Nytt i samlingen - Juli 2025

Sommaren 2025 börjar närma sig sitt slut snart och juli detta år kommer förstås att kommas ihåg för den otroliga värmen med temperaturer över 40 nästan varje dag. För mycket en del och lagom för en del. Jag hävdar ändå, med en dåres envishet, att det var än varmare 2018, när jag var i Uppsala. 
     Vad gäller skivköpandet juli 2025 så har det varit OK, varken mer eller mindre. I mängd något bättre än förra sommaren, men en bra bit till när man gick från gårdloppis till gårdloppis till bakluckeloppis och bläddrade. Dom flesta av dessa låg nu en bra bit utanför stan eller hade betat av dessa redan i maj när det var en stor trend med kvartersloppisar. Alltså var det främst dom vanliga ställena som jag ändå besöker hela tiden som gällde. Men vilket som, här är en del av resultatet från årets mest spännande fyndperiod... eller vad det har varit en gång i alla fall.

Genesis - ... And then there were three
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Relight Studios
Betyg: 3/5

När jag var i Göteborg 2017 så provade jag mig fram i Genesis diskografi och skaffade den äldsta plattan jag hade köpt med dom då, "Duke" från 1980, och jag insåg att det faktiskt var gott! Det är dags att ta ett steg längre, eftersom jag lyckades hitta plattan före för en femma. 
     "...And then there were three..." var den första skivan med den idag mer klassiska triosättningen, Collins, Rutherford och Banks. Peter Gabriel var sen länge borta och nu hade också Steve Hackett lämnat bandet. Och om "Duke" är ett stor steg för bandet mot en mer radiovänlig och kommersiell stil så påbörjades den vandringen redan här. 

Ljudbilden är stor och mäktig och melodin vandrar ibland iväg åt alla möjliga håll, i sann proggig symfonirock-anda. Men Phil Collins gör musiken mycket mer melodisk och ger en skön stämning till det. Jag kan känna ibland att det blir lite väl mycket experimentellt melodimässigt, men snart så har Phil Collins röst och sinne för bra melodier och skapande vänt skutan på rätt köl igen och musiken känns intressant igen. Ännu är det inte det mest lättillgängliga melodierna hela tiden, men det är välgjort och riktigt snyggt och det är ändå bättre än mycket annat i samma genre. Phil Collins närvaro lyser upp plattan mycket och det är en klart bra Genesis platta, som blir kvar i samlingen.

Walter Carlos - The well-tempered synthesizer
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Columbia
Betyg: 4/5

Olika alternativa varianter av klassisk musik har alltid funnits, inklusive versioner gjorda på synthar och den ena brukar vara värre och tamare än den andra. Däremot finns det förstås undantag även här och den som brukar klara sig klart bäst när det gäller att elektrifiera klassiskt är Walter/Wendy Carlos. Främst är Carlos känd för att ha gjort musik till Stanley Kuberik's film "A clockwork orange", där bara några av låtarna till filmen kom med. Dom andra redan inspelade elektroniska versionerna låg oanvändna några månader innan dom släpptes av Carlos själv på plattan "Wendy Carlos' Clockwork Orange", en platta som jag spelade in på kassett som runt 1987 och fascinerades av då, inte minst den experimentella och spännande 9-minutaren "Time steps". Japp, den finns på vinyl i samlingen numera och kanske poppar upp här så småningom. 

Lagom till arbetet med den musiken så hade Walter Carlos hunnit byta namn och kön och är numera kvinna med namnet Wendy Carlos. Men när den här skivan det handlar om här kom ut 1969 så var Walter Carlos fortfarande en man och höll redan på att göra klassiska stycken på tidiga moog synthar, något på sin tid var väldigt udda.. Framgången kom redan ett år tidigare med "Switched-on Bach" och hon valde här att spela in en platta med fler kompositörer och eftersom jag gillade Clockwork Orange-plattan så blev jag nyfiken om detta lät någonstans lika bra. Japp, det gjorde det!

För om Clockwork Orange-musiken, tack vare filmens tema, känns lite mörkare runt sig så är det lite mer atmosfäriskt och lättsammare här, vilket märks bland annat på den lugna satsen ur Bach's fjärde Brandenburg-konsert. Det är svårt att lära gamla hundar sitta brukar man säga och för mig gäller det verkligen vad gäller klassisk musik, så att höra Bach, Händel och Scarlatti på det här sättet är verkligen märkligt, men det är otroligt välgjort och med arrangemang och ljud som är riktigt snyggt. Det kan vara bland det bästa jag har hört på moog-synth, inte för att jag hört så väldigt mycket mer än med Carlos. Men skivan blir klar kvar i samlingen!



Tomas Ledin - Kärleken är som en studsande boll
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Polar
B-sida: Kärleken är som en studsande boll del II

Tomas är ingen artist som dyker upp så ofta i samlingen, även om det finns en del helt OK saker och kanske främst från 1990 års "Tillfälligheternas spel". Men även singeln efter den här är riktigt bra, den eviga sommarklassikern "Sommaren är kort". Det här är alltså singeln som milt uttryckt hamnat i skuggan av den från plattan "Gränslöst". 

Ledin blandar verkligen toppar och dalar i karriären och den låten här splittrar mig lite. Det som gör att jag ändå tänker behålla singeln,just  nu i alla fall, är det faktum att det är en riktigt bra svensk pop-produktion modell tidigt 80-tal och melodin är också klart bra. Sen är texten däremot ett riktigt lökigt virrvarr av märkliga metaforer och råtöntiga rader som:
"Kärleken är som en studsande boll
Så svår att fånga
Studsat hit och dit, rullar som den vill
Vill du ha kärleken? Sitt inte still, för
Kärleken är som en studsande boll..."

Nej, det är inte kultstämplat-uselt, men bra är det inte. Men när det är sånt här bra sound och arrangemang så är det överlevnadsbart. Det är bra svensk 80-talspop detta, varken mer eller mindre, texten till trots.



Dionne Warwick - Without your love
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Arista
B-sida: It's love

Jag ska ärligen erkänna att jag alltid har varit lite kluven till Dionne Warwick. Hon har en klart bra röst och det finns många bra låtar. Men det finns också en mängd tämligen slätstrukna och trista saker i karriären, kanske främst då majoriteten av låtarna som hon gjorde med Burt Bacharach. BeeGees-plattan "Heartbreaker" är väl inte jätte kul heller. På plattan "Finders of lost loves" från 1984 så återförenas dessa två efter en hel evighet och bröderna Gibb finns också med. Nu är det inte någon dom som gjort låtarna på den här singeln, huvudkompositör här är framtida herr Shania Twain, Robert John "Mutt" Lange. "Without your love" är faktiskt en riktigt bra souballad med mysigt sound! 

Däremot så bävade jag lite för b-sidan, vars kompositörs ordinarie katalog kanske får Bacharachs Warwick-låtar att framstå som riktiga höjdare, Barry Manilow. Riktigt så illa är det inte alls här. Mister 70-talssmör har här gjort en helt OK soullåt av mer uptempo. Jag vet inte hur bra den här plattan med ovan nämnda titeln är, det verkar spreta lite vad gäller kompositörer, men den här singeln överraskade positivt en hel del!



Art Shaw & His New New Music - Because i love you/My blue heaven
Utgivningsår: 1937
Skivbolag: Odeon

78-varvsskivor skrev jag om titt som tätt för ett flertal sen här på bloggen, men sen dess så har det varit väldigt tyst om formatet. Inte för att jag har lagt av med dom, det är bara svårt att hitta rätt saker som är tillräckligt intressant. Det som brukar finnas är främst samma svenska schlagers-religiösa-storbandsskivor som jag redan har, men plötsligt så sker det. Här dök jag plötsligt in på en gårdsloppis vid en camping precis utanför stan och hittade ett gäng stenkakor. En av dom var särskilt udda, en med Art Shaw & His New Music. Japp, Art Shaw är samma som storbandsledaren och klarinettisten Artie Shaw och hans "New Music", som inte var så mycket nytt mer än att han kapade stråkorkestern som han hade med haft tidigare. 

Art Shaw & His New Music var inte Shaw's största storband, men en av dom mysigare med en soft och skön stämning i soundet. Båda dom här låtarna är bevis på det och den här stenkakan är ett klart häftigt fynd. Däremot var varken klubbägarna eller dom som skulle dansa till detta lika nöjda och bandet konkade, till Shaw's stora besvikelse, efter mindre än ett år och han fick anpassa sig till ett normalt dansant storband. Och andra sidan var det det som lite skapade hans namn och karriär så han även om Artie Shaw var anti till musikbranschen så kan han inte ha varit helt besviken.