Nytt i samlingen - September 2023

Bruce Springsteen - Darkness on the edge of town
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Columbia
Betyg: 3/5

När den här plattan nämns bland Springsteen-fans så är det flera som höjer den till skyarna som en av bossens allra bästa. När jag berättade på facebook om den här plattan så var det ett flertal som skrev att det var hans allra bästa. Så har det dock inte alltid varit. När den kom så fick den förvisso mesta dels bra recensioner, men i jämförelse med föregångaren "Born to run" så var både den och singlarna en besvikelse försäljningsmässigt. Den har alltså växt i popularitet en hel del med åren. Jag har då inte lyssnat så mycket på Springsteens 70-tal, medan jag, som märkts tidigare, har rosat flera av hans senare plattor och förstås gillat hans 80-tal. Så nu är det upp till bevis, är den här så bra som folk säger?

Den här plattan hämtar sin inspiration från John Steinbeck-noveller, John Ford-filmer, punk rock och country, varav dom två sista inte hörs så mycket av i soundet, tack och lov. Texterna fokuserar på mindre lyckade personer som lyckas överkomma och besegra väldigt svåra odds. Och plattan är inte alls dålig. Nu är det kanske vana, eftersom jag inte lyssnat på Bruce 70-talssaker så mycket, men jag tycker ändå att den inte känns jättetung i sound och melodi, om man jämför med mycket av hans andra alster. Men det är som vanligt väldigt väl utformade texter, musiken är jättebra och det finns flera bra spår, även om det också finns några som inte riktigt fastnar, som "Adam raised a Cain". Hans bästa är det verkligen inte, men den är klart bra! Skivan blir kvar i samlingen. Och, ja, jag har en 70-talare med Bruce Springsteen att plöja igenom så det blir fortsättning vad det lider.



Duke Ellington - The complete Duke Ellington 1925-1928
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: CBS
Betyg: 4/5

Den här samlingen med Ellington är i mina ögon en riktig höjdare och en rekommendation om man som jag lyssnar en hel del på 20-talsjazz. Här snackar vi väldigt tidig Duke, mycket utgivet till och med före han blev ett namn på Cotton Club och då han ledde The Washingtonians och då Duke försökte hitta sin egen stil. Som höres på denna dubbel-LP så skulle han göra det för här finns även några väldigt tidiga bevis på hans "Jungle style". 

Franska CBS är det som givit ut denna genom sin serie Aimez-Vous le Jazz, ett bra projekt som gav ut mycket av det som var crème de la crème och mer där till av jazzens giganter. Stora bolag kan dom också tydligen. Sen är ljudkvaliteten på dom allra äldsta inspelningarna inte kanske hifi direkt, men i övrigt har man gjort ett bra jobb med att föra över dom gamla inspelningarna till vinyl. Jag har skrivit om mycket Ellington dom senaste åren, men då har det oftast varit nyare inspelningar. Den här samlingen går tillbaka till åren som alltid har legat mig varmt om hjärtat. En ung hungrig Duke som testar och har kul på sin väg mot framgång! Det finns en hel del samlingar med den tidige Ellington, men denna är nog en av det större. Skivan blir glasklart kvar i samlingen!



Mike Rutherford - Acting very strange
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Atlantic/WEA
Betyg: 4/5

För drygt tre år sen så skrev jag om en singel med Mike Rutherford jag hittade, "Halfway there". Jag visste inte alls då att den trogne Genesis- och Mike + The Mechanics-medlemmen hade gjort egna soloalbum, men det visar sig att han till och med har gjort två. När dessa blev totala floppar och han var missnöjd med resultatet av sina plattor så lovade han sig själv att aldrig göra fler soloplattor. Nu är det möjligt att det blev lite för mycket för skivköparna, när dessutom Phil Collins släppte två album både 1981 och 1982 samt att Genesis plattor "Abacab" och "Duke" bara var ett och två år bakåt. 
     Nå, i texten om "Halfway there" så sa jag att jag gärna införskaffar hans soloalster och här är en av dom nu, "Acting very strange"! Förvisso lite textad på omslaget och mer info om det kommer nedan. Men likväl är det dags att syna Mike Rutherford som soloartist.

Och jag är till stor del mycket nöjd! Förvisso är låtmaterialet här inte riktigt i paritet med det Phil Collins gjorde på sina två tidigare plattor, eller Genesis ovan nämnda. Det spretar lite mycket där det går från Collinskt atmosfäriska lugna låtar till rena rockröjare som "Maxine" till den lite väl töntiga "Couldn't get arrested" till riktiga poplåtar. Mike Rutherford är väl ingen sångare, men ingen total katastrof heller. Men jag förstår lite varför han lät Paul Carrack och Paul "nej, inte den mer kände" Young sjunga i Mike + The Mechanics.

Men det är väldigt bra producerat och stundtals så var jag övertygad om att det var Phil Collins som trummade. "Halfway there" har alltså typ samma sorts blås och trumstil som på en Collins-låt, men det är alltså Stuart Copeland från The Police som trummar här. Varken Collins eller Tony Banks är med på plattan.
     Och även om låtmaterialet inte är hans allra starkaste och spretar iväg lite väl mycket ibland så är det ändå väldigt välgjort och bra och snyggt! Lägsta nivån är väldigt låg här trots allt, så även om det är lite på gränsen så är den ändå värd ett riktigt bra betyg. Detta är en platta jag kan tänka mig att återvända till, i alla fall större delen av den. 



The Moody Blues - I'm just a singer (in a rock and roll band)
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: Threshold
B-sida: For my lady

Det är aldrig kul när en second hand-butik läggs ner. Framför allt i den här stan där det känns som om dom försvinner en efter en. Återbruket i Sundsvall har jag nämnt några gånger och är en butik som under dess tidiga år gav mig mycket glädje. Dock är det också en butik som under dom senaste åren har varit rätt sviktande i kvalitet. En av anledningen till den senare är en skivsamling från en discjockey som kom in för flera år sen. En samling med singlar och album full med klotter, signaturer och tempobeskrivningar som man tog gravt överpris för och hela tiden vägrat inse misstaget och ändra på det. Jag kunde offra mig för Mike Rutherford-skivan eftersom den var mindre klottrad och något jag hade på min wishlist, men betala 75-125 kronor för en skiva som är helt nerlusad med text skriven med tuschpenna eller bläck, nej tack! Men nu ska alltså Återbruket stängas ner, vilket jag beklagar, och man har 50 % på allt och då jag inte är fullt lika kräsen på gamla 70-talssinglar utan bildomslag för en tia så har jag varit där och försett mig några gånger. Mer från den samlingen kommer i senare texter, men ett par exempel här och nu dock. 

Mitt upptäckande av The Moody Blues går vidare och detta är den första singeln med gruppen jag har hittat faktiskt. Låten är en av deras största hits, från plattan "Seventh sojourn" från 1972 och är en riktigt skön tuffare popdänga med bra blås och piano och ett häftigt drag! Låten var bandets sista släpp innan man tog en paus på fem år och var även den sista där man använde en melotron som instrument. 
     Stor tumme upp och tumme upp också för B-sidan, den vackra balladen "For my lady" från samma platta, en låt med en vacker irländsk touch i soundet. 



Katydids - Seesaw 
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Reprise
B-sida: Colour me gone

Detta var ett blindbuy, ett köp där jag hade noll aning om vilken artisten eller låten var. Engelska indiepopbandet Katydids pushades hårt av tidningen New Musical Express (NMD), men när framgångarna uteblev och när Reprise släppte deras kontrakt upplöstes bandet. Det finns ju en hel uppsjö med band i den här genren i England och det är många av dom som får en sämre karriär än dom förtjänar.

För detta är på intet sätt dåligt. Just den här låten är producerad av Ian Broadie, mer känd som The Lightning Seeds, och är en väldigt fin luftig och mysig indiepoppärla med bra gitarrer av senare The Pretenders-medlemmen Adam Seymore och bra sång av Susie Hug, hans hustru för övrigt. Det är inte så ofta som ett blind köp leder till så här positiva åsikter, men dyker det upp en platta med Katydids någon gång så är jag inte alls omöjlig till att förena den med samlingen! Och kors i taket, inte ett endaste streck ritat på skivan!

Sommarplågor #16: Genesis - Invisible touch

Genesis - Invisible touch
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Charisma/Virgin/Atlantic

B-sida: The Last Domino
Genesis är bandet där man inte låter medlemmarna egna soloframgångar i första taget påverka bandets framtid. Innan 1986 hade Phil Collins varit upptagen med sin oerhört framgångsrika "No jacket required"-platta och Mike Rutherford hade det då kanske inte lika stora Mike & The Mechanics, men Phil är inte den som sviker sina kompisar utan snart var det direkt in i studion igen för nästa Genesis-platta. 

Inför låtskrivandet till plattan så satt Collins, Tony Banks och Mike Rutherford och jammade lite och Rutherford spelade ett gitarriff som Collins impoviserade fram refrängen till och plötsligt var stommen till en av 1986 års mest överraskande sommarhits klar. För tittar man på listkarriären i Sverige så är det en lite märklig väg som låten tog. På Tracks så skvalpade låten i botten i några veckor innan den lämnade listan. Men att den redan varit passé på Sveriges då största hitlista hindrade inte Sommartoppen att ändå plocka in den och låten överlevde och spelades faktiskt hela sommaren, 8 av 9 Sommartoppsveckor endast på antingen platserna 5,6 eller 7. Men samtidigt så var sommaren 1986 lite märklig med tanke på att sommarens stora hit det året, Eurythmics "Thorn in my side", då bara var ett random albumspår och inte släpptes på singel i Sverige förrän i september. 

Men Genesis låt då var likväl en av mina favoriter, på den tiden bättre än vad någon av singlarna från Phil Collins storsäljaralbum var, och mitt intresse för låten har inte minskat nämnvärt med åren (även om jag idag älskar "No jacket required"). Jag gillar låtens helsköna sommarlätta 80-talspopproduktion, jag gillar melodin och Phil Collins sång. Dessutom minnena från 1986 när jag hörde på Sommartoppen, då för första gången, och var lätt förvirrad konceptet och av alla nya låtar (ja, relativt nya i alla fall) man hade valt och lycklig över att jag ändå kände igen EN låt, som dessutom var kanonbra, eftersom Genesis ju redan legat på Tracks. I Sverige känns låten lite bortglömd idag. Nämner man sommarlåtar så är knappast "Invisible touch" den första man tänker på, inte ens om man säger sommarlåtar från 1986. Inte ens "Thorn in my side" kommer först (den känns mer som en hösthit idag) utan den man minns främst är en annan låt, som jag tänkte återkomma till i en senare Sommarplåge-artikel, nämligen Fredas "Vindarna"! Samtidigt är det väl det som gör att Genesis "Invisible touch" för mig ännu känns somrig, skön och fräsch och inte sönderspelad och tröttsam som en del andra sommarhits från 80-talet!

Nytt i samlingen - Augusti 2020

Nat "King" Cole Trio - Any old time
Utgivningsår: 1985 
Skivbolag: Giants Of Jazz Records
Betyg: 4/5 

Låt mig först klargöra för dom som undrar om detta verkligen är en "Giants Of Jazz"-utgåva så är detta inte att förväxlas med det idag mer bekanta och i Europa spridda italienska lågbudget-märket med samma namn, utan detta Giants Of Jazz är från Los Angeles skapad av jazzsamlaren och producenten Wayne Knight. 

Nå, då till Nat "King" Cole! Jag har aldrig förnekat att King Cole har en fantastisk sångröst, för det har han utan tvekan. Däremot har jag alltid ifrågasatt varför han idag alltid bara blir sedd som en entertainer- och schlagersångare tack vare sina storslagna hits "Rambling rose", "Route 66" och "Unforgettable". Det är helt OK låtar, men ack så långtråkigt i längden. Då är min favoritepok i Coles karriär denna tidiga period, då han hade sin trio och spelade lätta och glada jazzlåtar med sin sammetsröst kryddad på låtarna här och var. Tyvärr så blev jazzen allt mindre kommersiell på 50-talet och Cole fick sadla om till stor smörsångare nästan alltid med stor orkester och tämligen tråkigt arrangemang och återkom mer eller mindre aldrig till det jag tyckte han var bäst på. Ungefär som Louis Armstrong senare, fast med klasser bättre sångröst.

Den här plattan innehåller två set och båda är mumma om man som jag både gillar jazz och gamla radioprogram. Dels en inspelning från Downbeat Radio Show 1944 och dels V-disc-inspelningar från 1945. V-Disc, som jag nämnt förut, var ett skivbolag som fanns under andra världskriget och spelade in musik under de svåraste inspelningsåren i jazzhistorien.
     Här är det den Nat "King" Cole som jag gillar, med sin trio, Oscar Moore, gitarr och Johnny Miller, bas, och blandandes instrumentala sköna svala pianococktails och låtar där han låter sin röst komma till tals. Eller vad sägs om hans speciella version av "On the sunny side of the street"? Det är mysig, välspelande och trevlig jazz i det lilla formatet som utövas här och han får visa att han en gång faktiskt var en bra jazzpianist också, inte bara en storsångare av rang. 

Rolf Ericson And His American Stars - Visby Groove Alley/Flight to Jordan

Utgivningsår: 1956
Skivbolag: Metronome

Det har nu gått snart sju år sen jag skrev en hyllningsartikel till Rolf Ericson, den svenske trumpetaren som åkte över till USA och spelade med dom stora namnen, dock utan att bli lika legendarisk till namn som till exempel Arne Domnérus eller Lars Gullin. Jag skrev då bland annat om fyra fina EP-skivor jag hade hittat med Ericson tillsammans med både amerikanska och svenska namn och äntligen till sist kan jag lägga ännu en singel till den samlingen! 

Här är inspelningsplatsen Stockholm och tiden juni 1956 och alla musikerna med Rolf här är amerikanska, saxofonisten Cecil Payne, pianisten Duke Jordan, basisten John Simmons och trumslagaren Art Taylor. Det är en ganska skön och avslappnad stämning på den här singeln, som innehåller två låtar. Dels en låt betitlad "Visby Groove Alley", komponerad av Jordan och Payne. Och den är en riktigt avkopplande och härlig hyllning till Gotlands största stad och med en stark melodi. Jag kan klart tänka mig att vandra omkring en junidag på Visbys gator med denna låt i lurarna. Däremot så tror jag att jag också lyssnar på andra spåret på samma ställe. Andra låtens titel är "Flight to Jordan" och vandra omkring i Jordanien känns kanske inte lika lockande. Låten däremot är kanonbra med riktigt bra samspel mellan Ericson och Payne och en vandrande och mysig stämning i melodin! Kort sagt, en riktigt bra och rekommenderbar singel med en svensk toppmusiker som möter amerikanska musiker, nyfikna på vad Sverige har att erbjuda. Visby gillade dom helt uppenbarligen!

Under denna månad var jag också på Vinylstallet i stan som sålde ut skivorna i deras lågprisbackar för 1 krona styck! Därför så blir det förstås lite från den högen också. Många singlar var dock blind-buys som jag kommer att skriva om i ett nytt "Singeltipset Deluxe". Men här är lite exempel på höjdare man kan få för en ynka krona, som här två mindre kända new wave-band från 80-talets början!

Original Mirrors - Heart-twango & Raw-beat
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Mercury
Betyg: 4/5

Här var ytterligare en platta jag våndades kring vad jag skulle sätta för betyg. För å ena sidan är detta väldigt fantasifullt och kanonbra gjort vad gäller soundet och energin, och andra sidan är det inte så jättelättillgängligt och de allra bästa melodierna alla gånger.

Original Mirrors var ett engelskt new wave-band som aldrig riktigt slog och som idag är helt bortglömda. Faktum är att jag hade inte en susning om vilka de var och hade kanske inte köpt plattan på Vinylstallet om det inte var för två saker, priset 1 krona och att jag såg att Ian Broudie var en av medlemmarna. Ni som kan er engelska indiepophistoria vet att Ian Broudie senare skulle bli mer känd under namnet The Lightning Seeds och producera massor med galanta engelska poplåtar under 90-talet ("The life of Riley", en riktigt härlig popkaramell!). Detta var alltså ett tidigt band med honom och Original Mirrors släppte ett antal singlar och två album innan dom splittrades. 

Original Mirrors gör alltså låtar som man inte riktigt vet var dom tar vägen. Produktionsmässigt är det snygg new wave-pop, dock med kanske lite mindre synth än vad som var brukligt för såna här band på den tiden. Men det är mycket lallande i "Darling... in London", tydliga punkinfluenser i "Teen beat", det är partypoppigt ena stunden, sen indiepopgitarrer och kanske lite ett tidigt Heaven 17-sound ibland. Men även om melodierna inte alltid är så lättillgängliga så är det väldigt bra gjort, det är en härlig stämning på plattan och snyggt producerat. Jag gillar "Don't cry baby" och stämningen i "Darling... in London" och att det aldrig är tråkigt en sekund på plattan. Så jag här friar jag hellre än fäller! Det kanske inte är så lättköpt och det kanske spretar något, men det är absolut välgjort och en rolig och skön platta och jag gillar den jättemycket. Med andra ord så blir Original Mirrors kvar i samlingen och jag ser fram emot den andra plattan med bandet.



The Little Heroes - Watch the world
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5

The Little Heroes var ett kortlivat australiensiskt band som släppte tre plattor innan man gick skilda vägar och återförenades aldrig, med undantag från ett tidigare outgivet digitalt släppt livealbum 2015. 

Utanför Australiens gränser var bandet i det närmaste helt okända, vilket gjorde detta till en av få gånger per år då jag gör en total blindbuy av ett helt album. Av platsbrist är jag tveksam till att dra på mig för mycket av fullängdare som jag inte riktigt vet vad det är och som sen riskerar att bli liggandes.

Det som dock avgjorde att jag satsade på det här bandet var att producent för denna platta, "Watch the world", The Little Heroes sista alster, var nyligen saligen avlidne Rupert Hine. När jag då bestämt mig för att satsa på den här så såg jag även bandets andra platta, "Play by numbers" från 1982, i skivbacken. Den var dock inte producerad av Hine, men det kändes dumt att  lämna denna utanför när det nu kostade 1 krona. Den har jag dock inte hunnit spela än.

Sångaren Roger Hart är ingen mästersångare kanske och har ingen röst som sticker ut nämnvärt och spännande som en del sångare i denna genre brukar göra. Men han är inget totalhaveri heller utan han funkar, varken mer eller mindre. Däremot är detta en riktigt bra platta i genren! Rupert Hine har verkligen satt sitt märke på produktionen perfekt, för det mesta låter bekant mjukt, spännande och stort. Melodierna kanske inte är några blivande synthklassiker man minns direkt, men de är riktigt bra normala new wave-pärlor som vågar gå utanför ramarna, men samtidigt inte svävar iväg allt för långt. 

Jag tycker detta är en riktigt bra platta som både känns trygg och samtidigt vågar gå utanför ramarna en del. Möjligen att jag är lite tveksam till låten "Bon voyage" som har en lallande refräng som känns gravt malplacerad! Men i övrigt är The Little Heroes värd att låna ett eller två öron till! Skivan blir klart kvar i samlingen och förhoppningsvis "Play by numbers" också!

Spagna - I wanna be your wife
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: CBS
B-sida: Woman in love

Italienska Ivana Spagna startade sin karriär i bandet Fun Fun, ett band som jag skrev om för tre år sen när jag köpte en av deras plattor och det gick ju riktigt bra för dom, i alla fall i början. Snart lämnade hon det projektet och blev soloartist, vilket gick ännu bättre. För 1987 så dansades det flitigt på discoteken runt om i Europa till hennes hits "Easy lady" och "Call me", låtar som idag får räknas som klassiker i italogenren från en tid då den stilen var på kraftigt nedåtgående.

För att göra italodisco 1988 och försöka bli stor på det var nog en kraftig utmaning och även om det gjordes sån musik så var det få artister och låtar som nådde några stora listor. Och jag ska inte säga att Spagnas andra soloalbum direkt blev en storsäljare direkt, men den här singeln verkar dock lovande. Jag ska inte säga att jag är lika glad över "Easy lady" och "Call me" är OK, men jag blev rätt trött på den fort, men den här tycker jag känns fräschare än båda dom två. Italodisco som har kryddats med en rockigare gitarr i bakgrunden. De mer kända hitsen kanske har starkare refräng, men "I wanna be your wife" funkar också och kunde i alla fall ha blivit en mindre hit. Tyvärr så är B-sidans rätt tråkiga ballad "Woman in love" också med på plattan "You are my energy" så där grumlades mitt intresse något för den. Men detta lyssnar jag mer än gärna på fler gånger!

Mike Rutherford - Halfway there
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: WEA
B-sida: A day to remember

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag visste inte ens om att Mike Rutherford hade gjort soloplattor, två stycken till och med, helt utan vare sig Genesis eller Mike & The Mechanics (som förvisso inte ens var uppfunnet då). Efter hans andra soloplatta, "Acting strange", där den här singelns låtar kommer ifrån, så var han inte riktigt nöjd och lovade att aldrig göra soloplattor där han sjunger själv igen, vilket han sen har hållit. Tre år senare kom hans mekaniska projekt vilket gick mycket bättre.

Därmed inte sagt att Mike Rutherfords soloäventyr var dåligt och hans röst är inte alls dålig på något sätt. Den låter som en lättare Peter Gabriel, vilket inte är helt fel. Faktum är att jag gärna hittar någon av hans plattor, varför inte "Acting strange", för även om han när det gäller att leverera hitlåtar här är en bit ifrån det Phil Collins gjort på sina två soloalster så är "Halfway there" en riktigt bra låt. Den är kanske inte så egen och skulle egentligen kunnat ha platsat på någon av antingen Peter Gabriels eller Phil Collins soloalster då. Men det har en riktigt bra rytm, melodi och produktion och är ett riktigt bra hantverk. Och B-sidans "A day to remember", som kanske mer låter Phil Collins "Face value" i stilen, är en mer experimentell, men snygg, komposition! Som sagt, detta är helt OK och underskattat och jag ser gärna "Acting strange" i samlingen en dag.

Mike + The Mechanics - Mike + The Mechanics

Mike + The Mechanics - Mike + The Mechanics  
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Atlantic/WEA
Betyg: 4/5
Den långe Genesis-medlemmen med skägget Mike Rutherfords band
Mike + The Mechanics är ju ett band som har blivit lite av ansikten för den snälla popen, mycket efter "The living years"-hiten 1989. Men ibland kan bandet tuffa till sig riktigt bra och ingen kan heller förneka musikerkvaliteten på medlemmarna. Visst hör man släktskapet med Genesis runt denna tid här och även en del av Phil Collins låtar finns det spår av i sound och melodier, även om Collins inte alls är inblandad på denna platta. Men man hör även även Mike Rutherfords förmåga att blomma ut i ett snyggt sound och vackra poppärlor. 

Detta bandets debut från 1985 var nästan, förutom ett hobbyprojekt, även en supergrupp eftersom Paul Carrack, då mest känd som sångare i Ace och Squeeze och Sad Cafés sångare Paul Young (nej, inte DEN Paul Young, han var med i Q-Tips) var med, förutom Rutherford då från Genesis. 

Några av bandets allra bästa låtar i karriären är med på denna platta, singlarna "Silent running" och "All i need is a miracle". Eller vad sägs om det riktigt snygga introt på den sistnämnda? Detta är ett riktigt bra album, men betyget ligger lite på gränsen till en trea eftersom plattan tappar lite i fart efter halva och låtarna sen är inte lika starka som början. Inte alls dåliga på något sätt, men inte lika spännande. Plattans sista och mest bortglömda singel, "Taken in", som man har placerat sist, är väl inte ett riktigt starkt singelval om jag ska vara ärlig. Men detta är riktigt snyggt gjort och proddat och innehåller som sagt några av bandets starkaste kort någonsin, så jag är ändå snäll och gräver fram en fyra. Kvar i samlingen blir plattan blivit vilket fall som helst! 

Nytt i samlingen - Juli 2025

Sommaren 2025 börjar närma sig sitt slut snart och juli detta år kommer förstås att kommas ihåg för den otroliga värmen med temperaturer över 40 nästan varje dag. För mycket en del och lagom för en del. Jag hävdar ändå, med en dåres envishet, att det var än varmare 2018, när jag var i Uppsala. 
     Vad gäller skivköpandet juli 2025 så har det varit OK, varken mer eller mindre. I mängd något bättre än förra sommaren, men en bra bit till när man gick från gårdloppis till gårdloppis till bakluckeloppis och bläddrade. Dom flesta av dessa låg nu en bra bit utanför stan eller hade betat av dessa redan i maj när det var en stor trend med kvartersloppisar. Alltså var det främst dom vanliga ställena som jag ändå besöker hela tiden som gällde. Men vilket som, här är en del av resultatet från årets mest spännande fyndperiod... eller vad det har varit en gång i alla fall.

Genesis - ... And then there were three
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Relight Studios
Betyg: 3/5

När jag var i Göteborg 2017 så provade jag mig fram i Genesis diskografi och skaffade den äldsta plattan jag hade köpt med dom då, "Duke" från 1980, och jag insåg att det faktiskt var gott! Det är dags att ta ett steg längre, eftersom jag lyckades hitta plattan före för en femma. 
     "...And then there were three..." var den första skivan med den idag mer klassiska triosättningen, Collins, Rutherford och Banks. Peter Gabriel var sen länge borta och nu hade också Steve Hackett lämnat bandet. Och om "Duke" är ett stor steg för bandet mot en mer radiovänlig och kommersiell stil så påbörjades den vandringen redan här. 

Ljudbilden är stor och mäktig och melodin vandrar ibland iväg åt alla möjliga håll, i sann proggig symfonirock-anda. Men Phil Collins gör musiken mycket mer melodisk och ger en skön stämning till det. Jag kan känna ibland att det blir lite väl mycket experimentellt melodimässigt, men snart så har Phil Collins röst och sinne för bra melodier och skapande vänt skutan på rätt köl igen och musiken känns intressant igen. Ännu är det inte det mest lättillgängliga melodierna hela tiden, men det är välgjort och riktigt snyggt och det är ändå bättre än mycket annat i samma genre. Phil Collins närvaro lyser upp plattan mycket och det är en klart bra Genesis platta, som blir kvar i samlingen.

Walter Carlos - The well-tempered synthesizer
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Columbia
Betyg: 4/5

Olika alternativa varianter av klassisk musik har alltid funnits, inklusive versioner gjorda på synthar och den ena brukar vara värre och tamare än den andra. Däremot finns det förstås undantag även här och den som brukar klara sig klart bäst när det gäller att elektrifiera klassiskt är Walter/Wendy Carlos. Främst är Carlos känd för att ha gjort musik till Stanley Kuberik's film "A clockwork orange", där bara några av låtarna till filmen kom med. Dom andra redan inspelade elektroniska versionerna låg oanvändna några månader innan dom släpptes av Carlos själv på plattan "Wendy Carlos' Clockwork Orange", en platta som jag spelade in på kassett som runt 1987 och fascinerades av då, inte minst den experimentella och spännande 9-minutaren "Time steps". Japp, den finns på vinyl i samlingen numera och kanske poppar upp här så småningom. 

Lagom till arbetet med den musiken så hade Walter Carlos hunnit byta namn och kön och är numera kvinna med namnet Wendy Carlos. Men när den här skivan det handlar om här kom ut 1969 så var Walter Carlos fortfarande en man och höll redan på att göra klassiska stycken på tidiga moog synthar, något på sin tid var väldigt udda.. Framgången kom redan ett år tidigare med "Switched-on Bach" och hon valde här att spela in en platta med fler kompositörer och eftersom jag gillade Clockwork Orange-plattan så blev jag nyfiken om detta lät någonstans lika bra. Japp, det gjorde det!

För om Clockwork Orange-musiken, tack vare filmens tema, känns lite mörkare runt sig så är det lite mer atmosfäriskt och lättsammare här, vilket märks bland annat på den lugna satsen ur Bach's fjärde Brandenburg-konsert. Det är svårt att lära gamla hundar sitta brukar man säga och för mig gäller det verkligen vad gäller klassisk musik, så att höra Bach, Händel och Scarlatti på det här sättet är verkligen märkligt, men det är otroligt välgjort och med arrangemang och ljud som är riktigt snyggt. Det kan vara bland det bästa jag har hört på moog-synth, inte för att jag hört så väldigt mycket mer än med Carlos. Men skivan blir klar kvar i samlingen!



Tomas Ledin - Kärleken är som en studsande boll
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Polar
B-sida: Kärleken är som en studsande boll del II

Tomas är ingen artist som dyker upp så ofta i samlingen, även om det finns en del helt OK saker och kanske främst från 1990 års "Tillfälligheternas spel". Men även singeln efter den här är riktigt bra, den eviga sommarklassikern "Sommaren är kort". Det här är alltså singeln som milt uttryckt hamnat i skuggan av den från plattan "Gränslöst". 

Ledin blandar verkligen toppar och dalar i karriären och den låten här splittrar mig lite. Det som gör att jag ändå tänker behålla singeln,just  nu i alla fall, är det faktum att det är en riktigt bra svensk pop-produktion modell tidigt 80-tal och melodin är också klart bra. Sen är texten däremot ett riktigt lökigt virrvarr av märkliga metaforer och råtöntiga rader som:
"Kärleken är som en studsande boll
Så svår att fånga
Studsat hit och dit, rullar som den vill
Vill du ha kärleken? Sitt inte still, för
Kärleken är som en studsande boll..."

Nej, det är inte kultstämplat-uselt, men bra är det inte. Men när det är sånt här bra sound och arrangemang så är det överlevnadsbart. Det är bra svensk 80-talspop detta, varken mer eller mindre, texten till trots.



Dionne Warwick - Without your love
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Arista
B-sida: It's love

Jag ska ärligen erkänna att jag alltid har varit lite kluven till Dionne Warwick. Hon har en klart bra röst och det finns många bra låtar. Men det finns också en mängd tämligen slätstrukna och trista saker i karriären, kanske främst då majoriteten av låtarna som hon gjorde med Burt Bacharach. BeeGees-plattan "Heartbreaker" är väl inte jätte kul heller. På plattan "Finders of lost loves" från 1984 så återförenas dessa två efter en hel evighet och bröderna Gibb finns också med. Nu är det inte någon dom som gjort låtarna på den här singeln, huvudkompositör här är framtida herr Shania Twain, Robert John "Mutt" Lange. "Without your love" är faktiskt en riktigt bra souballad med mysigt sound! 

Däremot så bävade jag lite för b-sidan, vars kompositörs ordinarie katalog kanske får Bacharachs Warwick-låtar att framstå som riktiga höjdare, Barry Manilow. Riktigt så illa är det inte alls här. Mister 70-talssmör har här gjort en helt OK soullåt av mer uptempo. Jag vet inte hur bra den här plattan med ovan nämnda titeln är, det verkar spreta lite vad gäller kompositörer, men den här singeln överraskade positivt en hel del!



Art Shaw & His New New Music - Because i love you/My blue heaven
Utgivningsår: 1937
Skivbolag: Odeon

78-varvsskivor skrev jag om titt som tätt för ett flertal sen här på bloggen, men sen dess så har det varit väldigt tyst om formatet. Inte för att jag har lagt av med dom, det är bara svårt att hitta rätt saker som är tillräckligt intressant. Det som brukar finnas är främst samma svenska schlagers-religiösa-storbandsskivor som jag redan har, men plötsligt så sker det. Här dök jag plötsligt in på en gårdsloppis vid en camping precis utanför stan och hittade ett gäng stenkakor. En av dom var särskilt udda, en med Art Shaw & His New Music. Japp, Art Shaw är samma som storbandsledaren och klarinettisten Artie Shaw och hans "New Music", som inte var så mycket nytt mer än att han kapade stråkorkestern som han hade med haft tidigare. 

Art Shaw & His New Music var inte Shaw's största storband, men en av dom mysigare med en soft och skön stämning i soundet. Båda dom här låtarna är bevis på det och den här stenkakan är ett klart häftigt fynd. Däremot var varken klubbägarna eller dom som skulle dansa till detta lika nöjda och bandet konkade, till Shaw's stora besvikelse, efter mindre än ett år och han fick anpassa sig till ett normalt dansant storband. Och andra sidan var det det som lite skapade hans namn och karriär så han även om Artie Shaw var anti till musikbranschen så kan han inte ha varit helt besviken.

Genesis - Invisible touch

Genesis - Invisible touch
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Charisma/Virgin Records
Betyg: 5/5
När skivsamlare diskuterar Genesis så handlar det oftast om vilket Genesis man föredrar. Peter Gabriel eller Phil Collins? Dom allra flesta säger Peter Gabriel, men så är dom lite äldre än jag också. Det är inget negativt med det. Det är bara det att dom liksom jag är uppväxt med sin bild av Genesis. För mig är Genesis Phil Collins grupp som var lite tuffare i sina melodier än Collins solo. Den progressiva eran har jag hört väldigt lite av, även om jag nu, tack vare min norske vän Kjell, får chansen att lära mig mer av tidiga Genesis genom alla skivor med det jag har fått. Det finns läge att återkomma med Genesis senare och jämföra närmare. Men jag tillhör alltså den lilla skaran som föredrar senare Genesis och tycker att "Invisible touch" är deras bästa platta, även om det inte saknas kandidater. Klassikern "Duke", som jag skrev om för tre år sen, är en. Jag vet, det är lite som att svära som skivsamlare att säga att "Invisible touch", deras mest kommersiella 80-talsplatta, är deras bästa. Men så är det nu och att gå motströms är en vana för mig numera...

Det finns också en viss nostalgi bakom denna platta för mig. När den kom så gillade jag singlarna skarpt, framför allt sommarhiten "Invisible touch" och politikersatiren "Land of confusion". Min dåvarande lärare Stellan insåg det och erbjöd sig att spela in skivan åt mig på kassett, vilket han gjorde, med Phil Collins "No jacket required" på andra sidan. Och den kassetten (som ännu finns hemma) gick sen varm under 80-talet hemma, så jag är knappast en duvunge vad gäller plattan och jag är glad att äntligen kunna lägga en originalversion av den till samlingen. Det går inte förneka heller att albumet "Invisible touch" är en helt fantastisk skapelse produktionsmässigt, så väl melodimässigt. Visst låter det 80-tal om det, vilket för mig är som snask förstås, men man har på plattan lyckats med att blanda snygga och slående hitlåtar med låtar som inte alltid är dom allra lättaste puckarna in i mål. Här finns rum för både storsäljare som ovan nämnda hits, klassiska Phil Collins-ballader, riktiga röjare som höjdaren "Anything she does" och dom lite mer speciella "Domino", en svit i två delar, och instrumentala "The brazilian". Och allt passar ihop som en vacker och god stuvning med Collins, Rutherford och Banks lysande musicerande och ett mäktigt 80-talssound som ingredienser! Så "Nursery crime" och "Selling England by the pound" i all ära, men jag kommer nog aldrig att se nåt annat än den här som Genesis bästa album och det inte bara på nostalgi.