på intet sätt en marknadsföring av tobak utan enbart ett dokumenterande av en era från en märklig tid med bra musik. För vi ska gå på show, radio show, en konstig show som är en del av USAs historia, på gott och på ont. En show som idag ses som ganska smaklös och konstig, men som då var en mer naturlig del av amerikansk media och underhållning, inte minst för älskare av jazz. Och det är intressant och se hur saker och ting förändras så drastiskt med åren. Detta med cigaretter och cigarettreklam till exempel. Idag så är cigarettreklam förbjudet i många länder och i Sverige så måste alla cigarettpaket ha varnande texter för att alla ska förstå att rökning dödar. Däremot på 30- och 40-talet så var reklam för cigaretter fullt normalt och som vilken annan reklam som helst, framför allt i USA.
Men tänk er att ett cigarettmärke, vilket som helst, som Prince eller Marlboro, varje vecka skulle ha en show i svensk radio med ett populärt band spelande live medan sponsorn matade ut reklam för cigaretter och sa rakt ut hur gott och avslappnande det är att tända en cigarett av deras märke. Det skulle vara helt otänkbart idag och kanalen som sände det skulle vara under luppen på medias granskningsnämnd på en överskådlig framtid. Men i USA under storbandseran så var det helt naturligt, för där hade man "Camel Caravan", som var cigarettmärket Caravans varité-program varje vecka med band som Benny Goodman, Bob Crosby eller Casaloma Orchestra spelandes samtidigt som man hade diverse små sketcher emellanåt. Och visst känns det bisarrt hur konferencieren Ruppert Hughes, senare ersatt med Johnny Mercer, står och tackar alla rökare och säger seriöst att "det finns en svalhet och fyllig smak" och att piptobaken kallas "den nationella nöjesrökandet". Och programmets slogan, som upprepas flera gånger, är:
"Let up and light up a camel!"
Nej, jag har aldrig tagit ett bloss i hela mitt liv!
Sen var det då musiken, som var det positiva. Sändningarna finns i massupplaga inspelade och många kan man hitta på både Youtube och Internet Archive. Men det har getts ut mycket på skiva också och förmig som även samlar gamla radioprogram och dessutom gillar jazz så är detta givetvis jättekul! Jag har tre skivor med material från "Camel Caravan", två med Benny Goodman och en med Bob Crosby. Den ena, ett dubbelalbum utgivet på Phontastic där Benny Goodman-entusiasten och jazzsamlaren Jerry Newhouse presenterar olika orkester, kvartett och trio-inspelningar med Goodman ("Jerry Newhouse presents: Benny Goodman, His Orchestra , Trio & Quartett 1938-39") är förvisso inte hela shower utan låtar från olika program.
Dom andra är dock från samma serie utgivet av Jasmine Records på 1984. Den ena är två program med Benny Goodman, daterade 4 och 11 april 1939 och där plattan har titeln "Sing, sing, sing", och är riktigt rekommenderbar, förutom att i programmet från 11 april så är boogie woogie-pianisterna Albert Ammons och Meade "Lux" Lewis med, vilket jag kanske inte riktigt jublar av glädje åt. Dessutom är det mer reklam på denna skiva än den andra som jag ska komma till strax. Här är det alltså vad man föredrar, för båda showerna finns alltså på Youtube, men finns dom på skiva så är det för mig klart roligare.
Den andra plattan har shower daterade 27 juni och 4 juli och då har Bings brorsa Bob Crosby tagit över som husband. Om jag får välja orkester så är Benny Goodmans band förstås klart starkare. Crosbys orkester är inte dåligt, men saknar det där lilla extra och speciella krutet i spelet. Dessutom så ska förstås det lilla bandet i bandet vara med även här och där Goodman har sin swingkvartett så har Crosby sina Bobcats, som dock är mer dixieland-orienterad än Goodman, och dixieland är en jazzgenre jag gärna kan vara utan. Jo, vi bjuds förstås också på den uttjatade Bobcats-hiten "Big noise from Winnetka" med vissling och allt. Sketcherna, kanske någon undrar, är dom roliga? Nej, det kan man inte påstå. På Crosby-skivan så består dom i att man driver en "Caravan Dixieland Music Shop" där folk ringer eller besöker för att antingen söka jobb eller beställa musik och några jättestora skratt bjuds det inte direkt på. Men humor sägs ju vara en färskvara också. Dock vill jag inte totalt såga Bob Crosby-plattan, betitlad "Suddenly it's 1939". Även om Crosbys storband inte känns jättehäftig i jämförelse med många andra band runt samma tid, som Goodmans, så är det ändå fullt godkänd storbandsjazz, med bra sång bland annat av Kay Starr och Helen Ward och det är ändå ett kul tidsdokument att ha som radiounderhållning. Men om jag trots allt ska välja någon av banden som för mig ger mest underhållning i "Camel Caravan" så är förstås Benny Goodman mitt klara val, men så har han varit en storbandsfavorit sen start så det är kanske inte helt oväntat.
1954 lades dessa program ner och sen dess så har som sagt synen förändrats något. Och dom flesta som ändå är förlorad i tobakens värld eller som kanske har en positivare syn på detta med att röka har ändå numera en förståelse och respekt för att cigaretter inte är den "the national joysmoking" som man en gång målade upp det som utan även är förenad med en stor fara. Men om man ändå kan överse med detta tidsdokument från tiden med cigarettreklam i radion som målade upp rökning som guld och gröna skogar och bara fokuserar på musiken som sådan så är dessa skivor riktigt kul att ha och ger jazzshower av nästan finaste kvalitet! Vill man ha ett reklamfritt alternativ så finns ändå Jerry Newhouse-plattan, som bara har musiken från "Camel Caravan".
Men tänk er att ett cigarettmärke, vilket som helst, som Prince eller Marlboro, varje vecka skulle ha en show i svensk radio med ett populärt band spelande live medan sponsorn matade ut reklam för cigaretter och sa rakt ut hur gott och avslappnande det är att tända en cigarett av deras märke. Det skulle vara helt otänkbart idag och kanalen som sände det skulle vara under luppen på medias granskningsnämnd på en överskådlig framtid. Men i USA under storbandseran så var det helt naturligt, för där hade man "Camel Caravan", som var cigarettmärket Caravans varité-program varje vecka med band som Benny Goodman, Bob Crosby eller Casaloma Orchestra spelandes samtidigt som man hade diverse små sketcher emellanåt. Och visst känns det bisarrt hur konferencieren Ruppert Hughes, senare ersatt med Johnny Mercer, står och tackar alla rökare och säger seriöst att "det finns en svalhet och fyllig smak" och att piptobaken kallas "den nationella nöjesrökandet". Och programmets slogan, som upprepas flera gånger, är:
"Let up and light up a camel!"
Nej, jag har aldrig tagit ett bloss i hela mitt liv!
Dom andra är dock från samma serie utgivet av Jasmine Records på 1984. Den ena är två program med Benny Goodman, daterade 4 och 11 april 1939 och där plattan har titeln "Sing, sing, sing", och är riktigt rekommenderbar, förutom att i programmet från 11 april så är boogie woogie-pianisterna Albert Ammons och Meade "Lux" Lewis med, vilket jag kanske inte riktigt jublar av glädje åt. Dessutom är det mer reklam på denna skiva än den andra som jag ska komma till strax. Här är det alltså vad man föredrar, för båda showerna finns alltså på Youtube, men finns dom på skiva så är det för mig klart roligare.
Den andra plattan har shower daterade 27 juni och 4 juli och då har Bings brorsa Bob Crosby tagit över som husband. Om jag får välja orkester så är Benny Goodmans band förstås klart starkare. Crosbys orkester är inte dåligt, men saknar det där lilla extra och speciella krutet i spelet. Dessutom så ska förstås det lilla bandet i bandet vara med även här och där Goodman har sin swingkvartett så har Crosby sina Bobcats, som dock är mer dixieland-orienterad än Goodman, och dixieland är en jazzgenre jag gärna kan vara utan. Jo, vi bjuds förstås också på den uttjatade Bobcats-hiten "Big noise from Winnetka" med vissling och allt. Sketcherna, kanske någon undrar, är dom roliga? Nej, det kan man inte påstå. På Crosby-skivan så består dom i att man driver en "Caravan Dixieland Music Shop" där folk ringer eller besöker för att antingen söka jobb eller beställa musik och några jättestora skratt bjuds det inte direkt på. Men humor sägs ju vara en färskvara också. Dock vill jag inte totalt såga Bob Crosby-plattan, betitlad "Suddenly it's 1939". Även om Crosbys storband inte känns jättehäftig i jämförelse med många andra band runt samma tid, som Goodmans, så är det ändå fullt godkänd storbandsjazz, med bra sång bland annat av Kay Starr och Helen Ward och det är ändå ett kul tidsdokument att ha som radiounderhållning. Men om jag trots allt ska välja någon av banden som för mig ger mest underhållning i "Camel Caravan" så är förstås Benny Goodman mitt klara val, men så har han varit en storbandsfavorit sen start så det är kanske inte helt oväntat.
1954 lades dessa program ner och sen dess så har som sagt synen förändrats något. Och dom flesta som ändå är förlorad i tobakens värld eller som kanske har en positivare syn på detta med att röka har ändå numera en förståelse och respekt för att cigaretter inte är den "the national joysmoking" som man en gång målade upp det som utan även är förenad med en stor fara. Men om man ändå kan överse med detta tidsdokument från tiden med cigarettreklam i radion som målade upp rökning som guld och gröna skogar och bara fokuserar på musiken som sådan så är dessa skivor riktigt kul att ha och ger jazzshower av nästan finaste kvalitet! Vill man ha ett reklamfritt alternativ så finns ändå Jerry Newhouse-plattan, som bara har musiken från "Camel Caravan".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar