Nytt i samlingen - Maj 2024

Sheila E - Romance 1600
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Paisly Park/Warner Brothers
Betyg: 3/5

Ett par plattor från en bagageloppis som arrangerades på Sundsvalls Torg i april blir det först. Sheila E är ju en av Prince protegéer och musiker (samt även älskare) och därvid kan man förledas att tro att Mr Symbol har gjort allt på den här plattan, inte minst när han dessutom äger skivbolaget. Men på Sheila E's andra platta ligger han bara bakom singeln "A love bizarre", officiellt i alla fall. 

Jag borde egentligen rata den här plattan. Den har så mycket som jag normalt ogillar, som diverse gnälliga free jazz-liknande saxofon-solon, överraskande ointressanta melodier, stönanden här och var och en 12-minuter lång version av plattans bästa singel "A love bizarre". I sin normala längd är låten kanonbra, men för 12-minuter tycker jag kanske inte att den har strukturen att klara av. Men trots det så kan jag inte låta bli att gilla plattan, i alla fall till en viss gräns. För mitt ibland allt detta så finns det en lekfullhet och en energi som är oftast underhållande. Att leka fram både cirkusklassikern "Gladiatorernas intåg" och "Broder Jacob" i solona är riktigt kul. Och groovet och riktigt bra soundet är det inget fel på! Så därför blir betyget bra och plattan blir faktiskt kvar. "Romance 1600" är kanske inte världens bästa platta vad gäller melodier, men den är ändå underhållande och pigg och ibland kan man komma hyfsat långt med det.

Pointer Sisters - Priority
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Planet Records
Betyg: 1/5

Nu ska jag vara hård! Här har vi tre tjejer som förra gången jag skrev om dom byggde upp förväntningar som dom inte på långa vägar kunde hålla. Efter att ha hört den riktigt bra Pointer Sisters-plattan "Having a party" så fick jag känslan att om jag nu inte är jätteförtjust i systrarnas tant-disco från 80-talet så kanske jag ska gå bakåt i tid. Så efter "Having a party" så riktade jag ögonen och öronen mot plattan efter, "Energy", som gick i rocktempo?! Discodrottningarna Pointer Sisters goes rock! Kalla mig oinlyssnad, men jag hade inte väntat mig det. 

Därmed så kunde den här gå vilken väg som helst, men jag chansade och tyvärr; trions rockvurm lever kvar, med råge. Här är det bluesrock som gäller och det touchar nästan Creedence Clearwater Revivles ljudmarker ofta, en typ av musik jag alltid har tyckt är väldigt tråkig och ointressant. Det kanske är ovana eller att det inte är mina domäner, men jag tycker inte alls Pointer Sisters passar till sån här musik. Om jag ska vara ärlig så hör jag hellre på dom uttjatade klassikerna "I'm so excited" eller "Jump" en gång till än dom såstrista gubbrocksinglarna "Who do you love" och "Bling faith", och då har jag inte velat höra dom förstnämnda igen på många år. Endast på ett ställe kommer man undan med hedern i behåll, balladen "(She's got) The Fever", som är rätt OK ändå. I övrigt så känns det som att jag kan avskriva kapitlet Pointer Sisters som inte min prioritet och istället njuta av "Having a party". Jo förresten, det finns tydligen ett soulalbum till länge bak i historien som jag kan ge en chans möjligen. Den här plattan dock stannar inte i samlingen.



Steve Miller Band - Jet airliner
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Murcury
B-sida: Babes in the wood

Här kommer några fler singlar från Vinylstallet och deras rea nyligen. April månads Nytt i samlingen bestod bara av det och Pacific Gas & Electric-singeln var också en del av det och den här månaden kostade alla singlar 1 krona/styck. Därmed blev det en del chansningar förstås och en del av dom som jag inte vet något av kommer att hamna i ett nytt Singeltipset Deluxe inom kort. Först här så dyker Steve Miller Band upp för första gången i bloggen. Mitt intresse för hans musik normalt har varit tämligen noll. "The Joker" har jag aldrig gillat och "Abracadabra" bara orkar jag inte med längre, för att ta några exempel. Därmed var ju detta mer av en chansning när nu singlarna kostade 1 kr/styck. 

Men här tycker jag att Miller och hans band levererade med råge för en gångs skull, för "Jet airliner" är en riktigt bra radiorocklåt med en skön slinga, snyggt sound och en bra melodi. Det här kan vara det bästa jag har hört med dom någonsin och det kan väcka ett litet intresse att försiktigt öppna lite mer på lådan märkt med namnet Steve Miller Band. 



Kid Creole & The Coconuts - Christmas In B'Dilly Bay (EP)
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Island/ZE Records
Spår: Dear Addy/No fish today/Christmas on Riverside Drive

Nu blir det en julskiva mitt i juni. Men var inte oroliga, det låter inte jul om det för fem öre. Kid Creole & The Coconuts släppte 1982 en EP med tre spår betitlad "Christmas in B'Dilly Bay". Kid Creole är helt OK i lagom doser. Jag hade ett album en gång och det var sådär. Däremot finns det riktigt bra och sköna singlar, som "Endicott" och "My male curiosity".

Så en jul-EP med kungen av latin- och carribbean disco, hur låter det? Självklart finns inte ett spår av vare sig bjällerklang eller julstämning utan cocosnöt-musiken känns igen, så när som på en sak; låten "Dear Addy" är en monstruöst tråkig reggaelåt och egentligen hade man lätt kunna bara haft den andra sidans båda låtar och gjort en vanlig singel av detta. Det gungar och svänger riktigt bra av både "No fish today" och "Christmas on Riverside Drive", där den sistnämnda verkar ha lite släktskap med just "Endicott". Dessa två sista är det klart bästa jag har hört med Kid Creole & The Coconuts på bra länge, även om det är noll julkänsla!



Tony Scott - Both sides of Tony Scott (EP)
Utgivningsår: 1956
Skivbolag: RCA
Spår: Everything happens to me/Counterpoint pleasant

Klarinettisten Tony Scott är ett jazznamn man kan se i skivbackarna på second hand-butiker då och då. Man kan tro att han är sprungen ur ett stort storbands-namn, som många andra, men Tony Scott har inte det. Dock finns namn som Billie Holiday, Sarah Vaughan och Bill Evans på hans CV och han har gett ut mängder av plattor, ofta jämför med Buddy De Franco. Han upptäckte hinduismen på 60-talet och spelade mer och mer new age-musik efter det. 

Tony Scott ska dock inte underskattas för han är en helt OK swingklarinettist, även om han inte nådde dom allra stora höjderna. Han kom in i jazzbranschen lite sent, när hans instrument hade svårt att passa in i den då aktuella bebopjazzen. På den här singeln så har han en kvartett med namn som Mundell Lowe, Teddy Kotick och Paul Motian och det är en riktigt bra kvartett som svänger bra, trots bristen på ett piano, inte minst Mundell Lowe på gitarr.
     Det är väl att anta att singelns namn (och även namnet på hela plattan) kommer av att det är två sidor jazz, både ballader och snabba låtar, i alla fall är det så på den här singeln. Balladen "Everything happens to me", med väldigt vacker stämning, blandas med den klassiska svingstilen i "Counterpoint pleasant". Jag gillar inledningsarrangemanget med Scott som upprepar melodin och Mundell Lowe, som sen hoppar in mitt i. Så visst kan jag tänka mig att skaffa hela plattan så småningom när jag ser den, för detta var riktigt bra småbandsswing i klassisk stil!

Nytt i samlingen - Juli 2020

Stan Getz & Gerry Mulligan - Yesterday
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: America Records
Betyg: 4/5
I original kom den här plattan ut 1965 under titeln "A look at yesterday", då på Mainstream Records. Två av jazzens giganter möts, Stan Getz och Gerry Mulligan, i gott sällskap med andra giganter bakom dom, som Wardell Gray, Benny Green och Allen Eager. Självklart passar Mainstream då på att återutge plattan sju år senare och det är här jag är delad. 

Till att börja med så är då detta en återutgivning av franska bolaget America Records, som i stort sätt bara återutgav plattor för den europeiska marknaden, men skivomslaget ser exakt likadan ut som Mainstreams 1972-utgåva. Men det faktum att man inte skriver ner vilka musiker som spelar på vilken låt eller vad låtarna ens heter på omslaget är något jag normalt inte faller alls för. Tvärtom tycker jag sånt skriker lågbudget och usel service till skivköparna. Låttitlarna står förstås på själva skivan, men det blir jag ju inte mycket hjälpt av när den ligger och snurrar på skivtallriken. Men nu är detta också Stan Getz och Gerry Mulligan och dessa fantastiska musiker så bara därför så köpte jag den trots allt på Vinylstallet för en billig penning. 

Men rent musikaliskt har jag absolut inget att klaga på. Detta är riktigt bra jazz med en trevlig krydda i form av scatsång på flera låtar av vokaltrion Dave Lambert, Buddy Stewart och Blossom Dearie. I övrigt så är det övervägande låtar av just Buddy Stewart, saxofonisten Paul Quinchette och Getz på plattan som är kanonbra! Rekommenderas varmt som avkopplande sommarjazz av det riktigt coola formatet. Ett skämsfinger till skivomslaget, men betyget sätts efter musiken i första hand och plattan blir förstås kvar i samlingen ändå.



Randy Crawford - Play mode
Utgivningsår: 2000
Skivbolag: WEA
Betyg: 4/5

Randy Crawford i modern kostym, funkar det (eller modern och modern, plattan är ändå 20 år gammal, men modernare då kanske)? Det är inte alls lika lätt att hitta Randy-plattor som är utgivna på 90- och 00-talet som klassikerna på 70- och 80-talet. Men till sist kan jag spela hennes platta från 2000 i alla fall, "Play mode" (som på vissa ställen också heter "Permanent"), där hon har jobbat med Pete Smith, en engelsk producent som kanske lite har sina bästa år bakom sig med Police, Duran Duran, Sheryl Crow, Sting och Spandau Ballet. Detta kunde både bli bu eller bä, men det är Randy Crawford, självklart ska den finnas i min nu rätt stora Randy-samling!

Men detta är faktiskt riktigt bra, på vissa ställen till och med fantastiskt bra. Visst, jag kan tycka att den dalar lite grann mot slutet. "When the evening comes" är Randy i en lätt 2000-talslik discotouch, som kanske inte är 100 % henne. Inte alls dålig på något sätt, men kanske lite blekt och ljudbilden blandar Babyface då populära radiosoul med accustisk gitarr i fronten med lättare pojkbandsprodd. Men Randy Crawford är förstås ett proffs, hon räddar allt med sin otroliga röst och ett riktigt bra låt material och det låter ändå kanonbra. "Sweetest thing" är helt otroligt skön och den melankoliska och lite dramatiska "When i get over you" tillhör också en av plattans riktiga höjdare. Så totalt sätt är detta kanske inte den bästa produktionen hon jobbat med, men helt klart en riktigt bra och snygg platta med sedvanligt fantastiska vokala insatser i kombination med riktigt bra melodier! Jajemän, Randy funkar på 2000-talet också, absolut!



Roy Eldridge & Dizzy Gillespie - Jazz maturity... where it's coming from
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Pablo
Betyg: 3/5

Jag skrev om Oscar Petersons i möte med Count Basie i en tidigare artikel och jag tycker vi ska fortsätta på spåret med Oscar P i Pablo-utgivningar med andra musiker, även om det inte är han som är huvudperson just i detta fall. Men han är med i alla fall, tillsammans med basisten Ray Brown och trumslagaren Mickey Roker. Men främst i rampljuset står trumpetarna Roy Eldridge och Dizzy Gillespie och tiden för inspelningarna är 1975. Det låter som ett mästarmöte detta också, inte minst eftersom Dizzy hade Eldridge som förebild en gång i tiden. 

Totalt sätt är detta en helt OK platta med övervägande fin jazz och snygga versioner av idel klassiker. Balladen "When it's sleepy time down south" är riktigt skön och samma låt som var en av dom bästa låtarna i Peterson/Basie-plattan, "(Back home again in) Indiana, är också en av höjdpunkterna här. 
Men plattan har en del svaga sidor också. Det är två herrar (Dizzy och Roy) på väg neråt i karriären efter att en gång ha varit något av förgrundsgestalter i sina stilar. Roy Eldridge tillhör normalt swingepoken och stod väl inte högst på topp under 70-talet och Dizzys stjärna var också falnande. Att det är två som av 70-talets mått mätt sågs som "föredettingar" är inget som jag reagerar på när jag hör detta. Däremot så är det två åldrande herrar med Eldridge vid inspelningstillfället 62 år och Dizzy 58. Kompet står för "ungdomen" med Oscar 50 år, Ray Brown 49 och Roker bara 43. Att jag rabblar åldrar här är för att jag läste en recension av plattan där skribenten nämnde att båda trumpeterna lät äldre och tröttare och på något sätt kan jag hålla med om det. Det är lite tyngre spel hos både Dizzy och Eldridge och inte riktigt samma flyt som man är van vid, även om 58 och 62 inte är lastgammalt.
Sen tycker jag att användandet av sordin vid trumpetspel låter mysigt och avkopplande, men på denna platta överanvänder Dizzy den där pluggen framför instrumentet å det grövsta i något för många låtar. Men framför allt är det inledande 9-minutaren "Quasi - boogaloo" som drar ner betyget. Låten är en av två låtar som Dizzy, Eldridge och Peterson har skapat för detta ändamål och den går i någon sorts akustisk funk-fusion-jazz-stil jag inte alls gillar och som bara känns rörig. 

Men plattan i sin helhet, om man kopplar bort denna enda låt, är helt OK. Det är inte nämnda musiker i sin absoluta peak och toppform, men ändå fin jazz som funkar helt klart för en 45 minuters skön svängig avkoppling. Just nu blir plattan kvar. Vad som dock händer under framtida gallringar blir ett fall för då.



Pointer Sisters - Having a party
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: ABC Blue Thumb
Betyg: 3/5

Pointer Sister är den där uttjatade tjejtrion från 80-talet med dom där glada partydiscolåtarna som man är så less på att man kreverar, "Jump (for my love)" och "I'm so excited". "Dare me" är fortfarande bandets överlägset bästa låt och "Neutron dance" är också helt OK. Ja, också den där låten till "Snuten i Hollywood 2", "Be there", den är också riktigt bra. Men där har det alltid slutat sen. Jag är därefter noll intresserad av deras go happy-tantdisco.

Det vill säga ända till jag beslutade mig för att prova ett stycke platta med systrarna Pointer från tiden innan deras uttjatade megahits och då snackar vi 1977. På den här tiden sjöng systrarna låtar med mer funkig stil och den här plattan  innehåller kraftig funkbas på nästan alla låtar. Inte en discodänga så lång örat når. Jag ska inte säga att detta är ett perfekt album, ibland kan det tendera till att bli lite stelt och det inledande titelspåret med sin 60-talspastisch kanske inte är klockrent direkt, men det är ändå ett helt OK funkalbum och överlägset den bästa fullängdaren jag har hört med tjejerna! "Waiting on you" med sin flöjt svänger skönt och lyssna på den kanonhäftiga soulsamban i "Bring your sweet stuff home", en låt signerad på plattan även närvarande Stevie Wonder. Också är Ray Parker Jr med också, en annan artist som också var klart bättre innan han blev megapopulär år senare! Så detta är en riktigt bra platta full med sköna grooves och snygga melodier! Betyget tre ligger lite och pendlar lite och är nästan uppe på en fyra, om det inte hade varit för titelspåret. Men Pointer Sisters "Having a party" blir likväl klart kvar i samlingen! Alla som liksom jag trodde att Pointer Sisters bara var "I'm so excited" och glada discodängor kommer att bli väldigt överraskade när dom hör den här.



Di Leva - Dansa din djävul
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: WEA
B-sida: Snart bländar solstrålar

Har 80-talets samhälle stirrat en mer i ögonen än vad det gör när Thomas Di Leva sjunger "Dansa din djävul"? Jag ska verkligen inte framstå som expert på Di Levas texter, som jag tycker oftast går ovanför huvudet på mig. Men budskapet i den här är rätt klar:
"Kärlek har du inte tid med
Pengar är ett måste
Makt är allt"
Välkommen till 80-talets mörka del, vilket i och för sig lika gärna skulle kunna handla om 2020 också. Den lyckas att vara snygg och direkt i sitt budskap och samtidigt utan att ta till dom allra lättaste klyschorna i texten. 

För samtidigt så sticker låten verkligen ut mot både det mesta som Di Leva gjort och det som gjordes 1988, då i praktiken det bara var housemusiken som vågade vara lite experimenterande och absolut inte svensk musik. Det är samplingar, lätt förvrängda röster, pratsjung och knappast den mest normala melodislingan. Just därför kan jag tycka att detta är en av Di Levas absolut starkaste ögonblick. Jag har inget alls emot Di Levas musik, även om den ibland också kan tendera till att vara något seg. Men ofta också snygg och välgjord, även om jag inte riktigt fattar hans Jesus-gimmick, som på den här tiden inte riktigt blommat ut än. Men "Dansa din djävul" vågar vara annorlunda, experimentell, kritisk, välgjord och gå sin egen väg, vilket tyvärr få förstod 1988. Det är synd att Di Leva inte har gjort något som var i närheten av detta efter det.

Pacific Gas & Electric - Are you ready

Pacific Gas & Electric - Are you ready
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: CBS
B-sida: Staggolee
Här är ännu en singel från singelregnet i april från Vinylstallet, som jag skrev om i april månads Nytt i samlingen. Kanske inte jättesnyggt skivomslag, men musiken är bättre ändå.
     "Are you ready" är en antikrigslåt jag första gången hörde i Metropol 1985, fast då i en coverversion av The Staple Singers. Det var långt efter Staple-familjens storhets tid och man hade nu ett fett Pointer Sisters-liknande discosound som på intet sätt gjorde låten rättvisa. Originalet gjordes dock 15 år tidigare av gruppen Pacific Gas & Electric.
     Pacific Gas & Electric är idag ett band i bluessoulrock-genren som är tämligen bortglömd och dom existerade endast i sex år i skiftet 60- och 70-tal. 

Och normalt borde jag inte gilla detta. Bandet har musikmässigt någon sorts koppling med Jimi Hendrix, vilket väldigt sällan roar mig. Dessutom är den här låten i en stil som runt 70-talets början var väldigt vanlig, gospelpopen, som förde med sig lättare band som Middle Of The Road, Les Humphries Singers och dylikt och den formen av hallelujapop från 70-talet har jag alltid haft svårt för. Men som bekant så har nästan alla stilar sina undantag och då Pacific Gas & Electrics låt trots allt är mycket tyngre än ovan nämnda namn och är roligare än Jimi Hendrix gitarrmalande så gillar jag detta. Det är en pigg häftig och glad rockgospel med mycket soulkänsla och riv i sångaren Charlie Allens röst. En väldigt bortglömd låt idag, men ack väl så skön och upplyftande i sin skapelse. Jag är redo för Pacific Gas & Electric i alla fall.

Månadens bästa fynd - September 2016 (The Three Degrees/Deep Purple/Jan Savitt/Claude Hopkins)

Det är mycke' nu! Nästan två veckor för sent är det dags för en summering av september månads skivfynd, en månad som kan beskrivas som väldigt bra, inte minst på CD-fronten! Hela sommaren och hösten har så här långt varit helt galen där det mer eller mindre regnat skivor över mig och då är diverse skivmässor inräknade. Men i denna sammanfattning av september månads bästa fynd är Solna skivmässa förstås inte inräknad, eftersom jag ju redan skrivit om den.
     Jag har talat förut om Videobutiken "Videodrome" som jag har köpt mycket jazzskivor från och denna månad lades affären ner, i alla fall i fysisk form (den ska fortsätta på nätet). Därför var det utförsäljning och jag lade beslag på en gigantisk hög med jazz-CDs där många av dessa var med storbandsledare som jag aldrig förut hört talas om och som jag först var tvungen att kolla upp innan jag köpte respektive skiva. Fyra skivor har jag tänkt att ta med denna gång, varav två är mindre kända storbandsledare med inspelningar från mellan 20-tal och 40-tal. Riktigt.spännande är det att få upptäcka nya bekantskaper inom den klassiska jazzen!

The Three Degrees - This is my house (1986)
Detta är en singel jag blev väldigt glatt överraskad av. The Three Degrees har jag skrivit om förut på bloggen, två gånger till och med, ett band som växt till en av mina favoriter i 70-talets soulvärld. Lite har jag dock bävat för att lyssna på deras låtar från 80-talet, i rädslan att det ska vara något sorts B-alternativ till Pointer Sisters. Dock var jag inte beredd på att de skulle ha gjort låtar tillsammans med Stock-Aitken-Waterman, Englands discokungar under 80-talet. Nu är det ett väldigt försvagat Three Degrees där Shiela Ferguson är bandets mest bekanta medlem och de andra två, Miguel Brown (ersättare för en gravid Helen Scott) och Vera Brown, bara var med mer eller mindre detta år. Men SAW har valt att här göra det som jag nästan tycker de var bäst på, den lite tidiga varianten där det låter väldigt mycket laid back 80-talssoul med en liten discotouch, i typ stilen de använde till O'Chi Brown och Princess. "This is my house" är ingen jättehit, vad gäller melodi eller hitpotential, Men det är en enormt skön 80-talsproduktion, där tjejerna likväl sjunger otroligt bra! Det är möjligt att detta är ett bevis på att bandet här levde på grav övertid, men det är ändå riktigt bra!



Deep Purple - Made in Japan (1972)

Deep Purple-skivor är för dyra! Därför har det inte blivit så många för mig, men till sist kom jag över den här legendariska liveplattan för ett väldigt bra pris, Som ni säkert förstått är jag inte alls intresserat av hårdrock, men Deep Purple har alltid varit ett stort undantag. Jag har dessutom sett bandet live, när dom spelade på festivalen Timråyran i grannkommunen Timrå 1996, och det var ett band efter sin storhetsperiod som lät otroligt segt och trött!
Bandet själva var egentligen inte alls intresserad av "Made in Japan" eller att släppa något livealbum i överhuvudtaget, men övertalades av sitt japanska skivbolag. När så skivan skulle mixas dök bara Roger Glover och Ian Pierce upp. De andra medlemmarna hörde aldrig det färdiga resultatet.
Ändå är "Made in Japan" en legendarisk liveplatta som röjer från början till slut! "Smoke on the water" och "Highway star" är brilliant utförda och Jon Lords orgel är helt otroligt häftig! Ett enda problem har jag och det är att sista låten "Space truckin'" till slut blir mig övermäktig och jag får inse att den är på tok för lång med sina 19 minuter. Men i övrigt är detta kanske en av de skönaste och bästa liveplattor jag äger!



Jan Savitt & His Orchestra - Shuffle in style (1999)

Jan Savitt var född Jacob Savetnick i det nuvarande Ukraina och flyttade till Philadelphia för att börja i legendariske dirigenten Leopold Stokowskis symfoniorkester. Men snart sadlade han om och började leda jazzorkestrar. Jan Savitt har ingen unik egen stil, som Benny Goodman eller Count Basie, förutom möjligen hans fiol, som dock inte dominerar ljudbilden direkt. Men orkestern är ändå riktigt bra och välspelande och får till det riktigt bra på denna CD utgiven av märket Jasmine, som givit ut en del intressanta titlar genom åren.
Låtarna här, inspelade mellan 1939-1941, är klassiska standard, som "That's a plenty", "Sugarfoot stomp", "Tuxedo junction", "And the angels sing" och till och med "Moonlight serenade". Till en av de mer spännande låtarna och stora höjdpunkterna hör en uppjazzad version av George Bizets ouveryr till operan "Carmen", som är väldigt häftigt gjord.
     De vokala insatserna sköts av George "Bon Bon" Tunell och Carlotta Dale, helt OK sångare utan att nå upp i de högsta nivåerna. Men totalt sätt är Jan Savitts band en riktigt bra och spännande orkester som spelar bra storbandsswing! Inget unikt, men snyggt och välgjort ändå! Självklart väljer jag här "Prelude to "Carmen"".



Claude Hopkins & His Cotton Club Orchestra (1993)

Claude Hopkins, nu undrar flera av er förmodligen "Vem är det"? Egentligen hör Hopkins, som den stride pianist han är, till dixielandfacket, men under 30-talets mitt, när Duke Ellington flyttat ur den legendariska Cotton Club (som enligt mig var Ellingtons bästa period) så tog han över engagemangen där med ett större band och hans karriär lyftes enormt under några år.
     Inspelningarna är från 1935 och därmed borde ren storband ha tagit över och den här typen av lite 20-talsinspirerad dansgolvsjazz vara rätt ute, men Hopkins lyckas riktigt bra att hålla Ellingtons Cotton Club-stil vid liv i låttitlar som "Nagasaki", "Backbeats" och "Aw, shucks". Detta är ett riktigt kompetent och bra storband, förvisso med klarinettisten Edmond Hall som enda kända namn, men de öser på bra och förvaltar en tradition bra och lyckas samtidigt få till något nytt av det. Tyvärr bröt bandet redan 1940 och Hopkins återvände snart till gladjazzen. Här väljer jag "Everybody shuffle" och sjunger gör Ovie Alston.

Dom 50 bästa låtarna från 1985!

1985 är ett år som ligger mig väldigt varmt om hjärtat! Kanske främst eftersom det var det året då jag förälskade mig i popmusik och blev den popnörd jag är idag. Jag bodde vid Tracks på lördagarna hela hösten och Rakt Över Disc ledde till att jag satt hemma och försökte mixa och få låtarna att gå in i varandra, precis som Clabbe. Ja, också Lördagsbiten och Upp Till 13, om någon skulle önska en av mina nya favoritlåtar. Det var synthar i var och varannan låt och den då 10-årige jag älskade nästan allt - och gör så än, det mesta i alla fall! Men dessutom så tycker jag att 1985 var ett år då det kom otroligt mycket bra. Synthmusiken hade fått lite mer muskler och  tyngd och det var också mycket musik som stod med en fot i synthen och en fot i det som komma skulle under 80-talets slut och det lät bra och snyggt! Därför så är 1985 ännu en sorts riktmärke när jag blindköper billiga singlar på att det kan vara riktigt bra saker på skivan jag tittar på.

Så när samma Facebook-grupp som jag gjorde 1984-listan tillsammans med nu skulle fortsätta med 1985, så var jag inte sen att haka på med min lista, även om det var en av de svåraste listorna jag har gjort. Tidigare hade låtarna mer eller mindre funnits där bara till min njutning, nu skulle dom rankas för första gången. Vilka var trots allt sämre än andra? Men det gick och blev en lista på totalt 200 låtar, varav 50 av dom jag presenterar här. 

1 Propaganda - P-machinary

2 Depeche Mode - Shake the disease

3 Go West - Call me

4 Bryan Ferry - Slave to love

5 Indochine - Canary bay

6 Anna-Lotta Larsson - Våga en dröm

7 Fake - Brick

8 Mr Mister - Broken wings

9 Paul Hardcastle - 19

10 Bryan Adams - Heaven

11 Depeche Mode - It's called a heart

12 Dead Or Alive - Into deep

13 Sandra - In the heat of the night

14 Jennifer Holiday - No frills love

15 Madonna - Into the groove

16 Gary Moore - Empty rooms

17 New Order - Subculture

18 +1 - Nevermore

19 Kool & The Gang - Cherish

20 Simple Minds - Alive & Kicking

21 Thompson Twins - Don't mess with doctor dream

22 Dream Academy - Life in a northern town

23 Michael Cretu - Samurai

24 Nasa - Point of view

25 Bad Boys Blue - Pretty young girl

26 Goombay Dance Band - Marlena

27 REO Speedwagon - Can't fight this feeling

28 Dire Straits - Brothers in arms

29 Tears For Fears - Head over heals

30 Dead Or Alive - My heart goes bang

31 Madonna - Angel

32 Go West - Don't look down (the sequel)

33 Chicago - You're the inspiration

34 Pointer Sisters - Dare me

35 Scritti Politti - The word girl

36 The Cars - Tonight she comes

37 Sandra - Sister and brothers

38 King - The taste of your tears

39 Bad Boys Blue - You're a woman

40 Nolan Thomas - Yo little brother

41 Howard Jones - Life in one day

42 Kid Creole & The Coconuts - Endicotte

43 A-ha - Take on me

44 Eurythmics - There must be an angel (playing with my heart)

45 Phil Collins - Sussudio

46 Ratata - I dina ögon

47 Paul Young - Tomb of memories

48 Adolphson & Falk - Nu lever jag igen

49 Michael Cretu - Carte blanche

50 Modern Talking - Cheri cheri lady

1985 är ju förknippad med mycket som inte finns med bland dom 50. Som synes så är det många andra och tredje-hitar efter en artists/bands stora megahit. Det var många som jag skulle velat ha med här, men som fick hamna på platserna mellan 51 - 200 och jag ska inte rabbla några titlar för då riskerar alla låtar att komma med. Men trots allt så finns det en hel del klassiska 1985-låtar som jag lyssnade mycket på då och som kanske har blivit något sönderspelade med åren och mattats av, även om dom ännu framkallar en stor dos nostalgi. Som låtexempel så har jag här då valt ett par låtar som jag troligen inte kommer att skriva om i separata artiklar på en överskådlig framtid eftersom jag inte har singlarna och aldrig har sett till dom heller, Anna-Lotta Larssons lilla skräll på sjätte plats och den underbart sköna Ted Ström-låten "Våga en dröm" samt New Orders grymt underskattade trackshit "Subculture", som idag har blivit ett av bandets stora frågetecken, eftersom den ibland har känts som om man försökt radera den från bandets katalog. Ja, också vinnaren Propaganda förstås, även om jag har skrivit om "P:Machinery" förut. Men det vore väl på nåt sätt helgerån och inte ha med den nu!?

Robert Lamm - Skinny Boy

Robert Lamm - Skinny Boy
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Columbia
Betyg: 3/5
Chicago kan ligga bra till vad gäller titeln om flitigast förekommande band här på bloggen och även om nu detta inte är Chicagos platta så faller inte äpplet långt från trädet om man säger så. 1974 så hade många låtskrivare blivit inblandade i Chicagos låtar. Robert Lamm, som tidigare skrivit flera av bandets största hits, fick kliva tillbaka en del. Därför var det läge för honom att göra en egen platta, dock utan att det var något hot om nedläggning av originalbandet. 

Plattan är lika funkig och har liknande improvisationer som Chicagos låtar, men i övrigt är detta rätt fritt från bandet. Jo, och Terry Kath medverkar också, inte att förglömma. Men blåset är helt bortskalat och det låter en hel del Beatles goes jazzfunk om det hela. Ganska ofta för musiken tankarna till det Jamiroquai skulle göra decennier senare. 

Den här skivan köpte jag i Uppsala och visste inte riktigt vad jag gav mig in på, mer än att jag hoppades att det skulle låta lite Chicago om det när det nu var Robert Lamm. Men detta är riktigt bra, även om jag blev lite orolig efter första låten "Temporary Jones", som jag inte riktigt tycker håller. Men det blir bättre och det svänger bra, även utan Chicago-blåset. Det känns kanske mer som en kul grej och något udda än något som skulle kunna hålla för fler soloinsatser av Lamm. Trots allt känns det här och var som om Chicago ändå fick dom bästa melodierna, men det är en snygg platta, riktigt bra gjort och med ett riktigt bra sväng som trots allt ändå påminner om Lamms huvudband. Notera också ett tidigt Pointer Sisters som hörs sjunga på titelspåret.

Nu blev då "Skinny boy" inte alls någon framgång, kanske främst för att skivbolaget Columbia egentligen inte var så intresserad av detta, framför allt eftersom "Chicago VII" just hade kommit ut samtidigt och man därför inte gav den här skivan någon sorts PR-mässig push. Men den är väl värd att plockas upp och upptäckas, kanske främst för Chicago-fans som jag själv, men även för dom som bara vill ha en platta som svänger bra. Skivan blir klart kvar i samlingen!