KRÖNIKA: Tankar kring en musikgenre 1 - 80-talspop/New wave

För drygt ett decennium, hösten 2010, så skrev jag en krönikeserie om olika genrer och decennier jag samlar skivor inom. En del av er kanske minns att den i många år låg för läsning i menyraden längst upp. Den gjordes ju drygt ett år efter att jag började blogga så den tjänade mer som presentation mer än upplysning och information. Nu har det gått 10 år och på ett decennium hinner en del förändras, eller gör det det? Jag hade tänkt att göra en liten krönikeserie som kanske kan ses som en uppföljare till den, men framför allt är tankar och krönikor kring dom genrer jag samlar och lyssnar på helst, inte så mycket den här gången fokuserat på hur den genren kom in i mitt liv utan mer vad som jag anser är bäst, bästa fynden i genren, hur lätt det är att samla på den musikstilen och/eller lite allmänna tips för dom som vill börja samla skivor inom den musiken. Förhoppningsvis kanske jag kan inspirera någon att gå ut och leta efter dom skivor denne gillar! 

Och jag börjar i den genre som varit med mig allra längst och som jag helst köpt genom alla år, musiken från det gyllene decenniet 80-talet. Och för att denna serie inte ska bli drygt 50 delar lång så har jag valt att även inkludera det tidiga decenniets synth/new wave-våg i detta. För det har jag nämligen gjort under dom flesta åren. Eftersom 80-talet var väldigt mycket synthens decennium, vare sig vi vill det eller ej så går det inte att förneka att instrumentet som sådant fanns nästan överallt på dom flesta populära inspelningar under det decenniet, så föll det sig naturligt antar jag att se det mesta från 1980 till cirka 1987 som synthmusik eller synthinspirerade tongångar. För mig var ju den musik som spelades med synthar det bästa jag visste då. Numera när man har blivit äldre så har fälten öppnats, man har lärt sig mer och börjat inse att det fanns trots allt än mer genreindelningar även då, även om många av dom spelades med samma instrument inblandat, synthesizern. 

I artikeln för tio år sen om just 80-talet så berättade jag en del om att 80-talet sen det mer eller mindre

slutade har setts som en spottkopp, men att det var på väg att ändras. Jag tycker att det har fått en liten annan attityd, åtminstone vad gäller den utländska musiken. Vi tittar förvisso fortfarande med konstiga ögon på alla pudelfrisyrer och hockeyditon och dömer rätt fort ut det svenska 80-talet, även om jag ännu anser att det är väldigt underskattat rent kvalitetsmässigt. Men 80-talshits kan man höra numera ofta i reklamkanalerna och även Sveriges Radio på bästa sändningstid helt utan att den förnedras och hånas därefter. Det finns enormt många artister idag som har hämtat sin inspiration från 80-talet och dess musikstil och förenat dessa med nytt tänk. Det finns till och med 80-talsstilar som kommit tillbaka i ny upplaga och som både låter nytt, fräsch och bekant på samma gång, som flera av dom svenska italo-banden som poppat upp de senaste åren, med namn som Italove, Eurotix, 1984 och Stockholm Nightlife.  Det både låter och andas 80-talets discotek om musiken, även om det är gjort i 2020. Dom kanske inte ligger överst på Digilistan direkt, men om det ska finnas någon fördel med hitlistornas tynande tillvaro så är det i så fall att det öppnade upp för en massa band som förut dömdes ut som otrendiga och där listplaceringar styrde allt och som nu har det lättare när det inte längre finns någon riktig måttstock för hur det tvunget måste låta utan det får faktiskt lov att finnas. Tyvärr så spelas det ändå knappt något i radion och för typ ingen massmedial uppmärksamhet, men florerar stort på internet och dess stora undergroundscen. 

Många av dessa artister är då antingen uppväxta på den tiden då låtarna var populära eller så har man köpt singlar och plattor eller annat  i nutid. Det är ju lätt nu att dra till med det som sagts ca 1000 gånger, vinylen är tillbaka, men tyvärr så är det mest rariteter från dom klassiska banden som pressas upp ännu i nyskick. Däremot så finns det alltså fortfarande mängder med 80-talsskivor på second hand-affärerna och loppisarna. Chansen till köp om man vill börja samla 80-tal är alltså jättestor och man behöver ofta inte direkt ruinera sig heller för att köpa dom. För min egen del så har det nu varit en viss uppgång till sist det senaste året vad gäller köp av 80-talsskivor efter flera år i utförsbacke. Det är förstås jättesvårt också att hitta nåt man själv inte har bland alla 80-talsplattor på second hand, både i fullängds- och singelformat, när man köpt 80-talsskivor i snart 30 år. Men jag har dock alltså börjat öppna upp och upptäcka diverse subgenrer och väldigt många nya namn inom 80-talsmusiken och därigenom kommit i kontakt med indiepopband och new wave-artister som jag aldrig tänkt på tidigare, mer okända och obskyra band som dom mest dom mest inbitna känner till. En del av dessa har ni kunnat läsa om den senaste tiden med The Little Heroes, Original Mirrors, Boys Brigade i början av året och nu senast till viss del även The Korgis.

Som nästan alla fall när man ska börja samla på en musikstil eller musik-era så bör man ju ändå ha någon anledning till varför man vill ha just musik av den sorten, om det är en speciell artist man fastnat för eller låtar i en viss stil man tycker är kanonhäftig. Börja förstås då i den ändan, leta efter skivor med den eller dom artisterna som lett dig in på denna musikstil och sök sen liknande artister. Och självklart är samlingsplattor allra bäst om man ska upptäcka något nytt, för där är ju det mest typiska och kända från artisten samlat och det är lättast att bilda sig en uppfattning om musiken. Så när det gäller att samla 80-tal så är det väldigt lätt egentligen eftersom det finns väldigt mycket därute till låga priser. Vill man sen ha bootlegs och mer udda utgåvor så är det bara att hålla ögonen öppna på nätet eller eventuella skivmässor. Dom lär man inte hitta på second hand särskilt ofta, även om även jag har lyckats med det ett fåtal gånger. 80-talet lever i allra högsta grad för musikfans. Inte större i värde eller sedd som mer speciell, men allt mer accepterat!

Som smakprov hade jag tänkt att bjuda på ett par till av dessa mindre kända namn som jag hittat de senaste åren och förhoppnigsvis kommer att skriva om i framtiden. Först engelska Afraid Of Mice, som bara släppte två plattor varav bara ett på ett riktigt skivbolag, och låten "Popstar". Också skottska Intimate Strangers, som släppte ett enda album 1986, och låten "What are you waiting for?".