Nat "King" Cole Trio - Any old time
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Giants Of Jazz Records
Betyg: 4/5
Nå, då till Nat "King" Cole! Jag har aldrig förnekat att King Cole har en fantastisk sångröst, för det har han utan tvekan. Däremot har jag alltid ifrågasatt varför han idag alltid bara blir sedd som en entertainer- och schlagersångare tack vare sina storslagna hits "Rambling rose", "Route 66" och "Unforgettable". Det är helt OK låtar, men ack så långtråkigt i längden. Då är min favoritepok i Coles karriär denna tidiga period, då han hade sin trio och spelade lätta och glada jazzlåtar med sin sammetsröst kryddad på låtarna här och var. Tyvärr så blev jazzen allt mindre kommersiell på 50-talet och Cole fick sadla om till stor smörsångare nästan alltid med stor orkester och tämligen tråkigt arrangemang och återkom mer eller mindre aldrig till det jag tyckte han var bäst på. Ungefär som Louis Armstrong senare, fast med klasser bättre sångröst.
Den här plattan innehåller två set och båda är mumma om man som jag både gillar jazz och gamla radioprogram. Dels en inspelning från Downbeat Radio Show 1944 och dels V-disc-inspelningar från 1945. V-Disc, som jag nämnt förut, var ett skivbolag som fanns under andra världskriget och spelade in musik under de svåraste inspelningsåren i jazzhistorien.
Här är det den Nat "King" Cole som jag gillar, med sin trio, Oscar Moore, gitarr och Johnny Miller, bas, och blandandes instrumentala sköna svala pianococktails och låtar där han låter sin röst komma till tals. Eller vad sägs om hans speciella version av "On the sunny side of the street"? Det är mysig, välspelande och trevlig jazz i det lilla formatet som utövas här och han får visa att han en gång faktiskt var en bra jazzpianist också, inte bara en storsångare av rang.
Rolf Ericson And His American Stars - Visby Groove Alley/Flight to Jordan
Utgivningsår: 1956
Skivbolag: Metronome
Det har nu gått snart sju år sen jag skrev en hyllningsartikel till Rolf Ericson, den svenske trumpetaren som åkte över till USA och spelade med dom stora namnen, dock utan att bli lika legendarisk till namn som till exempel Arne Domnérus eller Lars Gullin. Jag skrev då bland annat om fyra fina EP-skivor jag hade hittat med Ericson tillsammans med både amerikanska och svenska namn och äntligen till sist kan jag lägga ännu en singel till den samlingen!
Här är inspelningsplatsen Stockholm och tiden juni 1956 och alla musikerna med Rolf här är amerikanska, saxofonisten Cecil Payne, pianisten Duke Jordan, basisten John Simmons och trumslagaren Art Taylor. Det är en ganska skön och avslappnad stämning på den här singeln, som innehåller två låtar. Dels en låt betitlad "Visby Groove Alley", komponerad av Jordan och Payne. Och den är en riktigt avkopplande och härlig hyllning till Gotlands största stad och med en stark melodi. Jag kan klart tänka mig att vandra omkring en junidag på Visbys gator med denna låt i lurarna. Däremot så tror jag att jag också lyssnar på andra spåret på samma ställe. Andra låtens titel är "Flight to Jordan" och vandra omkring i Jordanien känns kanske inte lika lockande. Låten däremot är kanonbra med riktigt bra samspel mellan Ericson och Payne och en vandrande och mysig stämning i melodin! Kort sagt, en riktigt bra och rekommenderbar singel med en svensk toppmusiker som möter amerikanska musiker, nyfikna på vad Sverige har att erbjuda. Visby gillade dom helt uppenbarligen!
Skivbolag: Metronome
Här är inspelningsplatsen Stockholm och tiden juni 1956 och alla musikerna med Rolf här är amerikanska, saxofonisten Cecil Payne, pianisten Duke Jordan, basisten John Simmons och trumslagaren Art Taylor. Det är en ganska skön och avslappnad stämning på den här singeln, som innehåller två låtar. Dels en låt betitlad "Visby Groove Alley", komponerad av Jordan och Payne. Och den är en riktigt avkopplande och härlig hyllning till Gotlands största stad och med en stark melodi. Jag kan klart tänka mig att vandra omkring en junidag på Visbys gator med denna låt i lurarna. Däremot så tror jag att jag också lyssnar på andra spåret på samma ställe. Andra låtens titel är "Flight to Jordan" och vandra omkring i Jordanien känns kanske inte lika lockande. Låten däremot är kanonbra med riktigt bra samspel mellan Ericson och Payne och en vandrande och mysig stämning i melodin! Kort sagt, en riktigt bra och rekommenderbar singel med en svensk toppmusiker som möter amerikanska musiker, nyfikna på vad Sverige har att erbjuda. Visby gillade dom helt uppenbarligen!
Under denna månad var jag också på Vinylstallet i stan som sålde ut skivorna i deras lågprisbackar för 1 krona styck! Därför så blir det förstås lite från den högen också. Många singlar var dock blind-buys som jag kommer att skriva om i ett nytt "Singeltipset Deluxe". Men här är lite exempel på höjdare man kan få för en ynka krona, som här två mindre kända new wave-band från 80-talets början!
Original Mirrors - Heart-twango & Raw-beat
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Mercury
Betyg: 4/5
Här var ytterligare en platta jag våndades kring vad jag skulle sätta för betyg. För å ena sidan är detta väldigt fantasifullt och kanonbra gjort vad gäller soundet och energin, och andra sidan är det inte så jättelättillgängligt och de allra bästa melodierna alla gånger.
Original Mirrors var ett engelskt new wave-band som aldrig riktigt slog och som idag är helt bortglömda. Faktum är att jag hade inte en susning om vilka de var och hade kanske inte köpt plattan på Vinylstallet om det inte var för två saker, priset 1 krona och att jag såg att Ian Broudie var en av medlemmarna. Ni som kan er engelska indiepophistoria vet att Ian Broudie senare skulle bli mer känd under namnet The Lightning Seeds och producera massor med galanta engelska poplåtar under 90-talet ("The life of Riley", en riktigt härlig popkaramell!). Detta var alltså ett tidigt band med honom och Original Mirrors släppte ett antal singlar och två album innan dom splittrades.
Original Mirrors gör alltså låtar som man inte riktigt vet var dom tar vägen. Produktionsmässigt är det snygg new wave-pop, dock med kanske lite mindre synth än vad som var brukligt för såna här band på den tiden. Men det är mycket lallande i "Darling... in London", tydliga punkinfluenser i "Teen beat", det är partypoppigt ena stunden, sen indiepopgitarrer och kanske lite ett tidigt Heaven 17-sound ibland. Men även om melodierna inte alltid är så lättillgängliga så är det väldigt bra gjort, det är en härlig stämning på plattan och snyggt producerat. Jag gillar "Don't cry baby" och stämningen i "Darling... in London" och att det aldrig är tråkigt en sekund på plattan. Så jag här friar jag hellre än fäller! Det kanske inte är så lättköpt och det kanske spretar något, men det är absolut välgjort och en rolig och skön platta och jag gillar den jättemycket. Med andra ord så blir Original Mirrors kvar i samlingen och jag ser fram emot den andra plattan med bandet.
The Little Heroes - Watch the world
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5
The Little Heroes var ett kortlivat australiensiskt band som släppte tre plattor innan man gick skilda vägar och återförenades aldrig, med undantag från ett tidigare outgivet digitalt släppt livealbum 2015.
Spagna - I wanna be your wife
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: CBS
B-sida: Woman in love
Italienska Ivana Spagna startade sin karriär i bandet Fun Fun, ett band som jag skrev om för tre år sen när jag köpte en av deras plattor och det gick ju riktigt bra för dom, i alla fall i början. Snart lämnade hon det projektet och blev soloartist, vilket gick ännu bättre. För 1987 så dansades det flitigt på discoteken runt om i Europa till hennes hits "Easy lady" och "Call me", låtar som idag får räknas som klassiker i italogenren från en tid då den stilen var på kraftigt nedåtgående.
För att göra italodisco 1988 och försöka bli stor på det var nog en kraftig utmaning och även om det gjordes sån musik så var det få artister och låtar som nådde några stora listor. Och jag ska inte säga att Spagnas andra soloalbum direkt blev en storsäljare direkt, men den här singeln verkar dock lovande. Jag ska inte säga att jag är lika glad över "Easy lady" och "Call me" är OK, men jag blev rätt trött på den fort, men den här tycker jag känns fräschare än båda dom två. Italodisco som har kryddats med en rockigare gitarr i bakgrunden. De mer kända hitsen kanske har starkare refräng, men "I wanna be your wife" funkar också och kunde i alla fall ha blivit en mindre hit. Tyvärr så är B-sidans rätt tråkiga ballad "Woman in love" också med på plattan "You are my energy" så där grumlades mitt intresse något för den. Men detta lyssnar jag mer än gärna på fler gånger!
Mike Rutherford - Halfway there
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: WEA
B-sida: A day to remember
Jag ska vara ärlig och erkänna att jag visste inte ens om att Mike Rutherford hade gjort soloplattor, två stycken till och med, helt utan vare sig Genesis eller Mike & The Mechanics (som förvisso inte ens var uppfunnet då). Efter hans andra soloplatta, "Acting strange", där den här singelns låtar kommer ifrån, så var han inte riktigt nöjd och lovade att aldrig göra soloplattor där han sjunger själv igen, vilket han sen har hållit. Tre år senare kom hans mekaniska projekt vilket gick mycket bättre.
Därmed inte sagt att Mike Rutherfords soloäventyr var dåligt och hans röst är inte alls dålig på något sätt. Den låter som en lättare Peter Gabriel, vilket inte är helt fel. Faktum är att jag gärna hittar någon av hans plattor, varför inte "Acting strange", för även om han när det gäller att leverera hitlåtar här är en bit ifrån det Phil Collins gjort på sina två soloalster så är "Halfway there" en riktigt bra låt. Den är kanske inte så egen och skulle egentligen kunnat ha platsat på någon av antingen Peter Gabriels eller Phil Collins soloalster då. Men det har en riktigt bra rytm, melodi och produktion och är ett riktigt bra hantverk. Och B-sidans "A day to remember", som kanske mer låter Phil Collins "Face value" i stilen, är en mer experimentell, men snygg, komposition! Som sagt, detta är helt OK och underskattat och jag ser gärna "Acting strange" i samlingen en dag.
Original Mirrors - Heart-twango & Raw-beat
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Mercury
Betyg: 4/5
Original Mirrors var ett engelskt new wave-band som aldrig riktigt slog och som idag är helt bortglömda. Faktum är att jag hade inte en susning om vilka de var och hade kanske inte köpt plattan på Vinylstallet om det inte var för två saker, priset 1 krona och att jag såg att Ian Broudie var en av medlemmarna. Ni som kan er engelska indiepophistoria vet att Ian Broudie senare skulle bli mer känd under namnet The Lightning Seeds och producera massor med galanta engelska poplåtar under 90-talet ("The life of Riley", en riktigt härlig popkaramell!). Detta var alltså ett tidigt band med honom och Original Mirrors släppte ett antal singlar och två album innan dom splittrades.
Original Mirrors gör alltså låtar som man inte riktigt vet var dom tar vägen. Produktionsmässigt är det snygg new wave-pop, dock med kanske lite mindre synth än vad som var brukligt för såna här band på den tiden. Men det är mycket lallande i "Darling... in London", tydliga punkinfluenser i "Teen beat", det är partypoppigt ena stunden, sen indiepopgitarrer och kanske lite ett tidigt Heaven 17-sound ibland. Men även om melodierna inte alltid är så lättillgängliga så är det väldigt bra gjort, det är en härlig stämning på plattan och snyggt producerat. Jag gillar "Don't cry baby" och stämningen i "Darling... in London" och att det aldrig är tråkigt en sekund på plattan. Så jag här friar jag hellre än fäller! Det kanske inte är så lättköpt och det kanske spretar något, men det är absolut välgjort och en rolig och skön platta och jag gillar den jättemycket. Med andra ord så blir Original Mirrors kvar i samlingen och jag ser fram emot den andra plattan med bandet.
The Little Heroes - Watch the world
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5
Utanför Australiens gränser var bandet i det närmaste helt okända, vilket gjorde detta till en av få gånger per år då jag gör en total blindbuy av ett helt album. Av platsbrist är jag tveksam till att dra på mig för mycket av fullängdare som jag inte riktigt vet vad det är och som sen riskerar att bli liggandes.
Det som dock avgjorde att jag satsade på det här bandet var att producent för denna platta, "Watch the world", The Little Heroes sista alster, var att plattan är producerad av nyligen saligen avlidne Rupert Hine. När jag då bestämt mig för att satsa på den här så såg jag även bandets andra platta, "Play by numbers" från 1982, i skivbacken. Den var dock inte producerad av Hine, men det kändes dumt att lämna denna utanför när det nu kostade 1 krona. Den har jag dock inte hunnit spela än.
Sångaren Roger Hart är ingen mästersångare kanske och har ingen röst som sticker ut nämnvärt och spännande som en del sångare i denna genre brukar göra. Men han är inget totalhaveri heller utan han funkar, varken mer eller mindre. Däremot är detta en riktigt bra platta i genren! Rupert Hine har verkligen satt sitt märke på produktionen perfekt, för det mesta låter bekant mjukt, spännande och stort. Melodierna kanske inte är några blivande synthklassiker man minns direkt, men de är riktigt bra normala new wave-pärlor som vågar gå utanför ramarna, men samtidigt inte svävar iväg allt för långt.
Jag tycker detta är en riktigt bra platta som både känns trygg och samtidigt vågar gå utanför ramarna en del. Möjligen att jag är lite tveksam till låten "Bon voyage" som har en lallande refräng som känns gravt malplacerad! Men i övrigt är The Little Heroes värd att låna ett eller två öron till! Skivan blir klart kvar i samlingen och förhoppningsvis "Play by numbers" också!
Sångaren Roger Hart är ingen mästersångare kanske och har ingen röst som sticker ut nämnvärt och spännande som en del sångare i denna genre brukar göra. Men han är inget totalhaveri heller utan han funkar, varken mer eller mindre. Däremot är detta en riktigt bra platta i genren! Rupert Hine har verkligen satt sitt märke på produktionen perfekt, för det mesta låter bekant mjukt, spännande och stort. Melodierna kanske inte är några blivande synthklassiker man minns direkt, men de är riktigt bra normala new wave-pärlor som vågar gå utanför ramarna, men samtidigt inte svävar iväg allt för långt.
Jag tycker detta är en riktigt bra platta som både känns trygg och samtidigt vågar gå utanför ramarna en del. Möjligen att jag är lite tveksam till låten "Bon voyage" som har en lallande refräng som känns gravt malplacerad! Men i övrigt är The Little Heroes värd att låna ett eller två öron till! Skivan blir klart kvar i samlingen och förhoppningsvis "Play by numbers" också!
Spagna - I wanna be your wife
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: CBS
B-sida: Woman in love
För att göra italodisco 1988 och försöka bli stor på det var nog en kraftig utmaning och även om det gjordes sån musik så var det få artister och låtar som nådde några stora listor. Och jag ska inte säga att Spagnas andra soloalbum direkt blev en storsäljare direkt, men den här singeln verkar dock lovande. Jag ska inte säga att jag är lika glad över "Easy lady" och "Call me" är OK, men jag blev rätt trött på den fort, men den här tycker jag känns fräschare än båda dom två. Italodisco som har kryddats med en rockigare gitarr i bakgrunden. De mer kända hitsen kanske har starkare refräng, men "I wanna be your wife" funkar också och kunde i alla fall ha blivit en mindre hit. Tyvärr så är B-sidans rätt tråkiga ballad "Woman in love" också med på plattan "You are my energy" så där grumlades mitt intresse något för den. Men detta lyssnar jag mer än gärna på fler gånger!
Mike Rutherford - Halfway there
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: WEA
B-sida: A day to remember
Därmed inte sagt att Mike Rutherfords soloäventyr var dåligt och hans röst är inte alls dålig på något sätt. Den låter som en lättare Peter Gabriel, vilket inte är helt fel. Faktum är att jag gärna hittar någon av hans plattor, varför inte "Acting strange", för även om han när det gäller att leverera hitlåtar här är en bit ifrån det Phil Collins gjort på sina två soloalster så är "Halfway there" en riktigt bra låt. Den är kanske inte så egen och skulle egentligen kunnat ha platsat på någon av antingen Peter Gabriels eller Phil Collins soloalster då. Men det har en riktigt bra rytm, melodi och produktion och är ett riktigt bra hantverk. Och B-sidans "A day to remember", som kanske mer låter Phil Collins "Face value" i stilen, är en mer experimentell, men snygg, komposition! Som sagt, detta är helt OK och underskattat och jag ser gärna "Acting strange" i samlingen en dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar