Sidor

måndag 10 juni 2024

Nytt i samlingen - Maj 2024

Sheila E - Romance 1600
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Paisly Park/Warner Brothers
Betyg: 3/5

Ett par plattor från en bagageloppis som arrangerades på Sundsvalls Torg i april blir det först. Sheila E är ju en av Prince protegéer och musiker (samt även älskare) och därvid kan man förledas att tro att Mr Symbol har gjort allt på den här plattan, inte minst när han dessutom äger skivbolaget. Men på Sheila E's andra platta ligger han bara bakom singeln "A love bizarre", officiellt i alla fall. 

Jag borde egentligen rata den här plattan. Den har så mycket som jag normalt ogillar, som diverse gnälliga free jazz-liknande saxofon-solon, överraskande ointressanta melodier, 
stönanden här och var och en 12-minuter lång version av plattans bästa singel "A love bizarre". I sin normala längd är låten kanonbra, men för 12-minuter tycker jag kanske inte att den har strukturen att klara av. Men trots det så kan jag inte låta bli att gilla plattan, i alla fall till en viss gräns. För mitt ibland allt detta så finns det en lekfullhet och en energi som är oftast underhållande. Att leka fram både cirkusklassikern "Gladiatorernas intåg" och "Broder Jacob" i solona är riktigt kul. Och groovet och riktigt bra soundet är det inget fel på! Så därför blir betyget bra och plattan blir faktiskt kvar. "Romance 1600" är kanske inte världens bästa platta vad gäller melodier, men den är ändå underhållande och pigg och ibland kan man komma hyfsat långt med det.

Pointer Sisters - Priority
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Planet Records
Betyg: 1/5

Nu ska jag vara hård! Här har vi tre tjejer som förra gången jag skrev om dom byggde upp förväntningar som dom inte på långa vägar kunde hålla. Efter att ha hört den riktigt bra Pointer Sisters-plattan "Having a party" så fick jag känslan att om jag nu inte är jätteförtjust i systrarnas tant-disco från 80-talet så kanske jag ska gå bakåt i tid. Så efter "Having a party" så riktade jag ögonen och öronen mot plattan efter, "Energy", som gick i rocktempo?! Discodrottningarna Pointer Sisters goes rock! Kalla mig oinlyssnad, men jag hade inte väntat mig det. 

Därmed så kunde den här gå vilken väg som helst, men jag chansade och tyvärr; trions rockvurm lever kvar, med råge. Här är det bluesrock som gäller och det touchar nästan Creedence Clearwater Revivles ljudmarker ofta, en typ av musik jag alltid har tyckt är väldigt tråkig och ointressant. Det kanske är ovana eller att det inte är mina domäner, men jag tycker inte alls Pointer Sisters passar till sån här musik. Om jag ska vara ärlig så hör jag hellre på dom uttjatade klassikerna "I'm so excited" eller "Jump" en gång till än dom såstrista gubbrocksinglarna "Who do you love" och "Bling faith", och då har jag inte velat höra dom förstnämnda igen på många år. Endast på ett ställe kommer man undan med hedern i behåll, balladen "(She's got) The Fever", som är rätt OK ändå. I övrigt så känns det som att jag kan avskriva kapitlet Pointer Sisters som inte min prioritet och istället njuta av "Having a party". Jo förresten, det finns tydligen ett soulalbum till länge bak i historien som jag kan ge en chans möjligen. Den här plattan dock stannar inte i samlingen.



Steve Miller Band - Jet airliner
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Murcury
B-sida: Babes in the wood
Här kommer några fler singlar från Vinylstallet och deras rea nyligen. April månads Nytt i samlingen bestod bara av det och Pacific Gas & Electric-singeln var också en del av det och den här månaden kostade alla singlar 1 krona/styck. Därmed blev det en del chansningar förstås och en del av dom som jag inte vet något av kommer att hamna i ett nytt Singeltipset Deluxe inom kort. Först här så 
dyker Steve Miller Band upp för första gången i bloggen. Mitt intresse för hans musik normalt har varit tämligen noll. "The Joker" har jag aldrig gillat och "Abracadabra" bara orkar jag inte med längre, för att ta några exempel. Därmed var ju detta mer av en chansning när nu singlarna kostade 1 kr/styck. 

Men här tycker jag att Miller och hans band levererade med råge för en gångs skull, för "Jet airliner" är en riktigt bra radiorocklåt med en skön slinga, snyggt sound och en bra melodi. Det här kan vara det bästa jag har hört med dom någonsin och det kan väcka ett litet intresse att försiktigt öppna lite mer på lådan märkt med namnet Steve Miller Band. 



Kid Creole & The Coconuts - Christmas In B'Dilly Bay (EP)
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Island/ZE Records
Spår: Dear Addy/No fish today/Christmas on Riverside Drive

Nu blir det en julskiva mitt i juni. Men var inte oroliga, det låter inte jul om det för fem öre. Kid Creole & The Coconuts släppte 1982 en EP med tre spår betitlad "Christmas in B'Dilly Bay". Kid Creole är helt OK i lagom doser. Jag hade ett album en gång och det var sådär. Däremot finns det riktigt bra och sköna singlar, som "Endicott" och "My male curiosity".

Så en jul-EP med kungen av latin- och carribbean disco, hur låter det? Självklart finns inte ett spår av vare sig bjällerklang eller julstämning utan cocosnöt-musiken känns igen, så när som på en sak; låten "Dear Addy" är en monstruöst tråkig reggaelåt och egentligen hade man lätt kunna bara haft den andra sidans båda låtar och gjort en vanlig singel av detta. Det gungar och svänger riktigt bra av både "No fish today" och "Christmas on Riverside Drive", där den sistnämnda verkar ha lite släktskap med just "Endicott". Dessa två sista är det klart bästa jag har hört med Kid Creole & The Coconuts på bra länge, även om det är noll julkänsla!



Tony Scott - Both sides of Tony Scott (EP)
Utgivningsår: 1956
Skivbolag: RCA
Spår: Everything happens to me/Counterpoint pleasant
Klarinettisten Tony Scott är ett jazznamn man kan se i skivbackarna på second hand-butiker då och då. Man kan tro att han är sprungen ur ett stort storbands-namn, som många andra, men Tony Scott har inte det. Dock finns namn som Billie Holiday, Sarah Vaughan och Bill Evans på hans CV och han har gett ut mängder av plattor, ofta jämför med Buddy De Franco. Han upptäckte hinduismen på 60-talet och spelade mer och mer new age-musik efter det. 

Tony Scott ska dock inte underskattas för han är en helt OK swingklarinettist, även om han inte nådde dom allra stora höjderna. Han kom in i jazzbranschen lite sent, när hans instrument hade svårt att passa in i den då aktuella bebopjazzen. På den här singeln så har han en kvartett med namn som Mundell Lowe, Teddy Kotick och Paul Motian och det är en riktigt bra kvartett som svänger bra, trots bristen på ett piano, inte minst Mundell Lowe på gitarr.
     Det är väl att anta att singelns namn 
(och även namnet på hela plattan) kommer av att det är två sidor jazz, både ballader och snabba låtar, i alla fall är det så på den här singeln. Balladen "Everything happens to me", med väldigt vacker stämning, blandas med den klassiska svingstilen i "Counterpoint pleasant". Jag gillar inledningsarrangemanget med Scott som upprepar melodin och Mundell Lowe, som sen hoppar in mitt i. Så visst kan jag tänka mig att skaffa hela plattan så småningom när jag ser den, för detta var riktigt bra småbandsswing i klassisk stil!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar