Sidor

torsdag 20 maj 2021

Stacy Lattisaw - Sixteen / I'm not the same girl

Stacy Lattisaw - Sixteen
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Cotillion Records
Betyg: 2/5

Stacy Lattisaw - I'm not the same girl
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Cotillion Records
Betyg: 2/5
Jag lovade när jag skrev om Anita Wards "Ring my bell" att jag skulle återkomma till Stacy Lattisaw, en ung sångerska som vid 11 års ålder var påtänkt att sjunga nyss nämnda discoklassiker. Nu blev det inte så eftersom hon valde ett annat skivbolag utan hon gick vidare och sjöng en debutplatta producerad av Van McCoy det året istället. Stacy Lattisaw främsta merit får väl sägas vara att hon var förband till Jackson-bröderna på deras Triumph-turné 1981 och att hennes plattor med Narada Michael Walden på 80-talets första hälft sålde hyfsat hemma i USA. 

Jag hittade två plattor med henne på Erikshjälpen för ett tag sen och eftersom dom båda är köpt samtidigt, är med samma artist, har samma betyg och kommer inom kort gå samma öde till mötes så tyckte jag att det var bäst att ta med dom här båda på samma gång. Men detta kommer ändå att gå rätt fort. Jag ska förvisso inte inte döma ut Stacys röst. Den är inte dålig på något vis, men med tanke på producenterna och kompositörerna på plattorna så är detta väldigt tamt och intetsägande. Vi börjar med den äldre, "Sixteen", som alltså är åldern då hon gjorde plattan. Detta är då en Narada Michael Walden-komposition- och produktion. Några solklara hits finns inte alls här och låtarna är småtrevliga tonårssoul-låtar om en ung tjejs försök att tuffa till sig lite för killarna. Men melodierna engagerar i mig alls, mer än möjligen balladen "I've loved you somewhere before" som är den klart bästa låten av alla på båda plattorna. Resten känns som ett gäng trötta slätstrukna albumspår.

Den andra plattan, "I'm not the same girl", kan man förledas att tro att Prince skulle ligga bakom eftersom det står att den är producerad av Prince Street Productions, men producent här är Michael Masser, mannen som skrivit flera av Whitney Houston, George Benson och Teddy Pendergrass ballader plus 80-talstryckaren "Nothing's gonna change my love for you". Även denna är alltså rätt trist och en axelryckning och Michael Masser lyckas inte alls att lyfta Stacy som han lyfte ovan nämnda artister. Det är lite tveksamt när som relativt ny stjärna med höjdarlansering väljer att på sin debut göra cover på Diana Ross och Dionne Warwick istället för att lansera nya låtar. Starkast låt här är dock trots allt titelspåret tillika singeln. Och eftersom jag känner för att vara lite hård idag så får den ett rätt lågt betyg och bedömningen att dessa inte kommer att stanna i min soulsamling utan gallras ut.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar