Nytt i samlingen - Juli 2021

Ole Paus - Stjerner i reinnesteinen
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: EMI
Betyg: 3/5

Det har fortsatt att regna CD-skivor från Norge över mig den senaste månaden och självklart ska jag syna några av dom också. Och varför inte några av dom norska skivor jag har fått som jag inte hade en susning om vad det var för något. För namnet Ole Paus sa mig inte ett dyft, mer än att det var norskt. 

Ole Paus är en norsk vissångare och revymakare som har hållit på sen början av 70-talet och släppt mängder av plattor och därmed blivit en av Norges mest kända musiker och sångare i sin genre. Och vad kan man säga då om Ole Paus? Ja, han har inte världens bästa sångröst direkt, även om den går från knappt outhärdlig i början till godkänd efter halva plattan. Det är inte heller någon jättestark produktion eller arrangemang utan stundtals låter det lite amatörmässigt rent av med en väldigt liten instrumentsättning. Men det är faktiskt helt OK och intressanta melodier och texterna är faktiskt riktigt intressanta betraktelser av världen och vardagen. Titelspåret är klart snygg och väl värt ett öra. Så trots at jag nog inte kommer att börja samla Ole Paus-plattor så är detta en helt OK platta ändå, även om det finns klart starkare album i visgenren. Eftersom detta är en gåva så är det solklart att plattan blir kvar i samlingen.



Tom Mathisen - Det lille som skal till
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: RCA Victor
Betyg: 3/5

Jag tar en norsk skiva till och då blev det denna med Tom Mathisen. Namnet kanske inte säger så mycket för svenskar som inte har koll på norsk komik. Han var kollega med Jahn Teigen i humorgruppen Prima Vera. Däremot är han känd i Sverige som speakern med den överdramatiska rösten i TV-serierna om Bröderna Dal. 

"Det lille som skal till" är hans enda soloplatta, i den här utgåvan som en del av skivserien "Norske albumklassikere". Och detta är en platta som inte gör en fluga för när egentligen. Det är en sorts norsk schlagerpop från 1980 och det är en helt OK platta utan det där lilla extra i melodierna. Ja, ibland kanske de tenderar till att bli lite väl tama. Men det är bra musiker och det är en avkopplande platta ändå produktionsmässigt. Inget jag kanske går igång på direkt, men som man lätt kan vaggas in i och känna att det ändå är rätt mysigt. Detta är, precis som Ole Paus, en gåva från Norge så den blir självklart kvar i samlingen! Som smakprov väljer jag min favoritlåt på plattan, "Den beste".


Bob Seger & The Silver Bullet Band - The distance
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: EMI
Betyg: 3/5

Bob Seger och hans silverkulor har förekommit en gång tidigare på bloggen, för lite mer än ett år sen då jag hade köpt den något modernare 1986-plattan "Like a rock". Det var en OK skiva, men inte mer, men ändå fick den ett godkänt betyg. Denna har också betyget tre, men denna gång en betydligt starkare trea. För "The distance" är en helt klart bra platta, fylld med amerikansk rock som stundom vandrar i Bruce Springsteen-land, stundom doftar lite country och ofta även hittar sin egen marscherande och gungande stil. 

"The distance" är skapad i en tid då Seger var väldigt influerad av Woody Allens film "Annie Hall" och ville göra en platta om relationer. Han drar upp tempot till en rockröjare i "Makin' thunderbirds", som faktiskt funkar riktigt bra även om det normalt inte är mina domäner, och han drar ner det till mjuka countryliknande ballader, som ofta är Segers allra största styrka enligt mig. Jag hävdar fortfarande att 1978-års "Stranger in town" är hans allra bästa och dit nåt inte denna. Men denna är likväl helt OK och ett stort steg åt den riktningen och en klart starkare platta än "Like a rock". Skivan blir klart kvar i samlingen.



Woody Herman - Woody Herman Hollywood Palladium 1948
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Musidisc
Betyg: 4/5

Självklart har jag hittat en skaplig del av jazzplattor också, även om det givetvis inte går att jämföra med andelen jag hittade i våras. Men att hitta en live Woody Herman är aldrig fel! Här är han i full frihet i en radiosänd konsert från Hollywood Palladium 1948, så när som på några spår på B.sidan som är från Atlantic City i New Jersey samma år. 1948 hade han bildat sin andra Herd, den som skulle bli känd som "The Four Brothers Herd", med saxofonkvartetten Stan Getz, Serge Chaloff, Zoot Sims och Herbie Steward, och var mer bebop än många andra storband runt denna tid. 

Dom tre första av dom fyra bröderna är med här, samt namn som Shorty Rogers, Al Cohn, Earl Swope och Don Lammond. Det är ett riktigt bra tryck i blåset här, som förväntat när det gäller Hermans orkester. Mary Ann McCall hörs vokalt tillsammans med Woody själv och detta är en riktigt bra konsert! Musidisc brukar vara lite si och så ibland när det gäller huruvida man inkluderar konserten oklippt eller tonar låtarna, men här är det hela Palladium konserten med annonsering och allt. En proffsig och kanonskön storbandskonsert med det bästa blåset runt denna tiden!



Rydell & Quick - Everybody wants to be a star
Utgivningsår: 2001
Skivbolag: Mariann Records
Andra spår: Extended dance edit/Commercial radio edit

Rydell & Quick, motorcykelälskarna Christer Rydell och Malin Quick, får inte många chanser här på bloggen. För Rydell & Quick är främst känd som bandet som finns med på dom flesta gatufestivalerna under sommaren och spelar på scenerna och i öltälten för halvpackade rockälskare. Normalt är alltså detta inte alls min påse, om det inte vore för EN låt med bandet som har fastnat, "Everybody wants to be a star".

För detta är mer Rydell & Quick goes eurodisco, även om en hårdrocksversion förstås också finns. Men det är dansversionen som allra främst fastnat hos mig! Till ett snabbt och grymt snyggt proddat eurosound kryddat med rockgitarr som slinga så sjunger duon om ungdomar som vill bli kändisar över en natt och till varje pris. Lite som en signatur till musikbranschen från denna tid till idag med Idol, X Factor, The Voice och allt var det heter. Men på den tiden, 2001, så var det främst X Factor och Fame Factory som gällde. Och som satir och smäll på käften åt den ytligaste av musikaliska företeelser i vår tid så funkar texten riktigt bra med textrader som:
"Everybody wants to be a star, it doesn't really matter who you are!"
Udden av denna satir tas kanske lite bort av det faktum att singeln intressant nog är utgiven av Mariann, alltså Fame Factorys husgud Bert Karlssons forna bolag. Men det är likväl en grymt skön och bra gjord låt, med en text som är lite vitsig i dagens musikvärld och jag är glad över att till sist ha hittat den på singel. Tyvärr finns dansversionen ingenstans på Youtube, eller någon annanstans, så jag får ändå dela rockversionen tills vidare, men den är faktiskt inte så dålig heller.