söndag 7 maj 2017

Månadens bästa fynd - April 2017 (Giorgio Moroder/Fun Fun/Buck Clayton & Buddy Tate)

April var ingen jättemånad vad gällde inköp (bortsett från skivmässan som har en egen artikel), men just nu känns det helt OK. Det är bättre att spara sig till den stora sommarsäsongen och lyssna igenom så mycket som möjligt av det jag köpt nu senast. Men det var ingen urusel månad heller utan det blev en del spännande saker här och var. Framför allt blev det väldigt mycket jazz, inklusive två väldigt intressanta dubbelalbum med Gene Ammons utgivna på Prestige. En Prestige-platta till blev det, men den återkommer jag till längre ner. Här blir det dock som vanligt ett försök till blandning och denna gång tre fullängdsvinyler.

Giorgio Moroder - From here to eternity (1977)
Jag har haft väldigt blandad framgång med Moroders soloplattor. En del har varit kanon och en del har varit rena bottennappen. Men trots det och trots att skivan inte ser allt för snygg ut så kunde jag inte låta bli att införskaffa den på en av mina normala stamloppisar, Magasinet här i Sundsvall. För det här är en riktigt skön platta som lättast kan beskrivas som 70-talets Jean Michel Jarre i discotempo och med ett fåtal vokala inslag av Pete Bellotte. Syntharna är i en riktigt tidig form och produktionen är otroligt häftig! Plattan har genom åren blivit något av legendförklarad, inte minst av diverse houseproducenter genom åren och "From here to eternity" ses som något av housegenrens influens. Och jag förstår varför, för detta är både vackert och häftigt och på sitt sätt nyskapande för sin tid!


Fun Fun - Have fun (1984)
Italienska Fun Fun kan idag kännas som en bortglömd skapelse, men de fanns faktiskt på den allra första trackslistan med sin enda hit här i Sverige, sommardängan "Colour my love", en 80-talsikon! Jag har hittat ett flertal olika singlar med Fun Fun genom åren, men däremot är det första gången jag hittar en fullängdare med tjejerna.
     Fun Fun är producenterna Dario Raimondi och Alvaro Ugolini samt sångerskorna Antonella Pepe, Angela Parisi och Ivana Spagna (japp, det är "Call me"-Spagna). Däremot så är det bara två tjejer på omslaget, vilket har sin naturliga förklaring. Det är en viss Milli Vanilli-varning eftersom tjejerna på alla omslag inte är tjejerna vid micken utan två fotomodeller.
     Men musiken däremot kan man inte ta ifrån Fun Fun. Detta är en lättsam 80-talsplatta med snygga italodiscosynthar och lagom starka refränger och det är det som gör plattan. Verserna är det lite si och så med kvalitetsmässigt och lite kanske man förstår att "Colour my love" blev hiten. Men som helhet är detta en riktigt skön discoplatta med härlig 80-talsstämning och lättsamma melodier som funkar helt OK, kanske främst när det nu närmar sig sommar. Här väljer jag ett TV-framträdande av låten "Living in Japan", ett av plattans bättre albumspår!


Buck Clayton & Buddy Tate - Kansas city nights (1974)
Inspelningen må vara av nyare datum för klassisk jazz och herrar Clayton och Tate må ha åldrats en del här, men stämningen är på topp när de båda möttes för ett flertal inspelningar för Prestige. Detta dubbelalbum bjuder på riktigt härligt ös! Både Clayton och Tate samarbetar mästerligt och ett stort omnämnande till pianisten Sir Charles Thompson som spelar mästerligt på denna platta! Gene Ramey och Gus Johnson respektive Mousie Alxander hörs på bas och trummor.
     Första spåret "High life" bara öser på i full fart, men man lyckas även bra i de lugnare formatet, som i "Can't we be friends". Från början och genom båda skivorna så är det riktigt lysande och kompletterande spel från alla så detta är en riktigt rekommenderbar platta för alla som vill ha klassisk jazz i det något mindre formatet men med något av de mest lysande samspel jag har hört på ett tag! Och självklart vill jag bjuda på "High life"!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...