Utgivningsår: 1972
Skivbolag: Bell Records
Betyg: 4/5
Låt mig först erkänna att jag vet ytterst lite om själva TV-serien "The Partridge Family", mer än huvudhandlingen om ett gäng syskon som ska försöka slå igenom musikaliskt och deras vedermödor kring det. Det är ingen serie som har direkt vevats i repris i oändlighet i svensk TV sen den lades ner samma år som jag föddes. Förutom sångarna var den enda som skulle bli ett välbekant namn längre fram Susan Day, numera mest känd som advokaten/domaren Grace Van Owen i "Lagens änglar".
Den här skivan köpte jag på Megaloppisen för några veckor sen, mest för att jag är med i en Youtube-stream med ett gäng skivsamlare som har som en liten nisch att visa upp en Partridge Family-pryl unisont framför kameran varje gång och jag har dittills varit nästan den enda som inte äger nåt med denna TV-familj. För en guldpeng kan man väl offra sig för gänget, om musiken inte är horribelt usel. Och musikaliskt har jag hört dom ett fåtal gånger och inte tyckt att det har varit så dåligt, förutom en soloskiva med David Cassidy som visade sig var bedövande tråkig.
Egentligen är gruppnamnet enbart ett sätt att sälja TV-serien. Det är bara sångarna David Cassidy och Shirley Jones som är med i både serien och på skivorna, plus ett gäng studiomusiker. Resten av skådespelarna spelar och sjunger inte något på riktigt och lånar bara ut sina ansikten till skivomslagen. Och på denna skiva är det bara David Cassidy som sjunger lead och Shirley Jones finns i kören. Lite bluff- och PR-makeri kanske, men rent musikaliskt kan man ju inte klaga ändå.
För detta är inte på något sätt dåligt utan en lättlyssnad och snyggt arrangerad popschlager-platta fylld med snälla och snygga 70-talspop-pärlor som i en del fall säkerligen även skulle kunna platsa i den tidens Eurovision-tävlingar. Jag är ju lite svag för denna lättlyssnade feelgood-stil från 70-talet, om det är snyggt gjort och med rätt sångare och så, så detta är helt OK och mysigt, även om det är väldigt mycket covers på gamla 60-talshits. Men man har lyckats göra versionerna riktigt bra och egna och detta är eoner bättre än David Cassidy-skivan jag köpte. Det är inte omöjligt att det dyker upp fler Partridge-plattor i samlingen om andan faller på, för dom är tämligen lätta att hitta i skivbackarna. Skivan blir klart kvar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar