torsdag 13 oktober 2016

Månadens bästa fynd - September 2016 (The Three Degrees/Deep Purple/Jan Savitt/Claude Hopkins)

Det är mycke' nu! Nästan två veckor för sent är det dags för en summering av september månads skivfynd, en månad som kan beskrivas som väldigt bra, inte minst på CD-fronten! Hela sommaren och hösten har så här långt varit helt galen där det mer eller mindre regnat skivor över mig och då är diverse skivmässor inräknade. Men i denna sammanfattning av september månads bästa fynd är Solna skivmässa förstås inte inräknad, eftersom jag ju redan skrivit om den.
     Jag har talat förut om Videobutiken "Videodrome" som jag har köpt mycket jazzskivor från och denna månad lades affären ner, i alla fall i fysisk form (den ska fortsätta på nätet). Därför var det utförsäljning och jag lade beslag på en gigantisk hög med jazz-CDs där många av dessa var med storbandsledare som jag aldrig förut hört talas om och som jag först var tvungen att kolla upp innan jag köpte respektive skiva. Fyra skivor har jag tänkt att ta med denna gång, varav två är mindre kända storbandsledare med inspelningar från mellan 20-tal och 40-tal. Riktigt.spännande är det att få upptäcka nya bekantskaper inom den klassiska jazzen!

The Three Degrees - This is my house (1986)
Detta är en singel jag blev väldigt glatt överraskad av. The Three Degrees har jag skrivit om förut på bloggen, två gånger till och med, ett band som växt till en av mina favoriter i 70-talets soulvärld. Lite har jag dock bävat för att lyssna på deras låtar från 80-talet, i rädslan att det ska vara något sorts B-alternativ till Pointer Sisters. Dock var jag inte beredd på att de skulle ha gjort låtar tillsammans med Stock-Aitken-Waterman, Englands discokungar under 80-talet. Nu är det ett väldigt försvagat Three Degrees där Shiela Ferguson är bandets mest bekanta medlem och de andra två, Miguel Brown (ersättare för en gravid Helen Scott) och Vera Brown, bara var med mer eller mindre detta år. Men SAW har valt att här göra det som jag nästan tycker de var bäst på, den lite tidiga varianten där det låter väldigt mycket laid back 80-talssoul med en liten discotouch, i typ stilen de använde till O'Chi Brown och Princess. "This is my house" är ingen jättehit, vad gäller melodi eller hitpotential, Men det är en enormt skön 80-talsproduktion, där tjejerna likväl sjunger otroligt bra! Det är möjligt att detta är ett bevis på att bandet här levde på grav övertid, men det är ändå riktigt bra!



Deep Purple - Made in Japan (1972)
Deep Purple-skivor är för dyra! Därför har det inte blivit så många för mig, men till sist kom jag över den här legendariska liveplattan för ett väldigt bra pris, Som ni säkert förstått är jag inte alls intresserat av hårdrock, men Deep Purple har alltid varit ett stort undantag. Jag har dessutom sett bandet live, när dom spelade på festivalen Timråyran i grannkommunen Timrå 1996, och det var ett band efter sin storhetsperiod som lät otroligt segt och trött!
Bandet själva var egentligen inte alls intresserad av "Made in Japan" eller att släppa något livealbum i överhuvudtaget, men övertalades av sitt japanska skivbolag. När så skivan skulle mixas dök bara Roger Glover och Ian Pierce upp. De andra medlemmarna hörde aldrig det färdiga resultatet.
Ändå är "Made in Japan" en legendarisk liveplatta som röjer från början till slut! "Smoke on the water" och "Highway star" är brilliant utförda och Jon Lords orgel är helt otroligt häftig! Ett enda problem har jag och det är att sista låten "Space truckin'" till slut blir mig övermäktig och jag får inse att den är på tok för lång med sina 19 minuter. Men i övrigt är detta kanske en av de skönaste och bästa liveplattor jag äger!



Jan Savitt & His Orchestra - Shuffle in style (1999)
Jan Savitt var född Jacob Savetnick i det nuvarande Ukraina och flyttade till Philadelphia för att börja i legendariske dirigenten Leopold Stokowskis symfoniorkester. Men snart sadlade han om och började leda jazzorkestrar. Jan Savitt har ingen unik egen stil, som Benny Goodman eller Count Basie, förutom möjligen hans fiol, som dock inte dominerar ljudbilden direkt. Men orkestern är ändå riktigt bra och välspelande och får till det riktigt bra på denna CD utgiven av märket Jasmine, som givit ut en del intressanta titlar genom åren.
Låtarna här, inspelade mellan 1939-1941, är klassiska standard, som "That's a plenty", "Sugarfoot stomp", "Tuxedo junction", "And the angels sing" och till och med "Moonlight serenade". Till en av de mer spännande låtarna och stora höjdpunkterna hör en uppjazzad version av George Bizets ouveryr till operan "Carmen", som är väldigt häftigt gjord.
     De vokala insatserna sköts av George "Bon Bon" Tunell och Carlotta Dale, helt OK sångare utan att nå upp i de högsta nivåerna. Men totalt sätt är Jan Savitts band en riktigt bra och spännande orkester som spelar bra storbandsswing! Inget unikt, men snyggt och välgjort ändå! Självklart väljer jag här "Prelude to "Carmen"".



Claude Hopkins & His Cotton Club Orchestra (1993)
Claude Hopkins, nu undrar flera av er förmodligen "Vem är det"? Egentligen hör Hopkins, som den stride pianist han är, till dixielandfacket, men under 30-talets mitt, när Duke Ellington flyttat ur den legendariska Cotton Club (som enligt mig var Ellingtons bästa period) så tog han över engagemangen där med ett större band och hans karriär lyftes enormt under några år.
     Inspelningarna är från 1935 och därmed borde ren storband ha tagit över och den här typen av lite 20-talsinspirerad dansgolvsjazz vara rätt ute, men Hopkins lyckas riktigt bra att hålla Ellingtons Cotton Club-stil vid liv i låttitlar som "Nagasaki", "Backbeats" och "Aw, shucks". Detta är ett riktigt kompetent och bra storband, förvisso med klarinettisten Edmond Hall som enda kända namn, men de öser på bra och förvaltar en tradition bra och lyckas samtidigt få till något nytt av det. Tyvärr bröt bandet redan 1940 och Hopkins återvände snart till gladjazzen. Här väljer jag "Everybody shuffle" och sjunger gör Ovie Alston.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...