Eagles - Eagles live

Eagles - Eagles live
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Elektra/Asylum Records
Betyg: 4/5
Här kommer en platta som det finns en möjlighet att den kandiderar till listan över årets köp när nyåret kommer. 2011 så spelade Eagles här i Sundsvall, vilket förstås skapade massiv uppståndelse i alla lokala medier. Jag jobbade på Myrorna då och jag och en arbetskamrat jobbade en lördag. Radio Guld stod på och i reklamblocken så annonserades det å det grövsta för denna konsert. Ingen av oss var Eagles-fans (mitt intresse för dom vaknade inte förrän drygt fem år senare) och var inte alls förtjusta i denna, som vi tyckte då, överexponering av bandet inför denna konsert. Självklart så gick jag inte heller. Nu så här i efterhand så kanske jag skulle ha gjort det, men det är väl lätt att vara efterklok. 

Jag antar att detta är det närmaste jag kommer den upplevelsen, denna liveplatta från 1980. Jag har haft en Eagles-live tidigare, 1994 års "Hell freezes over", som var en enorm besvikelse. Sen finns det en liveplatta till inspelad 2018, så detta är vad jag förstås den enda liveplattan med Eagles från "the golden days", officiell i alla fall. 
     "The golden days" kanske var fel ord i det här fallet, för 1980 var Eagles ett band i spillror och detta skulle komma att bli bandets sista utgåva innan den första splittringen 1980. Och hade det inte varit för att bandet hade skivkontrakt på en platta till så hade förmodligen inte denna heller sett dagens ljus. "All night long" från plattan spelades in på Long Beach Arena i Kalifornien, den sista spelningen bandet gjorde då. Glenn Frey ville inte prata med dom andra medlemmarna, allra minst gitarristen Don Felder, som han nästan hamnade i slagsmål med. Självklart var det därmed även lönlöst av skivbolaget Asylum att erbjuda bandet nära 2 miljoner dollar för att spela in två nya spår. Lite kul är att fem olika advokater tackas på skivomslaget.

Tre spår på plattan är inspelad 1976 och resten på olika ställen 1980. Plattan har kallats för en av dom mest överdubbade liveplattorna någonsin, inspelningar som Glenn Frey förstås också vägrade vara med på. Men oavsett så tycker jag ändå att detta är en riktigt bra platta, om än kanske inte helt perfekt, som Joe Walsh egna "Life's been good" som är inte det allra mest intressanta spåret. Men att det finns aggression i bandet märks inte på musiken och det är verkligen inte heller något hafsverk man slängt ihop bara för att skivbolaget krävt en till platta. Det är en riktigt avkopplande, välspelad och snygg liveupplevelse som inleds med "Hotel California", har alla dom bästa låtarna "New kid in town", "Desperado", "Take it to the limit", singelsläppet "Seven bridges road" och avslutas med "Take it easy". Ett dubbelalbum där tiden bara flög iväg vid lyssningen, trots ett antal gånger av sid- och skivbyte. Också ingår det en stor poster med bild på båda sidorna. Bara en sån sak.
     Bandet, som skulle återförenas 1993 igen, går för den här vändan ut med huvudet och fanan högt. Glenn Frey sa efter splitten att Eagles återförenas när "hell freezes over" (vilket är anledningen till albumtiteln 1993) och konstaterade 1993 att bandet "bara tog 14 års semester". Slutet gott, allting gott då, antar jag...

Peter Lundblad - Musik i mitt öra

Peter Lundblad - Musik i mitt öra
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Sonet
Betyg: 3/5
Lite Peter Lundblad kanske? Nu tänker någon att detta är väldigt utstuderat, Lundblad + sommar = "Ta mig till havet". Men icke, hans stora mastodontlåt har jag redan skrivit om, för drygt 5 1/2 år sen när han tragiskt avled. Och hur mycket jag än gillar "Ta mig till havet" så kommer jag inte ifrån, Lundblad var som bäst i början av 80-talet, med låtar som "Jag brinner" (som jag också skrev om i samma artikel då), "Ge apan i dig en chans" och plattan "Lugn extas". Och från denna platta kommer just den andra låten.

Vill man skaffa den här plattan så kan man få leta efter två titlar. Antingen just "Musik i mitt öra", som är titeln på denna originalutgåva, eller så den andra titeln, "Jag tänker på dom ibland", som är titeln plattan fick när den gavs ut på nytt senare. Men att hitta originalplattan i second hands-butikernas skivbackar är inte alls svårt.

"Musik i mitt öra" är en riktigt bra platta, varken mer eller mindre. Peter Lundblad vandrar mellan kärlekslåtar och låtar med ett visst politiskt budskap. "Ge apan i dig en chans" är ju då en miljölåt, medan han i "Aja, baja, det är förbjudet" gör upp med den svenska mentaliteten och Jantelagen årgång 1981 på ett oväntat hånande sätt. Jag ska väl inte säga att alla låtar är 100 % starka, bakom singlarna, men det är skönt proddat, ofta i ett sorts svensk relaxande yacht rock-sound och det är riktigt bra melodier. Den är inte lika stark som "Lugn extas", men fullt godkänt ändå och blir klart kvar i samlingen!

Player - Danger zone

Player - Danger zone
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Philips
Betyg: 4/5
Los Angeles-bandet Player är ett band i AOR/Yacht rock/Soft rock/Västkustrock-genren med diverse problem längs vägen där både medlemsavhopp och stämningsansökningar mellan medlemmarna har förekommit en del. Mest känd är dom för låten "Baby come back" från deras debut och därefter gick det sakta utför i karriären. Jo, också har medlemmen Ronn Moss spelat modemagnaten Ridge Forrester i såpan "Glamour" under många år för alla som följer den serien. Sen blev Player förband till ett flertal stora artister som Heart, Eric Clapton, Kenny Loggins, Gino Vanelli och Boz Scaggs.

Men den här plattan höll på att bli det sista bandet gjorde för under slutet av 1978 så blev det idel bråk och slitningar i bandet och det slutade med en splittring och ett band utan skivkontakt. Det skulle ordna sig till slut och bli några album till senare. 

Player är annars ett band jag har haft ögonen på ett tag och deras sköna mjuka Eagles-liknande rock, även om jag bara har fått tag på den självbetitlade debuten från 1977 (där ovan nämnda låt finns med). Och den är ingen dålig platta alls, riktigt bra utan tvekan. Men nog tycker jag att "Danger zone" ändå är snäppet bättre med överlag starkare produktion och arrangemang. Om man jämför vidare med Eagles så är melodierna här inte lika starka och lätta att minnas som deras låtar så betyget fyra är lite på gränsen, men detta är ändå riktigt snyggt och skönt och även i dom tuffare rocklåtarna lyckas man skapa låtar som är riktigt intressanta och väldigt välgjorda! Också är det skön stämsång, det får man aldrig glömma, vilket jag tycker i och för sig gör mycket för den här genren!

Players "Danger zone" är en med beröm godkänd, skön och relaxande 70-talsplatta som är intressant att följa med flera för tiden rätt spännande grepp, även om låtarna kanske är lite lättglömda utan det lilla extra. Men det behövs nog inte i denna genre. Det är bara att lägga på plattan, vrida upp volymen och softa!

Orleans - Orleans

Orleans - Orleans
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: MCA Records
Betyg: 4/5
Kärt barn har många namn. När jag växte upp hette det "mjuk rock", sen "Västkustrock", för att sen kallas "AOR" (Adult-Oriented Rock) och sen 2005 är benämningen "yacht rock". Visst är det kul att man gör sig så mycket besvär för att benämna en låt vid namn? Fram till bara ett par år sen så visste jag inte ens att ordet "yacht rock" fanns, men jag har fått lära mig att Eagles, Doobie Brothers, Christopher Cross, Boz Scaggs och alla andra som gör mer avkopplande, mjuk, amerikansk rock, gärna med ljus stämsång och en och annan saxofon, kallas just det; "yacht rock". Från början var ordet en negativ uppfinning där man menade att musiken var främst för slickade yuppies som ägde lyxyachter och ville ha soft musik till sjöresorna med dessa. Exakt hur man från den rätt långsökta kopplingen tog det till att acceptera "förolämpningen" och plötsligt valde att kalla genren det kan man fundera på. Namnet säger ju egentligen ingenting om musiken om man inte hört historien bakom det. Därför lämnar jag nu genrediskussionen till ett annat tillfälle.

Jag har de senaste åren fått ett stort och nytt intresse för Yacht rock/AOR/Västkustrock/Soft rock
(vilket namn ni nu vill använda). Bli därför inte förvånad om det dyker upp andra företrädare för genren med tiden. Bandet Orleans, som trots namnet inte kommer från vare sig Frankrike, södern eller New Orleans utan New York, hade jag inte en susning om vilka de var innan jag hittade tre skivor med dom och gjorde ett av mina få totala impulsköp och köpte alla tre på en gång. Någonstans fick jag känslan att detta var besläktat med America eller dylika singersong writer rockband som jag gillar väldigt mycket och magkänslan sa mig åter rätt. Dom andra två plattorna var från 70-talet, medan då den här är från 1980 och har alltså mer av Eagles sound än de andra. För mig var detta blindköp ett riktigt lyckokast och jag har plötsligt och oväntat fått ett nytt band att hålla ögonen på.

För Orleans kanske inte är originella i sin musik på något vis utan följer ofta mallen för sin genre, men dom är ändå riktigt bra! Dom tre medlemmarna sjunger väldigt bra ihop och just på den här självbetitlade plattan så är musiken väldigt sval, tillbakalutande och snygg! Nu har förvisso sommaren precis passerat, men plattan "Orleans" är annars en avkopplande pärla en solig sommardag på landet eller, om man nu vill ta genrenamnet till fullo, på en båt i ett glittrande vatten. Inledande "No ordinary lady" är väl värd att lyssnas på liksom "Come on over" eller "Bustin' loose". Utan tvekan en höjdarplatta! Skivan blir så klart kvar i samlingen!