Kultstämplat: Karlstad-Örjans - Det sa bara klick

Karlstad-Örjans - Det sa bara klick
Utgivningsår: 1976 
Skivbolag: Tyfon
B-sida: Silvia
70-talets dansband är ju ett kapitel för sig och även om det inte har det allra bästa ryktet så tycker jag personligen att allt faktiskt inte är uselt. Men det finns förstås mycket som väcker vissa frågetecken. Jag har dock inte tagit upp så mycket om det, dom är ju ändå barn av sin tid om man säger så. Men så finns det också vissa som är klart mer komisk än bra. Både Säwes, Drifters och Vikingarna har ju förekommit på bloggen och nu är det dags för Karlstad-Örjans. Gruppen har ju blivit lite av ett klassiskt namn inom genren dansband från 70-talet, även om det inte är så många som känner till några låtar av dom utan minns främst deras färgglada och spännande klädsel. Men loppisbackarna har förstås en hel del plattor för den som vill friska upp minnet. 

Här gäller det då en singel med ett intressant koncept. Man hade 1976 snappat upp att ett visst känt par skulle gifta sig, kung Carl-Gustaf och Silvia Sommerladt. Här såg man en stor chans till publicitet! Dom flesta känner väl till vid det här laget bakgrunden till kungen och drottningens möte, att dom möttes på OS i München 1972 och att kungen beskrev det som att "Det sa bara klick!". Det gav Peter Himmelstrand en idé att skriva en låt med just den titeln. Det är ju lätt att tro när man ser singeln att kungaparet har något med låten och texten att göra, men icke:
"Det sa bara klick! Sen har det fortsatt att klicka hela tiden, med en enda blick."
Så sött! Texten och låten är väl egentligen en rätt normal dansbandsdänga för tiden, men det är något med låten och hela kungainramningen som gör det hela extra pinsamt. När Sveriges konung ska gifta sig och landet ska få en ny drottning så kanske inte en glad och überklämkäck dansbandslåt är det första som man tänker på. Man har verkligen gått all in här, med en stor bild på kungen och drottningen på singelframsidan, givetvis med guldfärgad ram runt om, samt med en rätt seg, instrumental B-sida som förstås heter "Silvia". Kungaparet möttes alltså på OS, inte på en danslokal i Karlstad. 

Singelomslaget, ja. Den är ju alltså ett egen historia, det vet alla som har sett omslaget till Karlstad-Örjans platta. Bilden på kungaparet vilar ovanpå en minst sagt uselt fotograferad bild över Stockholm och slottet. Albumomslaget är snäppet värre, som kan ses i klippet nedan! Och för att ingen ska vara orolig så har man på baksidan förvarnat med följande text:
"Enligt ÖB beslut har spridningsgranskning utförts."
Jag gissar att det är en säkerhetsåtgärd om man inte skulle lyckas se vilken stad som är på den horribla bilden...

Kultstämplat: Bert And His Willis Boys - Hoppa hulle

Bert And His Willis Boys - Hoppa hulle
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Mariann Records
Andra spår: Jävla smurfar/Heja Blåvitt
Ibland får man lön för mödan i väntan på vissa kultfavoriter! För när man som jag samlar obskyra och märkliga saker som ingen vet varför det egentligen gjordes så har man förstås vissa favoriter som man vill ha tag på. Givetvis var detta en av dom, för här kommer den, Bert Karlssons egna äventyr i en skivstudio.

1987 så tävlade dom två israelerna i Lazy Bums för sitt land i Eurovision Contest med en låt som hyllade latmasken, "Shir habatlanim". Detta får väl ses som en av dom mer märkliga bidragen som landet har skickat till tävlingen, men den hade den överlägset lättaste refrängen att lära sig det året och numera är det inte så många som minns låtens originaltitel utan man minns bara refrängens "Hoppa hulle hulle hulle, hoppa hoppa hulle hulle". Personligen tycker jag låten faller under kategorin mer udda och tramsig än bra. Men låten slutade ändå 8:a i tävlingen. 

En som hade insett låtens potential var Bert Karlsson, som på den här tiden var skivbolagsdirektör på Mariann Records och ägare av Skara Sommarland. Andelen dansband och schlager han gav ut kan icke räknas och precis som i det här fallet var flera av låtarna som gavs ut covers på låtar som i original knappt hade hunnit komma ut tryckpressen. Så Bert valde att spela in den svenska covern på denna eurovisionlåt själv under pseudonymen Bert And His Willis Boys. Vilka som ingår i Willis Boys har jag inte fått reda på, för det finns några fler låtar under detta namn där Bert Karlsson inte sjunger på. 

Ja, sjunger då. Kan Bert Karlsson sjunga, kanske någon undrar? Svaret är NEJ! Har man hört Bert Karlsson prata så kan man föreställa sig hur han sjunger. Han ömsom läser en text och ömsom monoton-sjunger den samma väldigt falskt. Om någon har ställt honom på Fame Factory och bedömt hans sånginsatser så hade han nog fått stänga igen sin talangshow långt tidigare. Ska man säga något till hans försvar så får det väl vara då att jag är tämligen övertygad om att Bert vet om att han inte kan sjunga och gör detta med en stor dos självironi, vilket då ändå inte förtar det faktum att det är pinsamt dåligt. Och på tal om självironi, texten av Torgny Söderberg till låten handlar i detta fall om Bert Karlsson själv och hur han jobbar på dagarna, eller inte jobbar utan snarare säljer artister, tjänar pengar och that's it. 

Men så har ju låten något som ändå gör att många överser med denna horribla sång. Om man tyckte att originalet var catchigt och lättnynnat så är det inte emot denna. Refrängen här lyfts upp av en kör och ett starkt partysound som gör att "Hoppa hulle hulle hulle, hoppa hoppa hulle hulle" gnager sig in i hjärnbarken som en farlig mask och rotar sig så du banne mig inte ska kunna få låten ur skallen hur mycket du än försöker. Kollektiv hjärnblödning smittar, så var på er vakt. 

Dom andra spåren på singeln ska jag också säga något om, för detta är en tre spårs singel. En som jag skrattade gott åt på riktigt var spåret "Jävla smurfar" som driver hejdlöst med Stefan "Sofia dansar go-go" Rüdéns barnplatta "Smurfpartaj i Smurfland" från 1979. Bakgrunden är den fina balladen "Små blå ögonpar", där det avbryts abrupt av att Stefan Rüdén själv skäller ut låten och klagar över hur han kunde ha gjort dessa tramsiga smurf-inspelningar. 
     Sen står det "Extra Bonus-låt - Heja Blåvitt" på omslaget, vilket inte alls är något nytt utan helt enkelt en exakt återutgivning av dansbandet Schytts idrottsschlager från 1979. Varför man valde att ge ut denna märkliga skåpmat igen istället för något nytt, framför allt när Bert inte var något annat än utgivare av låten, kan man bara spekulera i.

Den här låten kan ses som både för bra och helt perfekt för "Kultstämplat"-etiketten. Den är trots allt en überklämkäck låt som ändå sätter sig, vare sig man vill det eller inte. Men samtidigt så går det inte att förneka det faktum, Bert Karlsson är en av de hemskare sångarna jag har hört i modern tid och han borde ha stannat utanför skivstudion och nöjt sig med att håva in kulorna!

Kultstämplat: The R.F.S.U. Singers And Säwes - R.F.S.U./Byfånarna - Åsa Bodén

Jag ska återvända till min serie om musikgenrer, men jag sticker emellan med en kultstämplad singel jag precis hittat, vilket leder mig till att samtidigt skohorna med en annan kultlåt. Two for the price of one! Samma låt med två olika översättningar och intentioner, men med samma originallåt. Originallåten är förstås, som alla vet, Village Peoples ökända "Y.M.C.A." från 1978, en av dom kanske mest sönderspelade och överskattade discolåtarna under 70-talet. Men med lite svenska, humor och glädje kan man göra coverversioner betydligt roligare, den ena omedveten och den andra mer medvetet. 

The R.F.S.U. Singers And Säwes - R.F.S.U.
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Mariann Records
B-sida: The Chinox - Det bästa till dej och dina vänner

Om vi börjar med den äldsta versionen så vänder vi oss till Säwes, ett dansband från Trollhättan som genom ett samarbete med Riksförbundet För Sexuell Upplysning, RFSU, försökte informera folk om säker sex. På den här tiden var det gonorré som härjade som värst och som RFSU hade kampanjer mot. 
     Omslaget till Säwes album "Dansa på 5 - RFSU" (annars kan jag tycka att "Dansa på 6" hade passat bättre in i sammanhanget) har numera blivit en kultklassiker med medlemmarna som försöker desperat komma in i en kondomautomat. Nu har jag inte Säwes platta i samlingen så vill ni se och ha mer info om den så rekommenderar jag Herr Drycks artikel i "Katastrofala skivomslag"-bloggen. 

Men låten kan man förstås driva gäck med och det börjar redan med omslaget och varför man kallar konstellationen The R.F.S.U. Singers AND Säwes (med coola punkter dessutom) när låten är på svenska och varför det är bara danska kondompaket på bilden. Eller låttiteln "RFSU" pinsamt skrivet med kondomer högst upp. Låten i sig är ju då till i första hand för att informera om RFSUs vikt i samhället och viktiga frågor, men ändå får man bilden av texten att RFSU är alla älskande pars eget lilla glada nöjespalats med rader som:
"För det är kul att gå till RFSU
Ja, det är kul att gå till RFSU
Här finns massor av sånt som kan få dig i topp
Och ge tillbaks lite hopp"
Och vad som menas med den här raden och hur meningen "stället med sug" är menat att tolkas vet jag inte om jag vill veta, men jag drar mina slutsatser:
"Ja, det är kul att gå till RFSU
Så ta med dig din brud, hit till stället med sug
För det är ju ditt skyddsombud"

Den här raden är nog ändå min favorit:
"Numer har vi alltid lektion, javisst
Numer har jag fått kondition, javisst
Numer har jag blivit gymnast
En riktig Kamasutra-fantast"
Jag har ibland fått höra att jag borde börja träna. Jag ska nog avboka alla eventuella planer på ett gymkort och gå med i RFSU istället. Det verkar vara bra mycket lättare, trevligare och nyttigare! Också blir man en Kamasutra-fantast!



Byfånarna - Åsa Bodén
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: EMI
B-sida: No particular place to go

Den andra versionen är egentligen rätt malplacerad här, men den är ju en fantastisk kultlåt och svår att inte nämna i detta sammanhang, även om den då är en mer renodlad parodi och humor. Att projektet Byfånarna (som egentligen är en försvenskning av originalgruppen Village People) är lika med Björn Skifs och Clabbe Af Geijerstam tror jag dom flesta vet idag 40 år senare. Åsa Bodén kan väl närmast beskrivas som 70-talets Tone Bekkestad, alltså en kvinnlig väderpresentatör som fick stor uppmärksamhet i medierna. Lite obegripligt kanske med tanke på hennes rätt stela stil med glasögon av vindrutestorlek, strama hållning och trista kläder, men det kanske är en generationsfråga. Björn Skifs med förställd röst däremot trånade enormt efter henne och hade Rapports sista fem minuter som sin favoritstund på kvällarna. Åsa Bodén själv intervjuades i Svensktoppen när låten äntrade där och förstod inte riktigt grejen och var lite sur att hon inte fått höra resultatet först av alla eller fått ett eget ex av singeln. 

Men vet man vem Åsa Bodén är och lyssnar på Skifs och Geijerstams enormt roliga och överdrivna text så är Byfånarnas version riktigt kul och i och med att man dessutom har valt 70-talets stora landsplåga och gaysignatur som bakgrund så gör det låten ännu mer udda. Och faktiskt så lyssnar jag faktiskt hellre på båda dessa versioner, den ena med viss glimt och den andra med en stor portion humor, än jag hör Village Peoples uttjatade original! Riktigt glad är jag dock att jag till sist har hittat singeln till Säwes kultversion!

Kultstämplat: Kvack-Kvack - Die Fogel-song

Kvack Kvack - Die Fogel-song
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Duck Records
B-sida: Die Fogel-song med Rapping Duck
Jo, men visst fattade ni väl att den skulle komma förr eller senare? Landsplågan för 39 år sen som fick svenska folket att på firmafester och partyn klappa och flaxa med armarna och armkroka varandra och oss i senare generationer att ta oss för pannan och generat undra VARFÖR?!?!?! Jag vet inte hur det är med er, men mig hade dom behövt att både eltortera och lobotomera innan jag ens skulle överväga tanken att dansa fågeldansen. Men min far har tydligen gjort det för eoner år sen. Som sagt, vad var det jag sa om det där med generationer...? För den som mot all förmodan vill se vad jag talar om så lämnar jag en video längre ner som dansexempel. 

Men nu är det inte dansen i sig eller ens den välkända versionen med dansbandet Curt Haagers som är föremålet här egentligen, även om båda dessa är pinsamma nog. För den som vill ha lite kuriosa så kommer dansen från 50-60-talets Schweiz, det finns drygt 300 covers av den över hela världen och det är alltså Curt Haagers som är bandet bakom namnet "Kvack Kvack" och Duck Records är egentligen Bert Karlssons bolag Mariann (och exakt ingen är förvånad). Den riktiga versionen är A-sidan och som B-sida, och här börjar vi nu närma oss pudelns kärna, finns samma låt, fast med instruktioner av "Rapping Duck", även om "rapping" kanske var ett väl magstarkt uttryck i det här fallet. Ser man på singelomslaget så vore det kul att veta om Berra Karlsson har haft ett snack med Disney om rättigheter eller plagiat någon gång, för det är väl inte Kalle och Kajsa på bilderna? Den rappande ankan är lika med discjockeyn till lika en av Sveriges mer kända radioproducenter samt programledare, den sedan 2016 avlidne Lasse Lundeberg. Han var bland annat initiativtagare till närradiokanalen SAF Radio, som senare blev Radio City och plötsligt var hela reklamradiovågen igång.

Men om låten i sig inte var pinsam nog så försöker Lundeberg sjunga en av historiens kanske mest krystade och pinsamma texter:
"Kvacka-kvacka- kvacka-kvack
Flaxa-flaxa-flaxa-flax,                                                

Böj och sträck
Också 'e de' klart!"
Och lägg där till lite "kvacksala-kvack" och "kvackeli-kvack flaxeli-flax" och ankan låter mer som en gympaledare på after ski. Frågan är snarare om Lundeberg var nykter vid inspelningen, för det rabblas och skriks instruktioner och uppmaningar både i takt och helt osorterat om vart annat och det låter som om inspelningen var gjord vid en firmafest hemma hos Bert Karlsson. Det kanske var så inspirationen till att alla firmafester på 80-talet skulle innehålla fågeldansen kom. 

Som sagt, min generation, eller i alla fall jag (jag är ändå 70-talist), känner en viss kliande obehagskänsla och ett generat skratt komma när jag hör Curt Haagers instrumentala succé, för dom en generation över mig kanske det kliar i danstarmen och man ler kanske mer av nostalgi. Men låt oss i alla fall enas om att Lasse Lundebergs osorterade halvpackade instruktionsinsats tillhör avdelningen "Better Best Forgotten" härmed. Eller, ja, vi kan väl i alla fall skratta åt det... kvackeli-kvack på er!

Kultstämplat: Drifters - I natt ska jag bli Hulk

Drifters - I natt ska jag bli Hulk
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Ess Records
B-sida: Åh Magdalena
Drifters sångare verkar ha ett stort problem när det gäller kärlek. Enligt han själv verkar det vara en välsignelse, men om man tänker efter noga så känns det som att hans partners inte riktigt borde vara så glada. Fast det kanske beror på vilken läggning man har...

Drifters här är alltså inte den amerikanska soulgruppen The Drifters med det på bloggen tidigare omnämnda mästerverket "Kissin' in the back row of the movies", utan det svenska dansbandet som med sångerskan Marie Arturén hade en massa svensktoppshits långt senare på 90-talet. Men 1982 så hade den dåvarande sångaren hamnat i säng med en tjej och hans vanor vid extas känns ju lite spektakulära.
     Givetvis ska det förekomma nödrim, annars vore det kanske inte gammal svensk dansband. Det här med att blanda engelska och svenska för att skohorna in ett rim är ALDRIG en bra idé:
"I natt när vi blir heta och där få "Happy end"
då blir jag jättetänd."
Nästa varning låter inte vänta på sig:
"I natt då kommer färgen när jag blir varm och skön
då blir jag jättegrön."
Ett tips, om du har sex och din partner blir grön, ring 112, nåt är fel, inte skönt!

Nu blir ju då Hulken normalt grön när han är i pressade och farliga situationer, men den här Hulk han har helt andra preferenser. När sångaren hamnar i sexuell extas med sin kvinna så förvandlas han till Hulk och börjar slita av sig skjortan och frusta och vråla. Visst kan man riktigt se hur han grymtar i sängen:
"Hulk upphetsad! Hulk göra partner lycklig! Hulk varm och skön! AAAARGH!!!"

Därför så känns det som om en varning är berättigad, om din älskade försöker ragga på dig med orden "I natt ska jag bli Hulk", spring så fort du kan! Med andra ord, är denna  underbara singel ett sätt att beskriva en lycklig kärlekskänsla eller någon som är gravt mentalsjuk? Det närmaste jag kommer ett svar är att den i alla fall är grymt rolig och kult!

Låt mig också kommentera B-sidan, som tyvärr inte finns på Youtube, men som är minst lika kul. "Åh Magdalena" ska visa upp en stark och tuff tjej, men som samtidigt är "hal som en ål". Bra kombo! Hon är "kvinnornas hopp, etta på tio-i-topp!". Det låter ju jättepositivt för alla 80-talets kvinnor, speciellt med tanke på att radions tio-i-topp 1982 hade varit nedlagd i åtta år. Ett tips alltså, avboka spelningen på FI's kongress, grabbar!

Kultstämplat: Dschingis Khan/Vikingarna - Djingis Khan

Om någon skulle fråga mig vilken min absoluta favorit bland horribla kultlåtar är så skulle det bli en svår nöt att knäcka. Leena Skoogs svenska version av "Je t'aime" ligger bra till utan tvekan, men den skulle få en hård match med en klassiker från 70-talet, som kanske ändå får räknas som en av de mest kända hitsen av kultlåtar. 1979 så ställde Västtyskland till med en stor show i Eurovision Song Contest och fick en fjärde plats för det. På den tiden så var det rena flower power-eran i festivalen och såna här utsvävningar var helt OK, vilket man kan se som märkligt idag då tävlingen efter det blev väldigt politiskt korrekt!
     Låten hade en melodi som satte sig som seg kola och gick inte att få ur sin skalle och förmodligen var det därför som låten blev en jättehit över hela Europa, "Dschingis Khan" med gruppen Dschingis Khan.
Detta var då den tiden då dansbanden såg kronor i att göra en egen cover av en känd pophit alldeles direkt efter att originalet knappt ens kommit ur tryckpressen och Vikingarna var snabbt på och gjorde sin version av den.

I mitt fall så ser jag båda dom här låtarna som bland det mest kultstämplade pinsamma som funnits och därför så skriver jag gladeligen om båda här.
     Om vi börjar med originalet så är detta ett stycke riktigt pinsam discoschlager med en refräng varenda käft kan sjunga med i och förmodligen har också, oavsett om man är nykter eller packad.
"Hoo! Haa! Dsching-Dsching-Dschingis Khaaaan!!!"
Sen är det stopp för de flesta och lallandet tar vid. Men likväl är låten så enormt vedervärdigt äckligt klämkäck och trallvänlig, som givetvis förstärks av det tyska språket och gruppens minnesrika framträdande med sin minst sagt spektakulära utstyrsel. Att ta en av sin tids farligaste män och göra discostjärna av honom känns ju milt uttryckt skrattretande bara det och så mycket 70-tal som det bara går.

Men frågan är om ändå inte Vikingarnas version var strået värre. Kanske för att min tyska är lite ringrostig och jag inte kunde såga texten på samma sätt, som jag onekligen kan i den svenska versionen. Det är möjligt att dom inte skiljer så mycket åt, men likväl så snackar vi pinsam lyrik deluxe här.
"Och varje tjej han kände för fick följa med till hans tält.
Att ingen av dom kände för att säga nej var väl snällt!"
Min kunskap kring denne krigsherre är väl inte helt perfekt, men snällhet är kanske inte det man förknippar med Djingis Khan så jag tror inte att det funkar att plötsligt bygga upp honom som en Romeo-figur. Men och andra sidan så var det väl svårt att rimma på tält så ett grovt nödrim var väl behövligt.
     Skrattfesten fortsätter:
"Så fick han också ungar i överflöd
och därför fick han också strida var dag till sin död för barnaskaran krävde mera rum!"
Stackars Djingis! Det är svårt att vara krigare och playboy på samma gång. Sen förstås refrängen, den totalt über-allsångsvänliga refrängen som slår dig hårt i ansiktet.
"Hoo! Haa! Djing-Djing-Djings Khan!!!
Dom hojtar! Han hojtar! Dom hojtar! Alla hojtar
Djing-Djing-Djings Khan!!!"

"Djingis Khan", oavsett om det är i svenska eller tyska versionen, är en av de mest klassiska låtarna i "Kultstämplat"-genren, en låt som blivit så kultstämplad att alla kan sjunga med i den, även om man inte riktigt vill. Ett disco-pekoral utan dess like som gnager sig in i hjärnbarken som en bacill, även fast den egentligen är en riktigt pinsamt usel skapelse.

När det gäller klipp så blir det förstås båda versionerna. Dels "Dschingis Khan" med Dschingis Khan från melodifestivalen 1979 och dels en nyare upptagning av den svenska versionen. Här är det från Bingolottos 20 års-jubileum där Christer Sjögren ombads sjunga sin gamla hit igen och man från TV 4s sida ställde till med fullkomlig och pinsam dansmasshysteri i studion och på filmade ställen i Sverige. Detta är så otroligt dåligt att i alla fall jag tittar med ett öga för att jag bara måste...

  

Kultstämplat: Vikingarna, Annika Hagström & Jakob Dahlin - Tredje gången gillt

Dansband får inte många chanser på den här bloggen, så därför ska jag ta en kort paus från alla rapporter av nyinköpta skivor (det kommer en rapport från Sundsvalls skivmässa inom kort också) med ett litet dyk ner i en kultstämplad dansbandssingel. Den är förvisso köpt under Stockholmsresan nu senast, på Myrorna i Ropsten, men den har inget med tidigare rapporteringar att göra.
     Missförstå mig inte, detta är inte ett sätt att klanka ner på dansbandsgenren. Jag kanske inte direkt älskar genren i sig, men jag respekterar den och folk som gillar musiken. Men sen finns det trots allt en rätt stor källa av kultstämplade låtar att ösa ur därifrån och Vikingarna är ett band som står för en stor del. Det är inte alls omöjligt att de kommer tillbaka så småningom i kultstämplat-facket.

Det är inte Vikingarna i första hand jag är ute efter här, även om de har gjort en egen version av låten, som dock är som vilken dansbandslåt som helst. Här är det då denna singel som gäller och denna något udda konstellation inkluderande två av det årets mest sedda TV-personligheter. Ett rejält kliv in i den svenska folksjälen någonstans, där musikalisk kunnighet och lätt amatörskap gärna går hand i hand.

Annika Hagström var nyhetsreportern och programledaren för samhällsprogrammet "Magasinet" som hastigt och lustigt började med nöje. Jakob Dahlin behöver väl ingen närmare presentation, mannen som gjorde vad som föll honom in. Dessa båda hade 1988 engagerats att leda det nya underhållningsprogrammet "Caramba", som egentligen var en fortsättning på Dahlins succé "Jacobs stege". Egentligen var de båda ett osannolikt radarpar, som dock funkade bra.

Vid sidan om detta så var Jacob också en stor älskare av schlager och att han skulle skriva en schlagertext kändes kanske inte som en total sensation. Tillsammans med Lennart Sjöholm och Vikingarnas Lasse Westman så gjorde han "Tredje gången gillt" som Christer Sjögren och Vikingarna spelade in 1988. Allt gott så långt. Låten framfördes sen i "Caramba" där någon tyckte det var en bra ide att programledarna skulle sjunga duett med Sjögren. Sen spelades denna låt in på singel och hamnade på "Svensktoppen", där den blev en stor hit. Inslaget där Kent Finell i programmet intervjuar paret Dahlin och Hagström om att komma in på Svensktoppen är klassisk radiohistoria från 80-talet. Inte minst när Jakob, som befann sig i Moskva då, ylade av äkta glädje så telefonledningarna dallrade:

"Aaaaaaaaaaah, jag har inget mer att leva för längre!!!!!"

Det fanns bara en Jacob Dahlin!

Om man nu ändå ska dissekera låten, så här 28 år efteråt, så kan man driva gäck med texten. Vad är detta för poesi?

"Ja säg en två tre tredje gången gillt.

Jag ser dej och jag reagera vilt.

Sol och måne natt och dag

Är det bara du och jag."

Reagera vilt??? Det känns som att jag skulle vilja se var dom gör då, eller kanske inte.

     Normalt brukar jag inte engagera mig i schlagertexters trovärdighet, dom har sin charm, men "sol och måne, natt och dag" måste ju vara bland de intressantare och fånigare jag har hört. Och då ska vi ändå inte tala om det grammatiska problemet i orden "dej och jag".

Jag ska inte säga att Annika Hagström sjunger värdelöst, det finns värre sångerskor, till och med på denna blogg, men inte är det bra, så pass kan säga och Jacob Dahlin är snudd på ännu värre, vilket han dock snarare tog som en komplimang. Jag säger inte att detta är en ultrapinsam kalkon som The Pinks eller Ballongdansen, Jacob Dahlins förlåter ju det mesta, men visst har den en högt kultstatus. Där normala dansbandslåtar och Vikingarnahits är intetsägande eller trista så är denna, just på grund av att Annika Hagström och Jacob Dahlin känns så fel som dansbandssångare och texten så usel, en riktigt rolig kultfavorit.