Nytt i samlingen - September 2023

Bruce Springsteen - Darkness on the edge of town
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Columbia
Betyg: 3/5

När den här plattan nämns bland Springsteen-fans så är det flera som höjer den till skyarna som en av bossens allra bästa. När jag berättade på facebook om den här plattan så var det ett flertal som skrev att det var hans allra bästa. Så har det dock inte alltid varit. När den kom så fick den förvisso mesta dels bra recensioner, men i jämförelse med föregångaren "Born to run" så var både den och singlarna en besvikelse försäljningsmässigt. Den har alltså växt i popularitet en hel del med åren. Jag har då inte lyssnat så mycket på Springsteens 70-tal, medan jag, som märkts tidigare, har rosat flera av hans senare plattor och förstås gillat hans 80-tal. Så nu är det upp till bevis, är den här så bra som folk säger?

Den här plattan hämtar sin inspiration från John Steinbeck-noveller, John Ford-filmer, punk rock och country, varav dom två sista inte hörs så mycket av i soundet, tack och lov. Texterna fokuserar på mindre lyckade personer som lyckas överkomma och besegra väldigt svåra odds. Och plattan är inte alls dålig. Nu är det kanske vana, eftersom jag inte lyssnat på Bruce 70-talssaker så mycket, men jag tycker ändå att den inte känns jättetung i sound och melodi, om man jämför med mycket av hans andra alster. Men det är som vanligt väldigt väl utformade texter, musiken är jättebra och det finns flera bra spår, även om det också finns några som inte riktigt fastnar, som "Adam raised a Cain". Hans bästa är det verkligen inte, men den är klart bra! Skivan blir kvar i samlingen. Och, ja, jag har en 70-talare med Bruce Springsteen att plöja igenom så det blir fortsättning vad det lider.



Duke Ellington - The complete Duke Ellington 1925-1928
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: CBS
Betyg: 4/5

Den här samlingen med Ellington är i mina ögon en riktig höjdare och en rekommendation om man som jag lyssnar en hel del på 20-talsjazz. Här snackar vi väldigt tidig Duke, mycket utgivet till och med före han blev ett namn på Cotton Club och då han ledde The Washingtonians och då Duke försökte hitta sin egen stil. Som höres på denna dubbel-LP så skulle han göra det för här finns även några väldigt tidiga bevis på hans "Jungle style". 

Franska CBS är det som givit ut denna genom sin serie Aimez-Vous le Jazz, ett bra projekt som gav ut mycket av det som var crème de la crème och mer där till av jazzens giganter. Stora bolag kan dom också tydligen. Sen är ljudkvaliteten på dom allra äldsta inspelningarna inte kanske hifi direkt, men i övrigt har man gjort ett bra jobb med att föra över dom gamla inspelningarna till vinyl. Jag har skrivit om mycket Ellington dom senaste åren, men då har det oftast varit nyare inspelningar. Den här samlingen går tillbaka till åren som alltid har legat mig varmt om hjärtat. En ung hungrig Duke som testar och har kul på sin väg mot framgång! Det finns en hel del samlingar med den tidige Ellington, men denna är nog en av det större. Skivan blir glasklart kvar i samlingen!



Mike Rutherford - Acting very strange
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Atlantic/WEA
Betyg: 4/5

För drygt tre år sen så skrev jag om en singel med Mike Rutherford jag hittade, "Halfway there". Jag visste inte alls då att den trogne Genesis- och Mike + The Mechanics-medlemmen hade gjort egna soloalbum, men det visar sig att han till och med har gjort två. När dessa blev totala floppar och han var missnöjd med resultatet av sina plattor så lovade han sig själv att aldrig göra fler soloplattor. Nu är det möjligt att det blev lite för mycket för skivköparna, när dessutom Phil Collins släppte två album både 1981 och 1982 samt att Genesis plattor "Abacab" och "Duke" bara var ett och två år bakåt. 
     Nå, i texten om "Halfway there" så sa jag att jag gärna införskaffar hans soloalster och här är en av dom nu, "Acting very strange"! Förvisso lite textad på omslaget och mer info om det kommer nedan. Men likväl är det dags att syna Mike Rutherford som soloartist.

Och jag är till stor del mycket nöjd! Förvisso är låtmaterialet här inte riktigt i paritet med det Phil Collins gjorde på sina två tidigare plattor, eller Genesis ovan nämnda. Det spretar lite mycket där det går från Collinskt atmosfäriska lugna låtar till rena rockröjare som "Maxine" till den lite väl töntiga "Couldn't get arrested" till riktiga poplåtar. Mike Rutherford är väl ingen sångare, men ingen total katastrof heller. Men jag förstår lite varför han lät Paul Carrack och Paul "nej, inte den mer kände" Young sjunga i Mike + The Mechanics.

Men det är väldigt bra producerat och stundtals så var jag övertygad om att det var Phil Collins som trummade. "Halfway there" har alltså typ samma sorts blås och trumstil som på en Collins-låt, men det är alltså Stuart Copeland från The Police som trummar här. Varken Collins eller Tony Banks är med på plattan.
     Och även om låtmaterialet inte är hans allra starkaste och spretar iväg lite väl mycket ibland så är det ändå väldigt välgjort och bra och snyggt! Lägsta nivån är väldigt låg här trots allt, så även om det är lite på gränsen så är den ändå värd ett riktigt bra betyg. Detta är en platta jag kan tänka mig att återvända till, i alla fall större delen av den. 



The Moody Blues - I'm just a singer (in a rock and roll band)
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: Threshold
B-sida: For my lady

Det är aldrig kul när en second hand-butik läggs ner. Framför allt i den här stan där det känns som om dom försvinner en efter en. Återbruket i Sundsvall har jag nämnt några gånger och är en butik som under dess tidiga år gav mig mycket glädje. Dock är det också en butik som under dom senaste åren har varit rätt sviktande i kvalitet. En av anledningen till den senare är en skivsamling från en discjockey som kom in för flera år sen. En samling med singlar och album full med klotter, signaturer och tempobeskrivningar som man tog gravt överpris för och hela tiden vägrat inse misstaget och ändra på det. Jag kunde offra mig för Mike Rutherford-skivan eftersom den var mindre klottrad och något jag hade på min wishlist, men betala 75-125 kronor för en skiva som är helt nerlusad med text skriven med tuschpenna eller bläck, nej tack! Men nu ska alltså Återbruket stängas ner, vilket jag beklagar, och man har 50 % på allt och då jag inte är fullt lika kräsen på gamla 70-talssinglar utan bildomslag för en tia så har jag varit där och försett mig några gånger. Mer från den samlingen kommer i senare texter, men ett par exempel här och nu dock. 

Mitt upptäckande av The Moody Blues går vidare och detta är den första singeln med gruppen jag har hittat faktiskt. Låten är en av deras största hits, från plattan "Seventh sojourn" från 1972 och är en riktigt skön tuffare popdänga med bra blås och piano och ett häftigt drag! Låten var bandets sista släpp innan man tog en paus på fem år och var även den sista där man använde en melotron som instrument. 
     Stor tumme upp och tumme upp också för B-sidan, den vackra balladen "For my lady" från samma platta, en låt med en vacker irländsk touch i soundet. 



Katydids - Seesaw 
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Reprise
B-sida: Colour me gone

Detta var ett blindbuy, ett köp där jag hade noll aning om vilken artisten eller låten var. Engelska indiepopbandet Katydids pushades hårt av tidningen New Musical Express (NMD), men när framgångarna uteblev och när Reprise släppte deras kontrakt upplöstes bandet. Det finns ju en hel uppsjö med band i den här genren i England och det är många av dom som får en sämre karriär än dom förtjänar.

För detta är på intet sätt dåligt. Just den här låten är producerad av Ian Broadie, mer känd som The Lightning Seeds, och är en väldigt fin luftig och mysig indiepoppärla med bra gitarrer av senare The Pretenders-medlemmen Adam Seymore och bra sång av Susie Hug, hans hustru för övrigt. Det är inte så ofta som ett blind köp leder till så här positiva åsikter, men dyker det upp en platta med Katydids någon gång så är jag inte alls omöjlig till att förena den med samlingen! Och kors i taket, inte ett endaste streck ritat på skivan!