Nytt i samlingen - Augusti 2023

Diestinct - Se men inte röra
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Mistlur
Betyg: 4/5

Lokal musik från den stad jag bor i, känd som Sundsvall, har det inte varit jättemycket av här på bloggen. Jag har skrivit om Helen Sjöholm en gång och även om en singel med gruppen Diestinct, för nästan bra precis ett år sen. Nu är det dags att utöka till ett helt album med denna grupp i form av den här plattan från 1981. Diestinct är alltså bandet som förre nöjeschefen på TV4, Jan Zachrisson, började i. Med band som Diestinct och Brända Barn så har Sundsvall fått epitetet "Punksvall" och jag ska erkänna, mitt intresse för Sundsvalls musikliv har genom åren inte varit den allra bästa. The Confusions är kanonbra och Gina Jacobi är kanonbra och det har väl stannat där oftast. De senaste åren har Ashbury Heights tillkommit, en lysande synthpopgrupp med många bra låtar i bagaget och för ett år sen upptäckte jag även sent om sido storheten i Diestincts musik. 

Nu vet jag inte om jag vill kalla Diestinct för punk. Snarare känns det mer som om om bandet musikaliskt har mer släktskap till den lite new wave-aktiga rock som Tant Strul eller Commando M Pigg gör. Och det är verkligen inte helt fel. Jag kan tycka att Jan Zachrisson ibland till och med låter som en manlig Eva Sunesson från Commando M Pigg på rösten. Det är fullt ös från början, med en stark bas och lite lät New Order/Joy Division-gitarr någonstans. Om jag nu ska fortsätta jämförelsen med Commando så har dom trots allt ett större sound och starkare melodier. Dock är inte Diestincts låtar alls dåliga för det och texterna är på flera ställen tänkvärda. Jag gillar den lite dystopiska textraden ur låten "Storstadens gator":
"Storstadens gator, massor med människor men inga känslor. Jag bara går och går."
Diestinct röjer på riktigt bra och även om melodierna inte är jättestarka så är det bra låtar och klart bättre än mycket annat svenskt som kom runt samma tid, dock kanske inte just Commando M Pigg.  Men man kan inte få allt, antar jag. En svag fyra i betyg och plattan blir klart kvar i samlingen!



Iceland - Breaking the ice
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Hot Ice Music
Betyg: 3/5

Det här bandet var inte världens lättaste band att hitta information om, eftersom dom bara släppte två plattor, gjorde exakt noll avtryck i svensk media och svenska listor och dessutom heter likadant som ett land. Jag hörde dom första gången i ett Kulan I Luften 1987 när det spelades en låt från deras första platta, "On the rocks". Den plattan hittade jag för inte allt för länge sen, men det finns inga spår från den plattan på Youtube. Den här andra och sist plattan har jag dock lyckats få mer av.

Nå, vad är Iceland? Bandet som i huvudsak består av fyra bröder Gislason, som är bördiga från just Island men har jobbat i Sverige sen unga år. Plattan är dessutom gjord i Sverige. Däremot låter Iceland mest amerikanskt och gör AOR och kan lite beskrivas som Sveriges och Islands motsvarighet till Eagles. Det som mest slår mig när jag hör den här plattan, att den är från 1982, men låter som om den är gjord drygt fem år tidigare. Eagles har väl lite starkare låtmaterial, men Iceland är inte alls dåliga utan förvaltar genren väl. Det finns väl några rockigare låtar som kanske inte riktigt känns 100 % intressant, men "Breaking the ice" är välgjord, välspelad och har flera spår med riktigt bra och softa melodier, med låten "Chicago" kanske främst. En helt OK och klart godkänd platta i en genre som är väldigt långt ifrån både dom svenska och isländska vidderna och som förtjänar ljus på sig i en genre som är gravt underskattad. Dessutom är den här utgåvan på blå vinyl, bara en sån sak! Plattan blir kvar i samlingen!



Tracy Chapman - Fast car
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Elektra
B-sida: For you

Tracy Chapman är en sån där artist som jag aldrig orkat engagera mig nämnvärt i. Det hon gör är inte dåligt, det är välgjorda melodier, men det är inte intressant heller utan snarare rätt tråkigt. Men som vanligt så finns det förstås också undantag, givetvis även med Tracy Chapman. Dom där låtarna som sticker ut och som ändå är bättre än mängden. Oftast brukar detta vara en artists mest kända låt och så är det även här. Uppföljaren till den här låten, "Talking about a revolution" är faktiskt riktigt bra och den här är också helt OK. 

Tracy Chapman dök annars upp i musikbranschen i en tid då hon verkligen stack ut. Inga synthar, inga lättrallade melodier, inga effekter eller pudelfrisyrer och ingen stadium musik. Det var bara en tjej med afrosnagg, en mörk röst och en gitarr, punkt. Förmodligen något som behövdes i det yuppielika 80-talet. Och jag hade faktiskt hennes platta kopierad på kassett en gång, men insåg efter några år att den nog ändå var lite för seg för min smak. Men den här låten är, som sagt, riktigt bra, egen och lyckas lyfta upp den där fattiga arbetarkvinnan i texten som drömmer om något bättre i livet. Det kanske inte håller i mina öron för tio låtar i samma stil på en på en platta, men i lagom små doser och rätt låtar är detta klart mysigt!



Michael Bolton - Time, love and tenderness
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Columbia
Andra spår: Time, love and tenderness (Album version)/Love is a wonderful thing (Long version)/(Sittin' on) The dock of the bay (Live)

Det har gått mer än fyra år sen jag skrev om Michael Bolton och hans platta "Time, love & tenderness", en platta som för övrigt redan är utgallrad ur samlingen. Jag skrev då att jag är rätt neutral till Michael Bolton, jag ogillar honom inte och jag är inget fan heller. Ungefär som Tracy Chapman ovan. Han har gjort en näve riktigt bra låtar, men han har också gjort en del som jag aldrig behöver höra igen. Och två av dom låtar som hör till första kategorin har det gemensamt att dom är båda skrivna av samma person, Diane Warren. Den andra är alltså "How can we be lovers" från året innan. Men den här låten tillhör också bland det bästa han har gjort. Det är något mäktigt i Walter Afanasieffs sound och melodin är varken översmörig eller jätterockig. Det är en bra amerikansk poplåt, varken mer eller mindre. Så därför känner jag att jag nog kan nöja mig med att ha denna singel, i alla fall från denna platta. Den innehåller nästan det jag behöver från albumet. En annan av plattans helt OK låtar är också en av dom andra spåren, albumets första singel "Love is a wonderful thing", med sitt classic soul-doftande sound. 

Just den låten är alltså den som Michael Bolton hamnade i trubbel med. "Love is a wonderful thing" visade sig vara för lik en Isley Brothers-låt med samma titel och låten drogs till rätta där Bolton och medkompositören Andrew Goldmark förlorade och blev tvungen att både betala Isley-bröderna allt som singeln drog in i inkomst samt 28 % av albumets inkomst. Kanske tur då att låten finns på singeln, om jag nu inte får för mig att skaffa originalsingeln, för det känns inte som en låt som Bolton borde vara för sugen på att spela i onödan numera...



Bill Champlin - No wasted moments
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: Elektra
Betyg: 4/5

Det är lite bryderier i hur jag ska hantera den här, för egentligen är det ju en EP och borde klassas som singel, men Wikipedia envisas att lägga den som ett album. Så för enkelhetens skull viker jag ner mig och lägger den som ett album med betyg. 

Bill Champlin är alltså han som ersatte Peter Cetera som sångare i Chicago 1986 (och även hade sjungit på enstaka spår tidigare också) och "No wasted moments" kom ut ett år efter bandets succé med "Look away" som ett litet soloäventyr. Det är en platta som egentligen kunde ha funkat som ett Chicago-album för sin tid för det är en EP med både starka rocklåtar med blås och snygga ballader. Låtarna kanske inte är några megahits, men det görs med bra kraft och sound och Champlins röst passar till den här formen av rock och rockballader. Det enda är att jag inte riktigt förstår varför detta inte kunde få bli ett fullängdsalbum med minst fem låtar till för det hade den klart klarat sig bara bra som. Men man får vara tacksam gör det lilla för det här är riktigt bra! Lyssna bara på denna röjare, "Lovers tonight".