From The Newport Jazz Festival Tribute to Charlie Parker Utgivningsår: 1987 Skivbolag: BMG Betyg: 3/5
Den här liveplattan som jag hittade på Erikshjälpen i Gävle är intressant på flera sätt. Året är 1964 och Newport Jazz Festival beslutade sig för att ha en hyllning till Charlie Parker, nio år efter hans död. Bandet som sattes ihop bestod av flera musiker som hade jobbat med Bird under karriären. Här hörs J.J Johnson, Sonny Stitt, Howard Mc Ghee och Max Roach. Genom festivalen fungerade prästen Norman O'Connor, som kallades jazzprästen eftersom han friskt blandade sitt jazzintresse med sitt prästjobb, som presentatör och moderator vid paneldiskussioner. Iförd prästkrage så gick han upp på scenen och informerade att saxofonisten Eric Dolphy några dagar innan hade dött. Mannen var inte rädd att vara egen och stå för sin stil.
I original gavs den här skivan ut av RCA 1967, men för en gångs skull är det ingen skillnad mellan originalet och den nyare CD-utgåvan, här från Bluebird. Nu bestod många av Parkers inspelningar med andra av riktigt bra samspel och jag tyckte det är lite si och så med det på första låten "Buzzy", men det är en otroligt bra tryck i alla låtar på plattan. Man har inte direkt försökt att återskapa 40-50-talets bopstil utan det hörs att det är lite mer av en nyare stil med touch av hardbop-stil i solona. Man blandar både det traditionella med lite av den nya ännu mer improvisationsbaserade stilen. Och det funkar ändå bra och har ett häftigt sväng.
Sen ska pastor O'Connor intervjua ovan nämnda musiker om hur dom träffade Charlie Parker och även om det är kul att höra musikerna prata så blir det något framstressat. Att sen ha en tyst minut funkar bra på plats, men det är väl inte världens bästa idé på platta med en minuts tystnad plötsligt. Därefter kommer låten "Wee", var på själva konserten sen är slut och man har skohornat in två ballader med saxofonisten Jackie McLeans lilla band och låtarna är riktigt bra, inget snack om det, och hade inte dom varit med så hade skivan mer passat som en EP i längd. Men McLeans studioinspelade låtar känns ändå väldigt malplacerade och lite märkliga i sammanhanget. Det känns lite som själva skivan lite dör efter att själva konserten har slutat. Och, ja, vinyloriginalet från 1967 har samma uppdelning.
Total sett är detta en välspelad platta med mycket riv och en riktigt kul skiva ur jazzhistoria sett, men som har en del konstiga och ibland lite väl krystade element i sig. Men skivan blir klart kvar i samlingen
Normalt när jag skriver mina "Nytt i samlingen", om skivor jag har införskaffat under månaden, så är det en rätt lugn process, om det inte har varit skivmässa då man ska skriva om både månadens senaste och skivmässans bästa. Men ibland så sker det saker som gör att man får rucka lite på gängse saker. Som när en vän skänker en en stor del av sin skivsamling och man ska försöka få någon ordning på det. Och då det är så pass många skivor det är frågan om och jag knappt har hunnit lyssna på stickspår på alla än så är det bättre att introducera dom så här i en sorts krönikeform än i ett normalt "Nytt i samlingen".
På söndagarna så är jag med i ett par streamar på Youtube med skivsamlare och musikintresserade från mestadels USA och Kanada som pratar musik och på en av dom så annonserade en av dom amerikanska deltagarna som kallas Robert P att han ämnade avveckla en stor del av sin skivsamling. Dom mest värdefulla skulle han förstås sälja, men en stor del skulle han skänka bort och frågade rakt ut på chatten vilka som var intresserade och av vad. Nu kan någon tro då att jag därmed är uträknad eftersom jag bor på andra sidan Atlanten och kostnaderna skulle bli på tok för stora. Men han hade skickat skivor till mig förut så kostnaderna, nu när det ändå var sista gången, var inga problem, framför allt när det nu var frågan om delar av hans CD-samling.
Robert P hade en relativt stor jazzsamling och hans CD-skivor har inga normala CD-fordral utan är förvarade i plastfickor. Så när han i chatten räknade upp namn som Dave Brubeck, Art Blakey, Miles Davis, Horace Silver, Wes Montgomary och Hank Mobley så var jag snabbt framme och accepterade. Jazzskivor gratis från USA är inte helt fel och alla dessa är i original utgivna mellan åren 1956-1965! Dessutom så är plastficksformatet välkommet för ett trångt utrymme. Lugn, jag tänker INTE börja föra över alla mina skivor till plastfickor själv av praktiska skäl, utan det var i det här fallet som det var alla tiders!
Två skivor som inte var av jazzgenren fick också följa med, Carly Simons "Anticipation"från 1971 (jag har för lite Carly Simon, helt klart) och J Geils Bands liveplatta "Full house". Den sistnämnda kanske var en tabbe, för J Geils Band från 80-talet, ett röjigt, bra och glatt gäng och en liveplatta från det är inte alls fel. Men den här plattan var alltså från 1972, vilket jag inte hade en aning om, än mindre att bandet existerade då, så jag kan idag förstå dom förvånade miner på chatdeltagarna när jag tackade ja till den. Men det blir en kul och ny upplevelse! Men om jag nu ska börja tala lite om alla jazzplattorna så var det en musiker som utmärkte sig mest, trumpetaren Hank Mobley, ett namn som jag hörde om redan 1988 i ett avsnitt av det saligen bortglömda radioprogrammet "Be bop spoken here" med Börje Räftegård. Robert P hade sen tidigare velat skicka ett par skivor med Mobley från lågbudgetbolaget Real Gone Music Company. Det här
bolaget är en av dessa som ger ut flera fullängdsalbum med olika artister i boxar, vilket jag inte alltid är så förtjust i. Men och andra sidan så är det svårt att säga nej till också när jazzgenren nu är så stor och omfattande, och i bopgenren och senare även dyr. Alltså fick jag dom nu istället och Hank Mobley är en lysande musiker utan tvekan! Sen så blev jag lite mer försiktig när jag såg att det stod MCPS på dom. Minnesgoda läsare vet vad jag anser om jazzplattor med där det brittiska STIM står skriver med lysande bokstäver. Dom brukar innehålla allsköns fel med allt från skivor som inte stämmer med innehåll, usel inspelning och felaktig fakta. Förra månaden köpte jag en liknande box från samma bolag med gitarristen Wes Montgomery och det visade sig att alla låtar från dom på omslaget utlovade albumen inte var med på alla plattorna. Men här var det jackpot och Mobley-plattorna i boxen är komplett, och samma med den box med fyra plattor med saxofonisten Lou Donaldson som också var med. Det här är en musiker jag mest hört talas om knappt haft något alls med tidigare. En kvartettskivor jag har velat ha sen länge är kvartetten skivor från 1956 med Miles Davis Quintett, med Miles, John Coletrane, Red Garland, Paul Chambers och Philly Joe Jones som går under namnen "Cookin' with...", "Relaxin' with...", "Workin' with..." och "Relaxin' with..." och nu har jag alla fyra! "Relaxin' with The Miles Davis Quintet" innehåller klassikern "If i were a bell" och jag kommer nog garanterat att skriva om någon eller flera av dessa album i framtiden! I övrigt så sitter två volymer livekonsert med Art Blakey Quintet från Birdland riktigt bra, liksom tre plattor med Wes Montgomery och en dubbellive-CD med Dave Brubeck från Carnegie Hall. Också tre plattor med pianisten Horace Silver, en mycket intressant jazzmusiker från boperan! Och detta var bara ett utdrag av skivorna. Alla skivorna kan man se på bilderna.
Jag fick dom alltså gratis, vilket i och för sig var en sanning med modifikation. Robert P gav mig dom gratis och ordet "gift" var noterat, så ingen skugga på honom alls förstås, och överförandet över Atlanten gick smärtfritt. Men Postnord skulle likväl ha en hundring för sitt besvär. Men 100 kronor för 25 stycken jazzplattor, varav fyra egentligen är boxar, känns inte som något att tjafsa om. Och när det gäller 2026 års köptillfälle så kan detta bli svårslaget redan.
Robert P har under dessa streamar visat upp sin samling vid olika tillfällen och skivhyllorna har lyst i bakgrunden och det känns som en ära att kunna överta dessa skivor ur samlingen och förvalta och vårda dom väl! Jag är förstås mycket tacksam! Och som smakprov väljer jag något ur den lysande skiva som i skrivande stund snurrar i CD-spelaren, Hank Mobley och plattan "No rooms för squares" och låten "Old world, new imports"!
Chaka Khan / Freddie Hubbard / Joe Henderson / Chick Corea / Stanley Clarke / Lenny White - Echoes Of An Era Utgivningsår: 1982 Skivbolag: Elektra Betyg: 4/5 Chaka Khan gillar jazz, det har framgått med all önskvärd tydlighet i intervjuer, konserter och framträdanden. Därför känns den här plattan rätt naturlig. Här sjunger hon med ett gäng klassiska musiker som alla mer tillhör avant garde-jazzen på 60-70-talen och följaktligen inte är min normala kopp av te. Freddie Hubbard och Chick Corea är inte musiker jag normalt lyssnar på så ofta och Stanley Clarkes funkplattor är långt bättre än hans jazzditon. Men här är det mer klassisk jazz med diverse jazzstandards som gäller och det är förstås en stor fördel!
Jag är ju ett stor fan av Chaka Khan och hennes röst och den lyfter den här plattan också med både skönsång och scatsång. Sen kanske det inte är några unikum vad gäller val av låtar. "Them there eyes", "All of me" och "Take the a' train" känns som lite väl vanliga låtar vilken random svensk kvintett som helst med en jazzvokalist skulle ta sig an i en kyrkokonsert. Men likväl lyckas man göra något riktigt intressant av detta. Dessa musiker, som normalt brukar spela mycket mer modernare jazz än så här, får här visa hur dom låter när dom spelar mer klassiska jazztoner och dom gör det riktigt bra, utan tvekan. Freddie Hubbard leker lätt på trumpet respektive flygelhorn och Joe Henderson på tenorsax är också riktigt bra. Arrangemanget av "Take the a' train", en låt jag är tämligen trött på, lyckas man otroligt bra och nyskapande med, med Chick Coreas inledande pianospel och blåsarna som spelar ihop och inte låter den klassiska melodin komma in efter en och en halv minut var på Chaka sen sjunger den text man nästan aldrig hör till den låten. Chaka och blåsarnas samspel/sång tillsammans i "I mean you" är också riktigt bra.
Den här plattan har kanske en del riktigt uttjatade låtar i materialet, men man lyckas göra något eget och intressant av det och få det att softa och låta riktigt bra. Chaka Khan är den lysande stjärnan, mitt ibland musiker som är bättre än dom någonsin varit, i mina öron i alla fall. En riktigt bra platta, som blir klart kvar i samlingen!
Milt Jackson - Opus de jazz Utgivningsår: 1976 Skivbolag: Savoy Betyg: 4/5 Jag vet att jag är rätt långsam att upptäcka saker och det samma gäller förstås inom jazzen. När jag var yngre så såg jag jazz med vissa instrument som en styggelse och en av dom var flöjt. Eftersom jag är uppväxt med klassisk jazz av 30-40-talsmodel och signaleradeflöjt modern jazz för mig. Japp, skygglappar deluxe! Sent om sido så upptäckte jag förstås att flöjt ju gör arrangemanget och jazzlåten väldigt mycket mjukare och skönare. Det är kanske därför då som namnet Frank Wess passerat mig obemärkt förbi, men man lär lära sig något nytt varje dag säger dom och här är en riktigt fin platta jag hittade i somras på Videodrome i Kvissleby utanför Sundsvall. Den här plattan är i original utgiven 1955 så detta är en återutgåva från 1976. Vibrafonisten Milt Jackson var 1955 förstås fortfarande en del av The Modern Jazz Quartett, men alla medlemmarna gjorde också egna soloutflykter. I Milt Jacksons fall så satte han här ihop en all-starr-grupp bestående av, förutom han själv, Frank Wess, pianisten Hank Jones, bassisten Eddie Jones och sin MJQ-polare Kenny Clarke. Fast 1955 var Savoy-trogne trummisen Clarkes sista år i MJQ innan kvartetten satte in Connie Kay istället. Den här plattan är tyvärr bara 34 minuter lång, fördelad på fyra låtar, men då är låtarna av längre speltid också, vilket inte alltid lockar mig. Men det beror förstås också på hur det låter och i det här fallet är det helt klart befogat med en 13 minuter lång höjdarlåt, betitlad "Opus de funk". För det här är en soft, skön och mysig jazzplatta där Milt Jackson och Frank Wess flöjt (och även tenorsaxofon) spelar riktigt bra ihop och får ett bra sväng där flöjten och vibrafonen gör det hela mer sammetslen i ljudet. Lyssna bara på samspelet mellan dom bägge i ovannämnda låt. Jag hade helt klart velat höra med av den här kombon men tyvärr verkar det som om det bara blev dessa fyra låtar. Men vilka riktigt grymma fyra låtar mysjazz det blev sen. Skivan blir klart kvar i samlingen!
Art Farmer & The Baroque Orchestra - Baroque Sketches Utgivningsår: 1967 Skivbolag: CBS Betyg: 4/5 Det har varit skivmässa i Sundsvall, men innan jag tar mig an och skriver om den så vill jag lyfta fram ett av fynden i en egen artikel, en väldigt speciell och spännande skiva. Att jag är rätt traditionell av mig när det gäller jazz tror jag har framgått med all önskvärd tydlighet under dessa år. Jag lever efter Duke Ellingtons låttitel: "It don't mean a thing if it ain't got that swing" Men det betyder inte att om jag ser något som sticker ut lite och verkar vara ut över det vanliga att jag inte kan bli nyfiken och köpa det och bli hänförd, så länge som det låter jazz om det. Och det här var verkligen intressant!
Trumpetaren Art Farmer (här dock spelandes flygelhorn) har ju en förmåga att sätta tänderna i riktigt annorlunda saker och göra skön jazz av det. Han gjorde ju bland annat en platta där han jazzade till svensk folkmusik en gång och här har han och Benny Golson (som dock bara är arrangör här)tagit ett gäng klassiska stycken och satt spännande jazziga arrangemang till dom. Don Butterfield, George Duvivier och Don Lamond finns också med i bandet. Dom andra blåsarna i bandet har av någon anledning förblivit ej omnämnda. Nu heter plattan förvisso "Baroque sketches", där alla barockstycken är av Johann Sebastian Bach, men varken Frédéric Chopin eller Isaac Albéniz tillhör ju barockeran, vilket jag inte vet huruvida Art Farmer har koll på eller inte. Lite krystat kanske så har man också klämt in en fuga helt utan klassisk anknytning här, John Lewis "Little David's fuge". Samt Sonny Rollins "Alfie's theme". Man kan ju undra lite varför man inte gick all in med bara barock, men det är en fråga skriven i stjärnorna, även om de två sistnämnda förstås är riktigt bra gjorda även dom.
Plattan är kvalitetsmässigt kanske inte helt perfekt och har ett par fläckar. Albéniz-stycket "Zortzico" låter lite för mycket easy listening stundtals för sitt eget bästa och avslutande "Rhythm of life" ur musikalen "Sweet charity" är väl inte jättekul heller. Men i övrigt så är detta en riktigt välgjord, avkopplande och intressant platta som känns ny och speciell, trots att den kunde ha förlitat sig än mer på sitt tema. Bach's "Air" har fått en riktigt vacker och avkopplande jazzballadstil och "Jesu bleibt mein freunde" är riktigt häftigt omstuvad och gjord! Och lyssna på den bländande blandningen mellan det tyska 1700-talet och det jazziga 1960-talet i Bachs "Sinfonia", där både cembalo och fagott dyker upp i bakgrunden.
Art Farmers barockjazzplatta vågar att göra något eget och unikt och blandar två helt skilda världar till en riktigt spännande, skön och udda brygd. Tumme upp till herrar Farmer och Golson för ett riktigt gott jobb och skivan blir klart kvar i samlingen!
Fats Navarro - Fats' gang Utgivningsår: --- Skivbolag: Talcrip! Betyg: 4/5 Den här plattan köpte jag på Sundsvalls Skivmässa för några veckor sen och direkt när jag hade lagt upp filmen från mässan på Youtube och visat skivan så fick jag en kommentar från en samlarvän i Boston som sa att den såg ut som en bootleg. När det gäller gamla jazzplattor kan man fråga vad som är bootleg egentligen. Bootleg är ju en skiva som inte är officiellt släppt av artistens ordinarie skivbolag utan släppt lite olagligt och hemligt. Men på den här tiden så var ju inspelningarna spridda på multum olika bolag, stora som små efterföljande. Men jag förstår tankegången. Inspelningen är olika sets med trumpetaren Fats Navarro och pianisten Tadd Damerons band inspelade live.
Det är mycket kring denna skiva som lämnar frågor kring sig. Plattan är släppt på ett bolag som heter Talcrip!, med utropstecken, och detta förstärker då tanken att detta är en bootleg. Talcrip! var en av Boris Rose bolag. Boris Rose var producent och ett stort fan av gamla radioinspelningar och skapade en hel uppsjö av bootlegbolag. Discogs har räknat till hela 95 skivbolag och dom flesta av dom släppte bara ett fåtal skivor och ibland till och med bara en enda utgåva. Talcrip! släppte två skivor, denna och en egen skiva med Tadd Dameron, men där jag misstänker att det ändå är från samma inspelningstillfällen som denna.
Vilket leder oss till själva inspelningarna. Det står inte vart dom är gjorda, men att dom gjordes fyra datum i oktober 1948, men det är nog inget snack om att detta är från Dameron och Navarro och deras kvintetts
engagemang på Royal Roost i New York. Det finns många senare utgåvor från dessa spelningar och jag har två CD-skivor sen tidigare. Om detta är från samma inspelningar eller om någon annan suttit och spelat in denna är jag dock inte säker på. På ingen av plattorna står det vem som är inspelningstekniker, men trots att jag har två skivor från dessa sessions sen förut så är det bara en handfull av låtarna som både finns på denna platta och dom jag har sen förr så det är ändå en relativt ny upplevelse att lyssna på denna platta. Och låtar som "The squirrel" och "The Tadd walk" tål ju att höras igen. Något som definitivt är nytt i jämförelse är närvaron av Anita O'Day, som sjunger på denna platta men inte på CD-skivorna. Varför JazzViews Historical Masters, som givit ut CD-skivorna, inte tar med en sångerska som Anita O'Day kan man bara spekulera i. Det är alltså en del frågetecken och lite mystik kring denna vinylutgåva, inspelningarna och dess innehåll. Bara det att man längst ner på fodralet gör reklam för en Fats Navarro t-shirt känns väldigt udda. Hur ofta ser man klädreklam med gamla jazzlegender på gamla vinylplattor?
Vad som inte är ett frågetecken är själva plattans musikaliska kvalitet. För även om CD-utgåvorna nu har en mer komplett livekänsla, tack vare att man behållit Symphony Sids annonsering, och informationen kring plats och musiker är minst sagt bristfällig här så är detta riktigt bra inspelningar med höjdarjazz och Anita O'Days låtar är av hög klass! Om man som jag gillar Fats Navarro och Tadd Damerons Royal Roost-spelningar så är detta en lysande komplettering till, i detta fall, JazzViews CD-utgåvor och det vore kul att hitta fler skivor med livejazz utgivna av Boris Rose olika hemliga bolag. En på många sätt spännande, udda och kanonbra utgåva med bebop av bästa klass. Skivan blir såklart kvar i samlingen!
Dick Twardzik Trio - Complete recordings Utgivningsår: 2004 Skivbolag: Lone Hill Jazz Betyg: 4/5 Detta är en av jazzens många sorgliga livsöden, vars musik dock är bevarad på skiva. Dick Twardzik, född 1930, är en idag väldigt bortglömd och okänd pianist från bebop-eran. Vem jag än berättar för om den här skivan så får jag ett frågetecken till ansikte tillbaka. Själv så upptäckte jag honom väldigt tidigt, i ett avsnitt av jazzradioprogrammet "Be bop spoken here" (någon som minns Börje Räftegårds klassiska jazzprogram?) från 1988 eller 1989, där han spelade just en del med denne Boston-pianist. Men därefter så försvann Twardzik långt ur min radar till dess att jag hittade denna CD med honom i juli och dom endast två skivorna som finns utgivna med honom som solopianist eller med egen trio.
Twardzik började egentligen att skola sig som klassisk pianist, men när han träffade saxofonisten Serge Chaloff (en annan bortglömd jazzmusiker som jag har skrivit om förut) och hans mamma Margret så tränades han i att spela jazz och snart som hamnade han med dom stora musikerna. Han spelade ofta i väldigt unga år med Charlie Parker under dennes sista år och han spelade även med både Lionel Hampton, Dizzy Gillespie och Chet Baker, och förstås Serge Chaloff. Men eftersom Parker, Gillespie, Baker och Chaloff var alla stora missbrukare så fastnade snart även den unge Dick i ett tungt drogberoende och dog av en överdos heroin på turné med Chet Baker 1954, endast 24 år gammal.
Som sagt så finns endast två riktiga plattor med Tardzik som pianist utgivna (sen finns det förstås diverse med honom ackompanjerande ovan nämnda legender), "The last set" och CDn "1954 Improvisations" och dessa två har nu det för mig tämligen okända bolaget Lone Hill Jazz klämt ihop på denna skiva och givit ut hans samtliga egna inspelningar, alla inspelade hösten 1954. Dick Twardzik som pianist är tydligt inspirerad av både Bud Powell och Lennie Tristano, vilket inte alls är fel! På den här skivan så visar han upp både fantasi, nyskapande, sväng och enorm spelskicklighet, som hans version av "'Round midnight" eller "I'll remember April" (som både finns här i trio och soloversion). Jag ska inte säga att det är 100 % helt bra, för hans lite konsertpianovariant på "Bess, you is my woman" är inte direkt min favorit och ibland låter pianot på hans soloinspelningar något ostämt. Men totalt rent musikaliskt är detta ändå en kanonbra pianojazzplatta och det är riktigt spännande och roligt att åter få stifta bekantskap med Twardzik och höra honom på riktigt noga och nära håll! För han var bra, en väldigt bra pianist som kunde ha haft en intressant framtid om han hade överlevt.
Dexter Gordon - Dexter rides again Utgivningsår: 2018 Skivbolag: Vinyl Passion Betyg: 5/5 Jag har ett köp från augusti som jag inte nämnde i senaste "Nytt i samlingen". Jag gjorde en beställning till Ginza, som har stor skivrea just nu. Flera av dom skivorna kommer jag förstås att återkomma till när jag väl har lyssnat på dom. Men en kan jag visa redan nu, en skiva som ligger bra till vad gäller listan över årets fynd senare på nyårsafton. För 60 kronor fick jag tag på en nyutgåva av Dexter Gordons klassiska "Dexter rides again" från 1958. Denna utgåva är dock från 2018, förseglad och innehåller dessutom tre bonusspår som inte finns på originalutgåvan. Att få öppna en förseglad skiva är inte så ovanligt som man kan tro, eftersom det finns en del cutouts och mindre framgångsrika plattor som getts bort till loppisar och second hand-affärer ospelade. Det här är en annan känsla dock, eftersom den är tämligen nyutgiven och skivan var tyngre än en normal vinyl. Och med kanonljud så klart! Detta är mumma att få öppna! Dexter Gordon var en amerikansk tenorsaxofonist som bodde många år i Köpenhamn och Paris under 60-talet. För den breda icke-jazz-frälsta massan är han nog mest känd från filmen "Round Midnight" från 1986, men han hade en karriär som sträckte sig från 40-talet och fram till sin död 1990. Låtarna på "Dexter rides again" är inspelade i New York mellan 1945-1947 och innehåller diverse
sättningar med ömsom mer kända och mindre namnkunniga musiker. Tadd Dameron hörs på piano i dom tre fösta spåren, där Leo Parker spelar baryton sax och Art Blakey hörs på trummor. "Settin' the pace - parts 1 & 2" rekommenderas varmt! Riktigt bra samspel mellan Parker och Gordon här. Sen fyra spår med trumpetaren Leonard Hawkins, som jag får erkänna att jag aldrig hört talas om. Ett mer känt namn, Bud Powell, spelar piano och Max Roach kör trummor. Detta är nästan ännu starkare än det förra setet och det är kanonbra samspel mellan Hawkins och Gordon här! Sida B inleds med ett set låtar med bara Gordon och en trio led av pianisten Sadik Hakim. Riktigt bra saxspel av Gordon. Han sticker inte under en stol direkt. Av plattans 14 spår så är 11 av låtarna döpta efter honom på något sätt. Bonusspåren då var väl värd att vänta på! Här dyker Fats Navarro upp och dennes följeslagare Tadd Dameron finns åter igen bakom pianot. "Dextrose" är riktigt bra och det är verkligen bopjazz av högsta kvalitet! Detta är nog helt klart en av årets bästa köpt utan tvekan. Det är fantastiskt skönt ös plattan igenom! Blir plattan kvar? Det var en särdeles dum fråga!
The Modern Jazz Quartet - Sait on Jamais Utgivningsår: 1976 Skivbolag: Atlantic Betyg: 3/5 Jag hade den turen att hitta lite guld häromdagen i form av tio kanonfina jazzplattor för det billiga priset av 5 kronor styck. En del av dom kommer förstås att poppa upp här vad det lider och ett par av dom även vid månadsskiftets "Nytt I Samlingen". Men här och nu kan jag öppna på locket och bjuda på en intressant skiva. Jag tror inte det kommer vara den allra bästa skivan, men klart den mest speciella.
Det handlar om John Lewis, Milt Jackson, Pearcy Heath och Connie Kay i The Modern Jazz Quartet, mästare på den svala kammarjazzen av modell sent 40- och 50-tal. Här hade John Lewis skrivit musiken till den fransk-italienska filmen "No sun in Venice" från 1957, en film jag vet exakt inget om. 1976 gjorde dock Atlantic, som även gav ut originalsoundtracket, en återutgivning till sitt "That's Jazz"-märke under ett nytt namn, "Sait on Jamais".
Detta är alltså lite mer utanför ramarna än vad kvartetten normalt brukar göra, men ändå väldigt igenkännande och svalt jazzigt. Det är dock lite mer experimentellt och utsvävande med jämna mellanrum, inte minst i den över nio minuter långa "One never knows". Hade det varit för ca 25 år sen hade jag nog ratat denna, men jag har ändå börjat intressera mig mer för dessa jazzsviter från 50-talet som lyckas ta ut svängarna mer och samtidigt ha en stadig jazzkänsla i sig. Fast dessa kanske ändå oftast gör sig bättre med ett större band av modellen Duke Ellingtons orkester. I MJQs lilla sättning kan det bli lite enformigt och tradigt emellanåt. Nu är inte detta dåligt dock, utan den här filmmusiken har många spännande och bra ögonblick som gjorde att man spetsade öronen lite extra. Det är mysigt och väldigt snyggt, även om jag inte hade haft något emot lite mer tryck emellanåt. Men eftersom detta ändå är sval och skön musik så blir plattan likväl klart kvar i samlingen!
Milt Jackson & Wes Montgomery - Bags meets Wes Utgivningsår: 1987 Skivbolag: Riverside Betyg: 4/5 Och nu jazz i det lilla formatet där vibrafonisten Milt Jackson möter gitarristen Wes Montgomery i en bländande musikalisk tillställning inspelad 1961. Med i musikersättningen finns också Wynton Kelly, piano, Sam Jones, bas och Philly Joe Jones, trummor. Detta låter alltså inte alls som ett Modern Jazz Quartet förstärkt med gitarr utan tempot är betydligt högre här.
Jackson och Montgomery har ett väldigt bra samspel tillsammans, inte minst i inledande låten "S.K.J" och plattan har en riktigt bra energi sig. Detta är kammarjazz av den riktigt trevliga sorten där man inte alls saknar något blås eller dylikt utan sammansättningen känns naturlig. Det är trivsamt, mysigt och svängigt och det är spelsäkert av två av branschens giganter. Jag gillar hur Montgomery mer eller mindre flyter fram över gitarrsträngarna!
Sju låtar rymdes det på originalplattan släppt 1962 men till denna CD-utgåva har man även slängt med tre alternativ-inspelningar på tre av låtarna, "Stairway to the stars", "Jingles" och "Delilah" (nej, inte Tom Jones-låten). Tänk den tiden då man försökte locka folk över från vinyl till CD genom att inkludera fler låtar än på originalutgåvan. Men detta gillar jag skarpt. Det är avkopplande och skönt småbandsjazz i klassisk stil som både smeker och svänger på samma gång. Plattan blir klart kvar i samlingen!
Supersax - Supersax plays Bird with strings Utgivningsår: 1975 Skivbolag: Capitol/EMI Betyg: 4/5 Supersax var ett fenomen jag kom i kontakt med runt 1991 när en kompis spelade in ett band från en platta med den gruppen och vokalgruppen L.A Voices, en riktigt mysig höjdarplatta som jag dock inte lyckats hitta i original än. Däremot hittade jag en annan platta med denna hyllningsgrupp till Charlie Parker. För gruppen startades på 70-talet för att skapa arrangemang på Parkers improvisationer. Fem saxar, komp, en trombon och en trumpet ryms i denna tentett som här har valt att göra sina tolkningar av Charlie Parkers period med stråkar och följaktligen är det då också en stråkorkester med här också. Det är bara tre av låtarna fanns på Parkers plattor med stråkar, men resten är arrangerade på samma sätt som dessa. Parker var nämligen mån om att inte spela någon av sina egna kompositioner på plattorna utan bara ha med gamla evergreens, främst i ett försök att lättare säkra en försäljningssuccé.
Charlie Parker hade länge haft en dröm att få göra något med stråkar och 1949-1950 så blev detta verklighet i form av två utgivna plattor på Mercury med han på altsax, en rytmtrio samt en stråkorkester. Det tog inte länge innan detta satte igång en helt våg av jazzmusiker som gav ut plattor med komp och stråkensembler.
Saxofonisterna här är Med Flory, Joe Lopes, Warne Marsh, Jay Migliori och Jack Nimitz och alla dom spelar alltså ihop hela tiden och ingen av dom viker av i ett solo utan alla kan man säga solar ihop. Detta kan man ha flera åsikter om. Det är nåt så grymt skickligt gjort att kunna följa varandra så precis i varenda ton man gör, samtidigt som det blir lite nyhetens behag. Det känns kul och spännande först, men kan bli lite tröttsamt i längden och jag undrar om det håller i så många Supersax-plattor som man egentligen hoppades på och gav ut. Här är det då pianisten Lou Levy, trumpetaren Conte Candoli och trombonisten Frank Rosolino som står för de enskilda soloinsatserna.
Men just den här plattan håller konceptet för i alla fall och hjälps upp av stråkarna i bakgrunden som ger plattan dess sköna och mysiga stämning. Dessutom är arrangemangen kanonbra eller vad sägs om den riktigt annorlunda versionen av gamla "April in Paris" och "All the things you are" är alltid en fröjd att lyssna på. Så "Supersax plays Bird with strings" är en riktigt snygg, intelligent och skön platta att slappa till, men frågan är om det känns lika spännande och kul efter ett par plattor till med Supersax?
The Charlie Parker Quintet live - One night in Birdland Utgivningsår: 1977 Skivbolag: CBS Betyg: 3/5
Livekonserter med Charlie Parker har jag skrivit om förr. En del kanske minns att jag hyllade den klassiska konserten i Massey Hall Toronto 1953 för flera år sen så liveinspelningar med Parker hittar jag gärna, även om jag sagt förut att jag är rätt mätt på Charlie Parker och till viss del avspeglar det sig även på detta dubbelalbum. Denna platta har hyllats av många, men jag ska inte dra på med så stora versaler.
"One night in Birdland" har rätt luddiga uppgifter om en del information vad gäller inspelningen. Datumet sägs på plattan vara sista juni 1950 och på vissa ställen vara två inspelningsdatum i maj 1950. Men nu heter ju plattan "ONE night in Birdland"och då känns två inspelningsdatum rätt avlägset. Vem som är den vokala rösten på "Embraceable you" råder det också delade meningar om. Omslaget säger Chubby Newsome medan andra uppgifter säger att det är felskrivet och att Jimmy Scott sjunger egentligen. Vad som däremot stämmer är att det är en av de sista inspelningarna som trumpetaren Fats Navarro deltog i. Om vi nu utgår ifrån att juni-informationen om inspelningsdatumet stämmer så hade Navarro bara tre veckor kvar att leva då hans tuberkulos blivit för svår. Det är en sjuk Navarro som hörs och som låter Parker göra det mesta på denna inspelning. Dessutom hörs Bud Powell, Curly Russel och Art Blakey i kompet.
Jämförelsen med den ikoniska Toronto-konserten är rätt orättvis. Givetvis för att jag anser den vara en av dom bästa jazzkonserter jag har hört. Men kvalitetsmässigt så är det helt enkelt inte i närheten tyvärr. Parker gör det han ska och det han är bäst på. Tyvärr så är det också det han brukar göra på nästan alla sina inspelningar med nästan samma låtar varje gång. Det är bra, inget snack, men det har hörts förut lite för många gånger. Men det är inte främst Parker som drar ner betyget utan inspelningskvaliteten är tyvärr rätt dålig. Normalt sett brukar det vara lite halvkass kvalitet på många av dom mindre bolagens liveutgåvor. Jag vet, jag har hyllat och gör så än dessa små skivbolag och deras insatser för jazz, men det är inte alla som lyckats hitta bra inspelningar vad gäller liveutgåvor. Men här snackar vi om Columbia, ett av dom största skivbolagen, och då tycker jag då att man kan ha lite högre krav på restaureringen av gamla inspelningar. När Jimmy Scott/Chubby Newsome (vem av dom det nu är) ska sjunga "Embraceable you" så låter det som om sångaren står långt borta på andra sidan lokalen.
Men det är ändå en helt OK livekonsert, man har trots allt inte stressat iväg applåderna från inspelningen utan det låter ändå som en hyggligt komplett liveinspelning och det är ett bra jazzgroove! Oavsett hur mätt jag är på Charlie Parker och hur mycket han har förmågan att låta likadan när han spelar så kan ingen ta ifrån det sväng som blir på hans inspelningar. Bäst tycker jag att kollaget på "Little willie leaps" och "52nd street theme" är där Parker och Navarro öser på riktigt bra ihop på slutet. Ett bevis in i det sista på hur bra Navarro var på det han gjorde!
Så totalt sett, om man står ut med tafflig inspelningskvalitet så är detta en helt OK jazzkonsert från en av jazzens mest ikoniska ställen och med flera av genrens stora legender. Den sticker inte ut på nåt nämnvärt sätt, men är fullt lyssningsbar! Så trots att jag hade hoppats på bättre ljud så blir plattan kvar i samlingen. Trots allt är det livejazz, från Birdland dessutom, och det är en av Navarros sista. Det spelar in mycket det!
HankMobleywithKennyClarke - Hardbop Utgivningsår: 1979 Skivbolag: Savoy Betyg: 4/5
Detta var ett fynd från Stockholm för ett år sen, köpt på Record Mania hösten 2018. Jösses, vad jag såg fram emot att avlyssna denna skiva och man får absolut säga att den levde upp till förväntningarna. Detta trots att den egentligen är nyutgivna utdrag från en mer komplett utgåva.
På 50-talet gav trumpetaren Hank Mobley ut en platta som hette "The Jazz Messenger" och som egentligen tjänar som experimenterande av det som skulle komma att bli "hard bop", en utveckling av den lite lättare bebopen. För mig är denna Savoy-utgåva från 1979 min första med Hank Mobley på egen platta (han är ju dock med på dom båda Art Blakey-plattorna från Café Bohemia, som jag skrev om för ett par år sen). Inspelningarna härrör sig fortfarande från åren 1956-57 och bland musikerna finns Kenny Clarke, Lee Morgan, Donald Byrd och på en låt Hank Jones. Ännu låter det dock inte så mycket hard bop, om man jämför med det Morgans och Mobleys senare inspelningar med Art Blakey's Jazz Messengers. Det är avkopplande och smidig jazz som är otroligt skickligt spelad och Mobley spelar lysande ihop med sina saxofonkollegor. Lyssna bara på dom nedan länkade versionerna av "There will never be another you" och "B for BB". Jag tycker att det här är ett kanonbra jazzalbum som funkar alldeles utmärkt som uppvärmning inför att man hittar den mer kompletta utgåvan! Skivan blir självklart kvar i samlingen!
Ibland tar det lite tid innan man upptäcker vissa legendariska musiker. Ungefär 15 år tillbaka hade jag inte en riktig aning om vem Art Farmer var och då har jag lyssnat på jazz sen jag var 12 år. Men Art Farmer var en av de stora trumpetarna i bopgenren, i min mening i samma klass som Miles Davis men inte lika starkt och känt namn.
Den här plattan inspelad 1958 räknas som en av hans mest framgångsrika. Förutom Farmer hörs också Benny Golson på tenorsax (ett väldigt bortglömt namn idag), Bill Evans piano, Art Farmers tvillingbror Addison Farmer bas och Dave Bailey trummor. Och detta exemplar jag har är en återutgåva från just 1960 som jag hittade väldigt nyligen på Återbruket här i Sundsvall.
Att detta är en klassiker i jazzgenren är förståeligt. Tyvärr får den inte alls så mycket uppmärksamhet idag som den borde få för det är riktigt lysande jazz här. Art Farmer är en lysande trumpetare och
Benny Golsons saxofonsolo på "Like someone in love" är fantastiskt bra! Också då Bill Evans, i en klass för sig, inte minst i avslutande "Cold breeze", även om det är en pianist jag inte lyssnat så jätte mycket på.
Men här ryms många stämningar och stilar som dock ändå till slut landar i en skön, luftig och avkopplande jazzanrättning. Inledande spåret "Mox mix" inleder med nästan lite bluesrock stil, men med bländande spel så vandrar den snart in i en svängig beboplåt! Och versionen av balladen "Darn that dream", arrangerad av Farmer själv, är helt underbart vacker! Cole Porters "I love you", också arrangerad av Farmer, bjuder på bländande duelspel mellan Golson och Farmer. Detta är relaxande 50-talsjazz av bästa märke, varmt rekommenderbar!
Numera ingår Art Farmer i den skara jazzmusiker som jag alltid försöker köpa när jag hittar plattor med honom. Men om man ska upptäcka honom från första början så är en bra start den här plattan. Det är bara att lägga den på skivtallriken, luta sig tillbaka och koppla av!
Som musikexempel väljer jag här "I love you" och den lysande balladen "Darn that dream".
Jag erkänner att jag alltid varit lite konservativ när det gäller jazz. Jag föredrar de mer kända namnen, framför allt förstås med en äldre inspelning. Att upptäcka nya jazznamn har varit lågt prioriterat tyvärr, även om det har blivit mycket bättre de senaste åren. Samtidigt så gäller det att veta, när man som jag föredrar swing, bop och storband före modern jazz, vad som är i dessa genrer främst. Tenorsaxofonisten Scott Hamilton, till exempel, är en musiker jag visste väldigt lite om innan jag skaffade den intressanta plattan "Close up" för några år sen.
Men i mars i år gick jag och tittade i Röda Korset här i stan. Där kommer det inte in mycket nytt ofta, men ibland har jag ändå gjort guldkorn även här. Som nu när det hade kommit in ett gäng CD-skivor med jazz, och den som mina ögon föll främst på var en riktigt fin skiva med Scott Hamilton med en blandning av svenska och danska musiker, inspelad på jazzklubben Nefertiti i Göteborg 2007 (och utgiven 2009). Musiker här, förutom Hamilton, är gitarristen Ulf Wakenius, pianisten Jan Lundgren, danske bassisten Jesper Bodilsen och lika danske trummisen Kristian Leth. Priset för denna underbara skiva, 10 kronor!
Det roliga med den här skivan, förutom dess fantastiskt fina kvalitet, är att den också är ett dubbelalbum med både CD och DVD. Livejazz är något jag verkligen gillar att hitta, för det är då som musikerna ger sitt absolut bästa, och här är verkligen en av de stora bevisen på detta. DVDn innehåller då konserten, förmodligen dock från en annan spelning några dagar senare, det framgår inte, i filmad form.
Scott Hamilton rör sig perfekt inom både swing och bop och det senare har övertaget på den här skivan. Detta är underbar livejazz där den inledande rytmkaskaden "Move", en Charlie Parker-klassiker, slår an
tonen perfekt. Lyssna bara på Jan Lundgrens fenomenala pianospel i inledningen!
Balladerna är också helt otroliga, där man bara kan lägga sig ner, sluta ögonen och njuta av avkopplande och enormt vackert tenorspel av Hamilton. "Tenderly" är en perfekt låt att vagga hem i storstadsnatten till!
Min personliga favorit är dock kvintettens version av "Dear Old Stockholm" (mer känd som "Ack Värmeland du sköna" här i Sverige). Jag ska verkligen inte försöka jämföra Hamilton med Stan Getz, för hans version spelar förstås i en alldeles egen division, men arrangemanget är fantastiskt och lyssna också på Ulf Wakenius lysande gitarrspel, både här och hela konserten igenom! Näst efter Getz kanske den bästa jazzversionen jag har hört av den här låten!
Tyvärr är just "Dear old Stockholm" den enda av låtarna på CD som inte finns med på DVD, men livekonserten på DVD är också väldigt vacker och skön! Ett lysande extra tillskott till skivan, där det känns verkligen häftigt att kunna både höra konserten och sen efteråt separat se den.
Som bonus på DVD-versionen får man dessutom en version av Charlie Chaplins "Smile"; med Wakenius briljerande solo på gitarr, samt intressanta intervjuer med bandmedlemmarna!
Denna utgåva marscherar tidigt upp till en av fynden som har chansen att komma med på 2016 års bästa köp när nyåret kommer, för detta är en liveupplevelse som verkligen sitter och som är enormt välspelad och snygg. Utgåvan med CD och DVD är genial och jag hade lätt kunna betala mycket mer än 10 kronor för den! Men ibland får man bara tacka och ta emot med ett stort leende!
Därför är i jazzkretsar ändå rätt unge Scott Hamilton (60 år) en av de musiker som är värda att kollas upp mycket mer, för han har en underbar känsla för den klassiska jazzen och med rätt medmusikanter omkring sig så blir det en underbar musikupplevelse!
Två spår har jag hittat, den underbara "Dear old Stockholm" och den lite speciella versionen av Duke Ellingtons "In a sentimental mood".
När man talar om svenska jazzpersonligheter utomlands så är Lars Gullin, Åke Hasselgård och Alice Babs förstås dom som i första hand nämns. Men jag som då alltid vill lyfta fram dom lite bortglömda musikerna och artisterna tycker att man absolut inte ska glömma bort trumpetaren Rolf Ericson, som spelat med dom alla stora Duke Ellington, Woody Herman, Miles Davis, Chet Baker och Harry James. Han var inte rädd att blanda jazzstilar som synes. Sverige blev aldrig någon nation som anammade bebopstilen så jättemycket, Lars Gullin undantagen, även om det förstås gjordes jättefin bebopjazz även här. Men det blev inte så stort hos massan på samma sätt som när Thore Ehrling och Saymour Österwall dominerade storbandsgenren på 40-talet. Det blev en amerikansk företeelse främst och därför hamnade Rolf Ericsons framgångar i USA lite i skymundan när han tillsammans med ett gäng amerikanska musiker gjorde helt fantastisk bop i mitten av 50-talet.
Rolf Ericson bodde i USA under 40-talets andra hälft och kom tillbaka, men flyttade en andra vända till USA 1952. I september 1956 var han hemma igen med pianisten Freddie Redd, bassisten Tommy Potter och trumslagaren Joe Harris, och spelade in flera låtar med svenska musiker, som Åke Persson,
trumbon och Hacke Björksten, tenorsaxofon. Tre dar senare åkte Ericson, Potter, Redd och Harris tillbaka och spelade i en helamerikansk kvintett som Rolf ledde med en annan trumpetare med svenska kontakter, Benny Bailey, som senare skulle bo en tid i Sverige och spela med i Harry Arnolds och Quincy Jones gemensamma band.
Denna kvintett spelade också in en hel del låtar och allt detta finns utgivet på ett gäng lysande skivor, i detta fall då utgåvor på Metronome.
Jazz på fullängds-LP är förstås riktigt roligt att hitta, men jag gillar också att hitta såna här små EP-skivor från 50-talet med riktigt fin jazz på. Dom här Rolf Ericsoninspelningarna med Freddie Redd och hans trio hittade jag för några år sen på en stor bords-second hand som anordnas varje månad på Tonhallen här i Sundsvall. Hur glad blir man inte efter att ha hittat, i bästa fall, diverse loppisskivor som kan vara småkul några månader i rad och till sist gå förbi en man som har så här fina jazz-EPs i en skivhög för en tia styck?
Skiva ett är gjord i Sverige under benämningen Tommy Potter sextett och innehåller just dom musiker jag nämnde ovan, samt Stig Gabrielsson på barytonsaxofon. Här spelar dom dom sköna och snabba låtarna "The Imp" och "T.N.T".
Skiva två är med Rolf Erikcson sextet där Gabrielsson är utbytt mot Erik Nordström, tenorsaxofon. Här kan jag rekommendera Rolf Ericsons egen låt "Punsch", som är en hyllning till Ericsons favoritdrink. Här är en riktigt fin och häftig melodi med blåset i fin form! Baksidan på skivan heter "Number five"
Skiva nummer tre och fyra är utgiven i USA under namnet Rolf Ericson - Benny Bailey Quintet och på den första skivan, den rosa, är låtarna "What is this thing called love" och "Guessin'", där den svala och avkopplande första låten är en kanonhöjdare.
Den fjärde, blå, skivan har låtarna "Duo" och "Ohio", med Benny Bailey spelandes fint med sordin på trumpeten i "Duo". Det är riktigt bra samspel mellan trumpetarna här.
På 60-talet försökte Rolf sig på att flytta hem och starta eget storband, men blev motarbetad av musiker och flyttade besviket till Tyskland i flera år där han hann spela ännu en gång med både Duke Ellington och Alice Babs, innan han på 90-talet flyttade hem för gått och dog 1997.
Rolf Ericson fick alltså aldrig nåt riktigt genombrott a la Lars Gullin i Sverige, men var ett stort namn i jazzkretsarna i USA och dom stora namnen ville ha med honom. Kanske var han för bra för den svenska jazzen eller så var det ett bevis svensk jazz hade en bra bit till samma standard som den amerikanska värld man försökte nå upp till.
Det var verkligen inte lätt att hitta låtar från dessa skivor, men jag lyckades i alla fall hitta Tommy Potter sextet med "The Imp".
Det är maj 1987 och jag hör för första gången en sen söndagskväll radioprogrammet "Jesses Jazzbar". Jag gillar verkligen programmet där programledaren Jens Lindgren är rolig och speciell som programledare, med den tidens mått mätt alltså. En ung kille skriver in och önskar en låt med Charlie Parker, som egentligen inte tillhör programmets huvudstil av jazz. Men man väljer att spela en liveversion av "Salt Peanuts", med Dizzy Gillespie, från Massey Hall i Toronto 1953. Detta fängslar mig, hur otroligt bra det är. Livejazz med musikerna i sitt esse och stämningen är så häftig och Charlie Parker i toppform! Charlie Parker var under ett flertal år min stora favorit bland jazzmusikerna!
Sen ett hopp framåt i tiden till 1997, tror jag, jag är osäker på årtalet, och jag hittar i en skivaffär i stan en CD-skiva utgiven av Giants Of Jazz med hela denna konsert, åtminstone tror jag det då. Visst, man kan säga vad man vill om Giants Of Jazz, men denna konsert är trots allt ett bevis på att detta ökända lågbudgetbolag trots allt givit ut en del bra saker, likväl som gammal skåpmat. Jag blir hur som helst hur lycklig som helst! Jag får höra hela den legendariska konserten!
Sen dess har Charlie Parker kanske dalat lite i mina ögon som favorit, vilket kanske chockar en del. Jag ska inte förneka hans storhet och hans betydelse för jazzen och han har gjort bra låtar, men problemet med Parker är nästan samma som med Glenn Miller. Det är samma ungefär låtar som spelas och dessutom känns det som jag hört mig rätt less på honom sen 1987.
Men det hindrade inte mig att för ett par veckor sen köpa denna konsert från
Toronto igen, nu på vinyl! Det är aldrig roligt när en skivaffär får läggas ner, speciellt inte när det råkar vara min stads enda. Dock var det något väntat när Harvest Records tackade för sig, och det berodde i mina ögon inte bara på den rådande skivkrisen.
Men åter till Parker, mitt i utförsäljningen av denna affär så hittade jag denna dubbelliveplatta för en väldigt billig peng, tyvärr inte i dess original, men en återutgåva från 1973 utgiven på Prestige. Fast det är inte i sin nackdel i detta fall, för i originalet är bara konserten med kvintetten med, medan den inledande delen av spelningen med Bud Powells trio har lagts till i dessa senare utgåvor.
Denna konsert har blivit en session som ligger inte långt legendmässigt ifrån Benny Goodmans Carniege Hallkonsert från 1938. I sättningen ingår Parker, Gillespie, Bud Powell, Charlie Mingus och Max Roach, som spelade ihop endast här. Mingus är den som spelade in konserten och när den gavs ut på skiva första gången, på Mingus egna kortlivade bolag Debut, så fick Parker inte skylta med sitt namn på grund av sitt kontrakt med Mercury utan fick gå under psuedonymen Charlie Chan (alltså en blandning mellan hans och hustrun Chan Parkers förnamn).
Nästa problem var att konserten gick samtidigt som en stor boxningsgala sändes över hela USA och publikantalet var tämligen litet. Därför så kunde inte alla musikerna få alla sina pengar utan bara Parker fick allt sitt.
Mitt intresse för Parker må ha minskat genom åren, men denna konsert håller jag ännu som en av dom bästa jazzinspelningarna jag hört, för jag har hört den om och om igen, om inte annat genom CD-versionen. "Salt peanuts" är verkligen en fröjd av spontanitet och jazzglädje. Parker är så energisk att han nästan leker bort melodin ibland och spelar för fort. Man kan ju inte heller annat än gilla när Dizzy tar i:
"Salt Peeeeeaaaaanuts!"
Versionen av "All the things you are" är verkligen Parker och Dizzy som allra bäst. Jag är ju väldigt svag för just den låten och detta är klart en av dom bästa och skönaste versionerna jag har. Inte heller ska man missa den inledande versionen av "Perdido". Trioinspelningarna är de som utmärker sig i på denna skiva för det roliga här är att dessa skiljer sig en hel del från min CD-version! Många låtar som finns på den finns där finns inte på denna LP och många nya låtar som inte finns på CDn finns här. Bland de nya spåren är balladerna "My devotion" och "Polka dots and moonbeams", med en avslappnad Powell, bäst, medan en låt får ses som sänkaren. Jag faller inte riktigt för den lite valsaktiga versionen av "I've got you under my skin", speciellt inte när den föregåts av den kanonhäftiga berg-och-dal-banan "Jubilee"!
Men totalt sätt är detta klassisk jazz och en lektion i varför jazz är så häftigt! Denna konsert är aldrig tråkig utan grym sväng rakt igenom. Huvuddelen med Parker och Gillespie är klassisk bebop när den är som bäst!
Musik ska det förstås bli från denna konsert och valen är givna. Dels "Salt Peanuts", som är lite historisk för det är en av få inspelningar där man kan få höra Parker prata. Det är också lite kul när han introducerar Gillespie som:
"...my worthy constituent..."
Dessutom blir det den svala och tillbakalutande "All the things you are"!
