Nytt i samlingen - November 2021

Helen Sjöholm - Visor
Utgivningsår: 2002
Skivbolag: Sony Music
Betyg: 2/5

Det blir mycket nytt denna månad, eftersom jag har hittat en massa intressant och fokus kommer att ligga på den Megaloppis som var i Nordichallen här i Sundsvall för ett antal veckor sen och som genererade i mycket spännande. Bert Karlsson-singeln har jag redan nämnt, men det fanns mer därifrån. Men först ska jag vara hård och visa upp den konventionella sidan av mig. Helen Sjöholm, född i min stad, har blivit ett sorts svenskt musikhelgon genom sitt arbete med Benny Andersson och alla sina musikaler och filmer. Jag har dock aldrig riktigt förstått hennes storhet. Visst sjunger hon bra, men inte bättre än många andra, och BAO är inte riktigt min påse och hennes låtar i "Kristina från Duvemåla" är något sönderspelade. Men ändå så passade jag på att prova denna platta när jag hamnade på en loppis i stan som gav bort en del av sitt sortiment gratis. Det var ju trots allt visor och folkmusikmelodier och hon sjunger ju, som sagt, inte dåligt. Detta kunde ju bli riktigt avkopplande och snyggt med sommarkänslor. 

Men ack vad jag bedrog mig, för vad gäller denna genre är jag något av traditionalist och vill ha dom i så klassisk stil som möjligt, gärna med gitarr, dragspel eller stråkar. Men när Jojje Wadenius har proddat så låter det folkmusik av modernaste stilen, uppblandat med tämligen tråkiga låtar med Helen och ett piano. Arrangemangen här låter mer som en lätt flummig blandning mellan nutida folkmusik och en dos progg. För mig är detta svårlyssnat och stentrist. Det är säkert jättebra spelat och jag som är stenålders här, men jag hade svårt att begripa arrangemangen och produktionen. Ska jag peka på någon som ändå är OK så väljer jag "Då väntar jag vid vägarna", men den är egentligen klart bättre med Kjell Hansson. Nå, det var en chansning jag inte betalade något för så skivan blir inte kvar i samlingen. 



Ashford & Simpson - Stay free
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Warner Brothers
Betyg: 2/5

Jag fortsätter på den inte så positiva banan, för här blev jag väldigt besviken. För ett antal år sen köpte jag Ashford & Simpsons platta "Solid" från 1985, vars titelspår väl är ännu den låt dom är mest ihågkommen för här i Sverige. Den plattan visade sig vara stentråkig och inte alls någon soulfunkstänkare som jag hade hoppats på och är gallrad ur samlingen sen ett tag tillbaka. 

Sen hittade jag diverse singlar från 70-talet med paret, bland annat singeln "Found a cure" från 1979. Med den tänkte jag att jag nog började i fel ände med paret Nicholas Ashford och Valerie Simpson och hittade nu, på Megaloppisen, deras platta från 1979, "Stay free". Men till min besvikelse så var resultatet inte bättre.

"Stay free" hakar på den rådande discotrenden världen över och det är inget fel i det. USA visade sig ju vara långt bättre på disco under 70-talet än Europa, men nog ville jag ha lite mer tryck i så fall. Produktionen var oväntat tam och blåset, som finns där, var väldigt lamt. Det groovar på hyggligt, men inte så att det sprätter direkt i benen. Jag hade hoppats på lite mer stråkar, groove och smeksam disco med soulkrydda och istället blev det väldigt intetsägande. Ashford & Simpson var fortfarande riktigt bra låtskrivare åt andra artister, men den här skivan blir nog inte kvar i samlingen, tyvärr.



Al Stewart - Time passages
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: RCA
Betyg: 4/5

Då har vi dom mindre bra ur vägen. Nu är det dags att bli lite gladare när Al Stewart är tillbaka. För ca 1 1/2 år sen så skrev jag om hans klassiska album "Year of the cat" och den har förstås gett mersmak. Detta är uppföljaren till den och precis som kattplattan så är denna proddad av Alan Parsons, så det vankas en ljudupplevelse deluxe. 

Om "Year of the cat" hade hämtat sin inspiration från den brittiska musikhistorien så är det lite mer dramatisk, stor och ibland nästan experimentell rockmusik på många ställen här, blandat med avkopplande och snygg singersong-writer-pop. "Valentina way" har ett riktigt snyggt och lätt mollaktigt gitarriff som går genom låten och "Life in dark water" är en oförutsägbar och snygg skapelse som mynnar ut i något som ibland låter lätt Pink Floyd om det, men i mina öron bättre. Den här plattan har kanske ingen hit som låten "Year of the cat", men istället så har den en enormt snygg och varierande ljudbild och kanonbra melodier i övrigt! Jag gillade den mer kända föregångaren väldigt mycket och betyget är det samma, men det vete gudarna om jag inte sätter denna högre ändå. Skivan blir glasklart kvar i samlingen!



Monica Zetterlund - Monica - Monica
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: EMI
Betyg: 3/5

En 20-kronors Zetterlund är absolut inte fel, utan klart välkommet. I det här fallet är hon inte ensam utan i väldigt nära samarbete med kompisen Monica Dominique, vilket framgår tydligt på omslaget. Detta kan då sammanfattas som en klart mer annorlunda Monica Z-platta som musikaliskt vandrar iväg åt många olika håll. Här ryms både Zetterlunds fascination för jazz, folkmusik och visa, men dessa har också blivit uppblandad med klassisk musik, pop och jazzrock á la Chicago eller Blood, Sweat & Tears. Det är väl på få ställen man lyckas så snyggt att blanda det sistnämnda med den svenska folkmusiken. Låtar av Frank Zappa, Neil Diamond, George Harrison, Burt Bacharach och Tomaso Albinoni har fått nya och udda blågula dräkter och det är verkligen en oförutsägbar brygd. 

Men samtidigt som det normalt sätt borde vara i spretigaste och flummigaste laget för mig så är detta så enormt snyggt arrangerat och gjort att jag har väldigt svårt att inte gilla det och bli imponerad av det. Det är endast den märkliga gospelpopversionen av "My sweet lord", här kallad "Du mitt liv", som jag egentligen tycker illa om, men den har jag samtidigt hört några gånger förut, så den var ingen överraskning direkt. Också får man hennes kanonfina version av Olle Adolphsons "Trubbel", bara en sån sak! Detta är kanske inte Monica Zetterlunds allra bästa platta, men helt klart en av de mer spännande och udda och det är helt OK låtkvalitet! Skivan blir kvar i samlingen!



Elton John - A word in spanish
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: The Rocket Record Company
B-sida: Heavy traffic

Det här är helt klart inte någon av Elton Johns mest kända singlar, det kan vi vara på det klara med. Hade inte jag varit redo med inspelningsknappen på VHS-bandaren en dag i hemmet 1988 när jag såg på ett musikvideoprogram på kabel-TV och blivit tillräckligt nyfiken på låten för att spela in videon så hade jag nog kanske inte ens suttit här med singeln. 

Men låten hade en stämning och melodi som jag faktiskt gillade skarpt ju mer jag tittade på videobandet. Dock har jag sen varken sett eller hört låten någonstans i vare radio, TV eller skivaffär/loppis efter det, utan den har förblivit en bortglömd snygg låt på mitt musikvideoband. Till dess att jag ÄNTLIGEN sprang på denna singel från Eltons 1988-platta "Regs strikes back". "A word in spanish" är en lätt latinodoftande ballad med en snygg ackustisk gitarr som leder låten igenom och är en av Elton Johns klart bästa låtar av hans 80-talskatalog. 



Dave Edmunds - Almost saturday night
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Swan song
B-sida: You'll never get me up

Närmare än så här kommer ni aldrig att få se en låt av John Fogerty på denna blogg, och då är det inte ens han som framför den. Men Dave "Rockpile" Edmunds version av "Almost saturday night" har alltid varit en favorit, ända sen jag hörde den första gången i radioprogrammet Metropols tävling Popduellen våren 1986. 
     Jag kommer säkert att trampa på diverse Creedence-fans tår här, men personligen så tycker jag att Fogerty är bland det mest tråkigaste i musikväg som finns. Därför är denna version, med mer tryck och tempo, för mig ett klart roligare alternativ. Jag gillar Edmunds gitarrspel och den snygga produktionen! Däremot har jag aldrig sett singeln, så gissa om jag blev glad av att kunna fiska upp denna på Megaloppisen!