Kenny Rogers - Coward of the county

Kenny Rogers - Coward of the county
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: United Artist Records
B-sida: I want to make you smile

Det kommer en Nytt I Samlingen inom kort och eftersom jag har köpt så otroligt mycket singlar under augusti så kommer den att bli en singelspecial. Men som en tjuvtitt på den så väljer jag att rycka lös en av dom och ge den en egen plats här, eftersom det är en låt som på ett sätt följt mig genom en stor del av mitt liv. Genom min far så kom jag i kontakt tidigt med en låt med Alf Robertson som heter "Balladen om Nisse Karlsson" och som handlar om en kille vars far dör i fängelset. Fadern får sin son att lova att han under några omständigheter inte ska ta till nävarna och slåss, för det kommer bara att leda till problem. Det lovar pojken och bär med sig det, vilket gör att han mobbas som en fegis. Men så misshandlar ett gäng ligister kvinnan i hans liv, Sonja, vilket får honom att koka över. Jag tycker ännu att det är en otroligt stark låt och ett guldkorn i Alfs repertoar. "Nisse Karlsson" finns inte på singel, så jag känner att det är rätt att ta upp den här.

     Nu ska det också sägas att det finns en svensk version till där Mats Rådberg sjöng "Akta dig för Tommy". Den är inte dålig, men långt ifrån Robertson.

Men givetvis har låten en amerikansk förlaga och i det här fallet är den av Kenny Rogers och heter "Coward of the county". Det är inte ofta som countrymusiken får plats här, men den här låten har sin givna plats! Alf Robertson har ju för vana att inte ändra texten i sina försvenskningar mer än nödvändigt och självklart är handlingen i originaltexten exakt samma, så när som på namnen där killen heter Tommy och hans kärlek Becky.  Kenny Rogers har en bra röst och har gjort en del helt OK softa popplattor med produktion av Lionel Richie. Hans countrylåtar är väl inte direkt mina domäner, men den här är ett lysande undantag, mycket för den starka och välberättande texten. Det är i båda versionerna en riktigt gripande beskrivning av samhällets lägre regioner, om mobbing och hur man försöker och försöker att undvika dess mörkaste sida, innan verkligheten till sist kommer i kapp. Jag är väl förvisso mer van vid Robertsons version, men Kennys original är riktigt bra och välgjord och jag är riktigt glad över att äntligen ha hittat singeln, även om den saknar originalomslag. Men som sagt: Det är inte omslaget man lyssnar på.

The Greatest Jazz Concert In The World (Oscar Peterson, Duke Ellington, Ella Fitzerald etc)

The Greatest Jazz Concert In The World (Oscar Peterson, Duke Ellington, Ella Fitzerald etc)
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Pablo
Betyg: 4/5
Vi ska gå på konsert med eliten av jazz! En på många sätt historisk konsertinspelning med många tragiska öden och sista-gånger, men också förstås riktigt bra musik! Norman Grantz har givit ut den här boxen med fyra skivor på sitt bolag Pablo. Jag vet att jag har gett det bolaget både ris och ros. Som jag sa när jag skrev om Oscar Peterson-skivorna från Skivmässan senast så är det ett skivbolag som ofta ger ut plattor med äldre jazzmusiker som inte får plats på så många andra bolag i den då allt mer popifierade musikbranschen. Och för det applåderar jag Grantz. Han trodde på och vågade satsa på den äldre jazzmusiken på 70-talet! Dock är det flera av musikerna som inte riktigt håller måttet om man jämför med deras gyllene dar från förr. Snarare tenderar en del av dom att låta väldigt gamla, trötta och oengagerade. Därför så är jag med försiktig med Pablo-utgåvor. Men det finns ändå en viss typ av plattor som Pablo ändå är snäppet bättre på och det är liveinspelningar, för dom gav ut mängder med bortglömda liveupptagningar från framför allt 60-talet som är riktigt bra och det här är en av dom! 

Den här boxen är då inspelningar från tre av Jazz At The Philharmonics konserter i USA 1967 och huvudattraktioner dessa kvällar var Oscar Peterson, Duke Ellingtons orkester och Ella Fitzgerald med både Ellingtons band och egen trio. Inspelningarna har dock alltså lite svarta sorgkanter kring sig eftersom det är tre sista-gånger som rör plattan. Om vi tar det lättaste först, det är sista gången som Ella Fitzgerald och Duke Ellington spelade ihop, som dom hade gjort på ett antal plattor och konserter under 60-talet. Inget dramatiskt kring det, det blev bara inte mer av samarbetet och dom båda fick annat för sig.
     Sen är det här också dom sista inspelningarna någonsin med Coleman Hawkins, som vid det här laget var så nere i sin depression och alkoholmissbruk att han efter den här spelningen helt ägnade sig åt drickandet och dog av leverskador två år senare. Här framträder han med Oscar Peterson, två låtar med dennes trio och en med Ellington-bekantingarna Johnny Hodges och Paul Gonsalves och lyssnar man noga hör man Hawkins muttra innan "Sweet Georgia Brown":
"I guess i've gotta go through with it"

Och får till svar från okänd individ:
"That's right!"
     Skiva tre innehåller också en inspelning med Ellingtons orkester av Billy Strayhorn betitlad "Blood count", som var det sista Strayhorn någonsin skrev. Faktum är att han skrev den på sjukhuset där han behandlades för sin cancer och det är tragiskt att höra Duke introducera låten och Strayhorn som:
"He is a little bit under weather and in the hospital..."
Han skulle aldrig komma därifrån, varvid man kan ifrågasätta konsert-datumen som står noterade här, 28 juni-1 juli, eftersom Strayhorn vid det laget varit död i en månad, förutsatt att dödsdatumet stämmer förstås. 

Men om vi nu ska koncentrera oss på det positiva nu istället, musiken! Nu är det tre av världens största jaszzmusiker som framträder och dom lyckas göra kanonbra framträdanden. Oscar Peterson med komp och gästmusiker gör riktigt bra ifrån sig, möjligen med undantag från två av låtarna där bluesgitarristen T-Bone Walker gästspelar. Den typen av blues är inte riktigt mina domäner och hans två stycken, där han även sjunger, känns väldigt segdragna. Det är säkert kul för publiken att se Walker med jazzeliten, men jag hade kunnat av vara det. 
     Duke Ellington och hans orkester är som väntat kanonbra och är briljant i den snabbare "Hurdle Gurdle". I dessa låtar snackar vi jazzmusikalitet av högsta klass och största nöje! Dessutom bjuds icke-Ellington-kopplade musiker som Zoot Sims, Benny Carter, Oscar Peterson och Clark Terry in här och där. Och är Oscar Peterson där och gästar så kan man stå ut med "Take the 'A'-train" en gång till, speciellt när man har gjort ett annorlunda jazzvals-arrangemang av låten i början. Duke i all ära, men Oscars inträde i låten vid pianot gör att den annars så otroligt uttjatade låten känns betydligt roligare än på länge. 
     Till sist var det då Ella Fitzgerald, som både framträder med Ellington-bandet och med en trio bestående av Jimmy Jones, piano, Bob Cranshaw, bas och Sam Woodyard, trummor. Ella är förstås en fröjd att höra på och gör sin del riktigt bra. Sen är kanske inte versionen av "On the sunny side of the street" som hon och Ellington-bandet gör den bästa jag har hört av låten. Men den långa scat-songen i "Day dream" är rekommenderbar, liksom förstås den avslutande "Cotton tail" med både bandet och trion i högform!

"The Greatest Jazz Concert In The World" kanske är lite att ta i, men det är likväl en riktigt grym konsert som placerar sig riktigt högt på listan över årets bästa fynd. Duke Ellington känns någonstans som MVP:n på konserten den här gången, men både Oscar Peterson och Ella Fitzgerald är kanon och det här är en fröjd för örat att få vara med och höra! Jo, jag tror det har framgått att boxen blir kvar i samlingen! 

Jan Garber And His Orchestra - The 1944 Swing Band Volume One/Volume Two

Jan Garber And His Orchestra - The 1944 Swing Band Volume One/Volume Two
Utgivningsår: 1999
Skivbolag: Circle Records
Betyg: 4/5
Två skivor till priset av en, som det brukar heta. En gång tidigare har namnet Jan Garber figurerat här på bloggen, 2020 i ett Nytt I Samlingen, men jag tyckte att han förtjänade en egen plats här också. För Jan Garber är en av de mer okända namnen inom jazzen. Egentligen var han ju en mer dansmusiker som spelade 20- och tidiga 30-talets hot och sweet dansmusik med stråkar, eftersom han själv spelade fiol. Men det blev snart svårt med den typen av musik så för omgivningen då lite överraskande så stylade han om sig till riktig storbandsledare under andra världskriget. Det var väl inte världens bästa tid för satsning av det. Dels fanns det redan en hel uppsjö av swingband, som redan dom började få problem i och med att den moderna bebop-jazzen allt mer fick mark. Dels så var det dessutom inspelningsrestriktioner under kriget. Han fick några få succéer innan han tappade pengar på jazzen allt mer och gick snart tillbaka till sin normala stil för eventuella nostalgiker, något han höll fast vid ända fram till 1971.

Dock är det från hans korta period som storbandsledare man främst hittar plattor med honom som, i den mån man hittar några alls. Jag har dock, förutom mini-LPn jag skrev om 2020, hittat några plattor och dom här två CD-utgåvorna från det lilla bolaget Circle Records är riktigt bra, med inspelningar gjorda mellan 1941-44. Vad är det jag har sagt om små bolag och chansen att hitta dom där lilla extra jazzinspelningarna? Jag hittade dom här två på Video Drome utanför stan för en femma styck för inte allt för länge sen.
     Jag ska inte säga att Jan Garber är något unikum i sin stil och skapar något eget och nytt, som till exempel Ellington, Basie eller Goodman, och av musikerna i bandet känner jag väl typ inte igen någon, men han var en riktigt bra yrkesman som ledde ett riktigt bra och svängigt storband, här då med sånginsatser av Bob Davis, Carol Kay och Liz Tilton, yngre syster till Benny Goodmans mer kända sångerska Martha Tilton. En del av inspelningarna på dessa inspelningar är dessutom radioinspelningar, vilket alltid är trevligt! Hur han lät under sina tidiga (och senare) år vet jag inte, men som storbandsledare är han underskattad och klart värt både ett och två öron! 

Madonna - Like a prayer

Madonna - Like a prayer
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: Sire/Warner Bros
Betyg: 4/5
När man har så mycket nyinköpt och tidigare ännu ej genomlyssnat att gå igenom så känns det allt för sällan som man hinner skriva om en klassiker ur sin samling, men nu ska det ske! Här är en platta jag har haft kassettkopierad sen 90-talets början och som jag nu förstås också har i original också, och som jag har hört ett antal gånger genom åren. 

Det handlar om Madonna, som inte hade något jättebra 1988 i karriären och som 1989 skulle slå sig tillbaka till toppen. På den här tiden var hon fortfarande katolik och det skulle genomsyra plattan på många plan, kanske förstås inte minst titelspåret "Like a prayer". Efter dom tre tidigare lite mer tonårsaktiga och lättsamma plattorna så skulle den här bli något vuxnare, med några undantag då. Singlarna "Cherish" och "Dear Jessie" har väl fortfarande en lätt naiv aura om sig. 

"Like a prayer" är då ett bevis på att det går att göra en platta som går i lite olika riktningar och det ändå funkar och låter inte spretigt alls. Titelspåret har förstås spelats till det oändliga, men jag tycker inte den känns inte allt för sönderspelad ändå, utan jag kan gärna höra den än, även om det var tufft ett tag 1989 när den vevades om och om och om och om igen på MTV den våren.
     Annars är min favorit på plattan en låt som inte är singel, "'Till death do us apart", som är en riktigt snygg, lättsam och avkopplande poppärla. Inledningen är väldigt söt och charmig! 
     Men det finns så otroligt mycket snyggt örongodis på den här plattan, megahiten "Express yourself", Prince-duetten "Love song", balladen "Promise to try" och "Keep it together". Och "Dear Jessie" är något så enormt snyggt gjord! Det är totalt en otroligt välgjord och snygg platta som Madonna har gjort tillsammans med sina normala parhästar under 80-talet Patrick Leonard respektive Stephen Bray. Den vågar går åt olika håll, men samtidigt hitta en sorts röd tråd och hålla ihop och radar låtmästerverk efter låtmästerverk. Så varför då inte ge den en femma i betyg? Jag vet inte, det känns mer passande ändå. Även om "Like a prayer" är kanonbra så skulle komma Madonna-plattor under 90-talet som är än mer kandidater till det betyget. Men Madonna hittade tillbaka till både sig själv och karriären och allt var som det brukar vara under året! Det ska bli intressant och se om det samma äntligen kan ske med det kommande albumet med fröken Ciccone.

Madonna - Into the groove

Madonna - Into the groove
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Sire/Warner Bros
B-sida: Shoo-Bee-Doo
Då det talas om att det ska komma ett nytt Madonna-album i år så tar jag en megaklassiker igen, den här gången en låt med nostalgikänsla deluxe! Det låter kanske lite nördigt, men det var den här låten som var "Veckans raket" på den allra första trackslistan som jag spelade in och hörde på. Och jag gillade låten direkt. Vilket härligt drag i låten! Jag klev omgående in i groovet! 

Låten är som bekant hämtad från filmen "Desperately seeking Susan" (i Sverige "Susan, var är du") med Madonna och Rosanna Arquette. Madonna beslöt sig för att använda låten till en dansscen i filmen, men låten hamnade inte på soundtracket, eftersom hon var kontrakterad till Warner Brothers och soundtracket kom ut på ett bolag ägd av Universal. Dessutom kom låten inte ut som egen singel i USA utan var bara b-sida till maxisingeln av Madonnas singel "Angel". Men låten blev ändå en megahit där, efter att man givit ut "Angel"-singeln med båda låtarna krediterade på omslaget. 
     I övriga världen släppte man dock singeln som vanligt och det blev en världshit av gigantiska mått. Med åren har ju då "Like a virgin" blivit låten som den tidiga Madonna ännu är mest förknippad med, men försäljningsmässigt kan man säga att där och då fick hon sin dittills största hit. 

Jag föll alltså direkt för låten och spelade in den vid varje tillfälle. Jag till och med frågade på skolans engelska-lektion vad låttiteln betydde  och min lärare Stellan försökte kämpande förklara vad ordet "groove" betydde. Och ännu så blir jag fylld med stor glädje och nostalgi när jag hör det häftiga introt till den här låten (singelversionen alltså), vilket en 15:e plats på min lista över 1985 års bästa låtar är ett bevis på. Det finns så oerhört mycket bra att välja på när det gäller fröken Ciccones katalog, men bland som absolut högsta är den här ikoniska danspärlan från det gyllene året 1985!

 

Berlin - Take my breath away

Berlin - Take my breath away
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Columbia
B-sida: Radar radio
Min lilla serie om ökända och i viss mån kanske lite för spelade 80-talssinglar fortsätter med kärlekstemat som splittrade hela bandet. Berlin var ett riktigt bra synthpop-band under det tidiga 80-talet, ett av få i USA. Frontade av sångerskan Terri Nunn så gjorde man briljanta singlar som "The metro", "Dancing in Berlin", "Masquerade" och "Sex (i'm a...)", vars text fick låten bannlyst och omdiskuterad. Dock lyste dom kommersiella framgångarna med sin frånvaro. 

På en annan av deras singlar, "No more words", så jobbade man tillsammans med Giorgio Moroder som producent och Moroder är ju också en mästare vad gäller filmmusik, så när han fick i uppdrag att skriva musik till filmen "Top Gun" med Tom Cruise 1986 så hade han Berlin i tankarna till kärlekstemat, en stor och mäktig ballad betitlad "Take my breath away". Låten spelades in och blev en gigantisk hit, men bandet var riktigt oense om låten. Terri Nunn såg det hela som en gigantisk chans att nå ut till en bredare publik, medan John Crawford och dom andra bandmedlemmarna var väldigt besvikna på att bandet knappt hade gjort något i låten. Den andra Moroder-låten, "No more words", var ändå komponerad av Crawford, medan den här var mer eller mindre Moroders egen låt med Nunn på sång. Den efterföljande plattan "Count three and pray" floppade grovt och bandet splittrades, skyllandes allt på den stora genombrottshiten. 
     Sen dess har bandet dock återförenats och även släppt nya plattor, och "Take my breath away" lär man inte bli fri från.

Som jag sa tidigare så gillar jag synthpop-bandet Berlin en hel del och tycker att bandet är riktigt underskattat. Och "Take my breath away" är en helt OK och snygg ballad med ett mäktigt sound av Moroder. Att ha den i singelsamlingen är en självklarhet. Däremot är jag kanske något mätt på låten och lägger hellre på "The metro" eller" Dancing in Berlin" numera, eller varför inte "Like flames" eller någon annan låt på det riktigt underskattade "Count three and pray"-albumet. Men "Take my breath away" är likväl en snygg balladklassiker från 80-talet som har sin rättfärdiga plats i pophistorien och som jag på den tiden inte alls hade något emot att  höra när den önskades i Lördagsbiten eller spenderade vecka efter vecka på Trackslistans första-plats. Jo, visst finns det även en viss dos av nostalgi även här som man inte kommer ifrån...

Stevie Wonder - Down to earth

Stevie Wonder - Down to earth
Utgivningsår: 1966
Skivbolag: Tamla
Betyg: 4/5
Här är då fullängdsgodingen som jag flaggade för i senaste Nytt i samlingen för en vecka sen. Jag köper normalt inte så mycket 60-tal utan jag är mer 70-tal och framåt när det gäller soul. Men Stevie är något annat. Jag betalade en tjuga för plattan och den är värd minst en hundring mer så visst är det något av ett fynd. 

När den här plattan gavs ut så hade Stevie Wonder fyllt 16 år och det var hektiska tider för artisten. Bara ett halvår tidigare hade föregångaren kommit, "Up-tight", och båda skulle etablera Stevie som en mer mogen artist istället för det lite mer tonårsliknande soundet som hade omgett honom tidigare. Hans röst hade mognat och det var dags att ta hans texter och stil ut i vuxenvärlden. 

Och visst klarar Stevie Wonder steget från en pojke till en man bara galant musikmässigt. Motowns husband The Funk Brothers gör sitt och det är ett mysigt och laid back Motown-sound som låter mer relaxande än mycket annat från fabriken runt denna tid, mycket förstås tack vare Stevies röst. Sen kanske jag hade önskat att man litade mer på egna låtar än att skohorna in en massa covers. Man vet att en låt är en stor hit när den kommer ut ett år och knappt hinner komma ur pressarna förrän det finns en hel uppsjö covers av låten. Här är det Chers "Bang bang" som kom i februari och innan året var slut så fanns versioner av både Nancy Sintra, Petula Clark, franska Sheila, italienska Dalida och då även Stevie Wonder. Men Stevie gör inte på något sätt bort sig i sin låt utan lyckas ta denna klassiker och göra den till sin egen med sin speciella röst, vilket gäller även dom andra coverna, The Supremes "My world is empty without you", Bob Dylans "Mr Tambourine man" och klassikern "Sixteen tons", där han lyckas göra den sistnämnda till en version som är eoner bättre än många andra varianter av den. Men dom egna låtarna är förstås något annat och i en annan division än covers på en massa då knappt årsgamla hitlåtar. Lyssna bara på storhiten "A place in the sun" till exempel. 

Men annars är dock detta ett riktigt bra och snyggt album som är välgjort, skönt och ikoniskt på alla sätt och med Stevie Wonders och Motowns speciella stil, sound och låtar som ligger över allt. Och visst skulle jag mer än gärna ta in fler 60-talsklassiker med Stevie i framtiden. Den här plattan blir solklart kvar i samlingen!

Chick Webb - Spinnin' the Webb (The original Decca recordings)

Chick Webb - Spinnin' the Webb (The original Decca recordings)
Utgivningsår: 1994
Skivbolag: MCA/GRP
Betyg: 4/5
Chick Webb är idag närmast ihågkommen som orkesterledaren som lyfte fram Ella Fitzgerald till framgång och vars orkester spelade bakom hennes tidigaste framgångar som "Undecided" och "A tisket-a-tasket". Däremot har hans egna framgångar dolts i glömska lite grann, kanske mycket för att hans karriär blev ganska kort. Webb fick TBC i tidiga år och blev både kutryggig och kortväxt och för att få igång hans leder så rådde läkaren att han började spela trummor. Men sjukdomen kom i kapp honom och han dog redan 1939. 

Att hitta skivor med Ella och Chick Webb är tämligen lätt. Däremot gör den här samlingen något som väldigt få andra skivor gör, tar oss från Webbs tidiga karriär och ända fram till slutet.
     Det här märket, amerikanska GRP och deras serie "The original Decca recordings", är riktigt bra och brukar innehålla höjdarinspelningar ur Deccas katalog, både välkända och mindre kända. Och här har dom lyckats få lyssnaren att följa trumslagaren från hans tidiga inspelningar 1929, med den tidens stil och en liten touch av den tidiga dansmusiken från 20-talet, genom det tidiga 30-talet då swingen började märkas, till slutet av decenniet och karriären då han hade stor orkester och hade helt anammat storbandsstilen. Detta lanseras då på omslaget som en instrumental platta, vilket är en sanning med modifikation. Här är lite scatsång av Ward Pinkett i första och tidigaste låten "Dog bottom" och sång av trumpetaren Louis Bacon i "(I'm left with the) Blues in my heart". Men Ella Fitzgerald förekommer inte alls här och hur mycket jag än älskar Ella och hennes röst så tycker jag att det är riktigt bra med en platta där Chick Webb får lysa själv. Detta är en riktigt bra samling som lyckas på ett riktigt bra sätt fånga hans karriär, med tidiga inspelningar jag aldrig tidigare har hört och som var otroligt roliga att höra! En liten spricka i fodralet  kan jag leva med och/eller byta ut så småningom. Stor tumme upp här!

Chaka Khan/Freddie Hubbard/Joe Henderson/Chick Corea/Stanley Clarke/Lenny White - Echoes Of An Era

Chaka Khan / Freddie Hubbard / Joe Henderson / Chick Corea / Stanley Clarke / Lenny White - Echoes Of An Era
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Elektra
Betyg: 4/5
Chaka Khan gillar jazz, det har framgått med all önskvärd tydlighet i intervjuer, konserter och framträdanden. Därför känns den här plattan rätt naturlig. Här sjunger hon med ett gäng klassiska musiker som alla mer tillhör avant garde-jazzen på 60-70-talen och följaktligen inte är min normala kopp av te. Freddie Hubbard och Chick Corea är inte musiker jag normalt lyssnar på så ofta och Stanley Clarkes funkplattor är långt bättre än hans jazzditon. Men här är det mer klassisk jazz med diverse jazzstandards som gäller och det är förstås en stor fördel!

Jag är ju ett stor fan av Chaka Khan och hennes röst och den lyfter den här plattan också med både skönsång och scatsång. Sen kanske det inte är några unikum vad gäller val av låtar. "Them there eyes", "All of me" och "Take the a' train" känns som lite väl vanliga låtar vilken random svensk kvintett som helst med en jazzvokalist skulle ta sig an i en kyrkokonsert. Men likväl lyckas man göra något riktigt intressant av detta. Dessa musiker, som normalt brukar spela mycket mer modernare jazz än så här, får här visa hur dom låter när dom spelar mer klassiska jazztoner och dom gör det riktigt bra, utan tvekan. Freddie Hubbard leker lätt på trumpet respektive flygelhorn och Joe Henderson på tenorsax är också riktigt bra. Arrangemanget av "Take the a' train", en låt jag är tämligen trött på, lyckas man otroligt bra och nyskapande med, med Chick Coreas inledande pianospel och blåsarna som spelar ihop och inte låter den klassiska melodin komma in efter en och en halv minut var på Chaka sen sjunger den text man nästan aldrig hör till den låten. Chaka och blåsarnas samspel/sång tillsammans i "I mean you" är också riktigt bra. 

Den här plattan har kanske en del riktigt uttjatade låtar i materialet, men man lyckas göra något eget och intressant av det och få det att softa och låta riktigt bra. Chaka Khan är den lysande stjärnan, mitt ibland musiker som är bättre än dom någonsin varit, i mina öron i alla fall. En riktigt bra platta, som blir klart kvar i samlingen!

Lovie Austin's Blues Serenaders with Tommy Ladnier & Johnny Dodds - Lovie Austin's Blues Serenaders

Lovie Austin's Blues Serenaders with Tommy Ladnier & Johnny Dodds  - Lovie Austin's Blues Serenaders
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Classic Jazz Masters
Betyg: 4/5
Kvinnor inom jazzen under dess gyllene decennier var ju främst satta som attraktiva vokalister till storband. Givetvis fanns det undantag som Mary Lou Williams och Lil Harding, som var pianister, men kvinnliga orkesterledare fanns det inte så många av. Men en av pionjärerna på området var Cora Calhoun, eller Lovie Austin som hon kallade sig (ingift Austin för övrigt). Boendes i Chicago så spelade hon på vaudeville-föreställningar och bildade snart sitt eget "Blues Serenaders". Ofta när folk med specialitet tidig jazz rangordnar musiker och bandledare under 20-talet så hamnar hon högt, men ändå så är hon väldigt bortglömd och okänd för den stora massan, inklusive mig, ska erkännas. Innan jag hittade den här skivan visste jag inte alls vem hon var, och tittar man på andelen musiker hon har jobbat med eller haft i sitt band så är jag förvånad över hur jag har kunnat missa hennes namn i alla år! Eller vad sägs om Johnny Dodds, Tommy Ladnier, Kid Ory, Jimmy Noone, Alberta Hunter och Louis Armstrong. Ovan nämnda Mary Lou Williams har nämnt Lovie Austin som sin främsta influens som musiker. 

Austin var inte bara bandledare utan även både kompositör och pianist, men spelade väldigt sällan solon på inspelningarna, vilket även framgår av inspelningarna på denna platta. Vilket är väldigt synd, för Lovie Austin är en riktigt bra pianist som har en väldig energi när hon spelar i bakgrunden. Hon skulle nog ha kunnat göra riktigt häftiga solon. På den här plattan är det istället Ladnier och Dodds som lyser mest och det är inget fel i det. Det är en platta som har väldigt mycket dixieland över sig förstås, men jag brukar ju vara förlåtande till det om inspelningarna är gamla (här är dom från 1924-26) och det är rätt stämning och här är det riktigt bra driv i spelet och låtarna. Lyssna till exempel på "Travelling blues", ett originalopus av Austin, eller "Frog tongue stomp". I den senare kan man faktiskt höra Lovie Austin spela några takter själv. Att kalla det för ett solo kanske är lite för mycket, det är mer en sorts överbryggande liten melodislinga, men man hör henne i alla fall. 

En sak som är kul med min nya vurm för 20-talets jazz är alla möjliga former av för mig mindre kända namn som poppar upp och som jag får lära känna och Lovie Austin's Blues Serenaders är en angenäm och kul bekantskap där Lovie själv är en riktigt bra musiker som i en manlig jazzvärld lyckas göra sitt eget och få det att låta och svänga lika bra med sin egen orkester. Plattan blir klart kvar!

Tori Amos - Under the pink

Tori Amos - Under the pink
Utgivningsår: 1994
Skivbolag: East West
Betyg: 3/5
Tori Amos var under många år en artist som var typ en låt för mig, den där stora hiten, "Crucify". Hon hade ju gjort andra låtar därefter, men dom passerade mig tämligen obemärkt förbi. Så var det under väldigt många år, till dess att jag bara för ett par år sen fick för mig att ändra på det. Jag såg den här plattan och beslöt mig för att ge den en chans. 

Tori Amos har ju jämförts uppåt och neråt med Kate Bush och där är ju Amos bättre i mina öron alla dar i veckan. Amos höga röst är klart skönare, arrangemangen är snyggare och hon är riktigt bra pianist. Sorry, alla Kate Bush-fans, men hon har aldrig riktigt kopplat med mig, förutom "Running up that hill". 

Den här plattan är då kanske inte jättemelodisk eller lättillgänglig och den har ett par låtar jag har svårare att ta till mig, som den, förvisso snygga men alldeles för långa, 9 minuters-avslutningslåten "Yes, Anastasia" eller "The waitress". Men jag gillar dock arrangemangen, stråkarna och stora delar av melodierna. Hon sjunger och spelar piano väldigt bra och snyggt och har en singer-song-writerstil som är avkopplande. Det är på många sätt en oförutsägbar platta som oftast ändå är till dess fördel. Så även om det här kanske inte är den allra hitvänligsste plattan i samlingen så blir den kvar för det är en skicklig platta.

Joe Venuti - Doin' things (Decca)

Joe Venuti - Doin' things
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Decca
Betyg: 4/5
Jag har hur många jazzplattor som helst att gå igenom från det senaste halvårets köp och alla kommer förstås inte att recenseras. Men här är en platta som förtjänas att lyftas upp lite extra. Detta är alltså en utgåva av Decca. Det finns en annan platta med Venuti med samma namn utgiven på skivbolaget Pausa 1973 och dessa har inget med varandra att göra, mer än titeln och att titelspåret är med på båda. 

Och jag ska erkänna direkt, jazz och violin är en combo som jag inte alltid är så jätteförtjust i. Nej, jag menar förstås inte en hel stråkorkester, det är en helt annan sak. Men violinen som eget instrument har aldrig känts som det riktiga jazzinstrumentet för mig och jag har svårt att ta det till mig i äldre jazzinspelningar. Stéphane Grappelli i Franska Hot Kvintetten funkar i lagom doser, men inte för mycket. Det finns dock, som alltid, undantag även här. Joe Venuti är en musiker som jag håller som den överlägset bästa violinisten inom jazzen. Han lyckas i riktigt tidiga inspelningar få violinen att kännas som en naturlig del av orkestern som få andra genom ett bländande spel. Sen beror det på situationen också. Jag hittade för ett tag sen en CD med Venuti och hans vapendragare, gitarristen Eddie Lang, i inspelningar bara dom två och det var inte alls spännande lyssning på ett helt album. Det ska vara med ett band, amen!

Här är rätt situation, även om Venuti och Lang gör ett par nummer tillsammans också, men i väldigt små doser kan det funka, som här. Att Lang alltid tycks finnas där Venuti finns är inte konstigt. Dom var vänner sen barndomen och hade ett musikaliskt partnerskap som höll ända fram till Langs död 1933. Publiken tyckte tydligen att något fattades sen när Venuti nu fick spela utan sin andra hälft och hans karriär dalade steg för steg efter det. 
     Andelen kända musiker som Venuti spelade med under sina glansdagar var oändlliga och bara på den här plattan kan nämnas Jack Teagarden, Jimmy Dorsey, en ung Benny Goodman, Frank Trambauer och Adrian Rollini. Sättningarna är främst fokuserade kring Vemutis Blue Four och Five orkestrar, band som ändrade sättning hela tiden, även om de finns ett antal riktigt bra nummer med Veuti/Lang All Star Orkestra, som då innehåller Benny Goodman och båda bröderna Teagarden. Men det finns en stor spelglädje på dessa inspelningar, som sträcker sig mellan 1928 till 1933, och Venutis spel är riktigt ösigt och snyggt! Lyssna till exempel på den häftiga versionen av "I've found a new baby", där Jimmy Dorsey byter mellan både klarinett, altsax och barytonsax. 

Detta är en glad och mycket trevlig platta där jazz med violin kommer till sin rätt på ett perfekt sätt och passar bra in i den övriga orkestern. Som sagt, Venuti var först, störst och bäst av jazzviolinister. Det är riktigt bra tidig swing med bra sväng och plattan blir klart kvar i samlingen!

Jazzy Jeff & Fresh Prince - Boom! Shake the room

Jazzy Jeff & Fresh Prince - Boom! Shake the room
Utgivningsår: 1993
Skivbolag: Jive
Andra spår: From da south/Summertime
Två saker i en låt som inte alltid är något som jag går i gång på, hiphop och överdrivet masspsykos-aktig refräng. Men som jag tidigare har sagt, det finns undantag i nästan allt och här kommer en av dom bästa låtar i hiphop-genren någonsin. Det kanske säger mer om mitt intresse för genren än något, men detta är riktigt häftigt! 

Jazzy Jeff & Fresh Prince är rapduon duon som gjorde lite mer kommersiell hiphop som gemene man kunde haka på. Fresh Prince är alltså Will Smith, numera kanske mest känd för att han örfilade Chris Rock på Oscargalan 2023, men innan och medan han räddade världen från utomjordingar på bioduken så var han ju också känd som artist. Han kommer med nytt album i år, men vi går förstås tillbaka till början igen. 
     När jag först hörde "Boom! Shake the room" så tänkte jag förstås "Herre jösses, vad är detta??? Jag orkar inte med detta partyskrål!"
     Men med åren så ser man saker klarare och ju mer jag hörde låten ju mer kände jag det otroliga gunget och rycktes även jag med i den löjligt catchiga och allsångsvänliga refrängen!
"BOOM-SH-SH-SHAKE THE ROOM!!! BOOM-SH-SH-SHAKE THE ROOM!!!"
För att citera en klockren beskriving av en recensent i klassiska tidningen "Musik & Media":
"It looks like they're having a party on the border between hip hoponia and the land of swingbeat. Shake it, don't fake it!"
Kom igen, katten! Det svänger ju! Men märkligt nog så blev låten aldrig någon jättehit här i Sverige och hamnade utanför trackslistan, Sverige som ju annars är väldigt pigg på allsångslåtar. Men, visst, det finns en näve låtar i rap- och hiphop-genren som är helt OK och bland dom allra främsta finns detta übersväng och denna skrålvänliga låt! Bättre än så här blir nog aldrig Will Smith musikaliskt, törs jag säga utan att ha hört särskilt mycket från hans kommande platta.

Stan Getz With Arthur Fiedler At Tanglewood - A song after sundown

Stan Getz With Arthur Fiedler At Tanglewood - A song after sundown
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: RCA/Bluebird
Betyg: 4/5
Vi ska gå på konsert med den intressanta kombinationen av en jazzkvintett och en symfoniorkester. Stan Getz med Jim Hall, gitarr, Gary Burton, vibrafon, Steve Swallow, bas och Roy Haynes, trummor möter den ökända Boston Pops-orkestern med dess nestor Arthur Fiedler. Boston Pops har väl kanske aldrig stått högst upp av klassiska symfoniorkestrar genom åren hos mig, men kombon är så udda att det absolut funkar här.

I början av augusti 1966 så samlades alla musikerna i konserthallen Tanglewood i Massachusetts för ett antal konserter och för detta ändamål så bad Getz Eddie Sauter och Alec Wilder att specialskriva ett antal låtar för dom. Det står i texthäftet att David Raksin också bads göra det, men låtarna som han gjort här är filmlåtar som fanns långt innan detta. 

Den här konserten är riktigt guld att få höra. Den udda blandningen mellan en stor symfoniorkester och Getz cool jazz-stil smälter samman riktigt bra och att det dessutom är liveinspelat gör det hela ännu bättre. Sen drunknar de andra i Getz band en hel del i mötet mellan Getz och Fiedlers orkester. Men totalt låter det väldigt mycket filmmusik om detta, och inte då bara om David Raksims stycken. Det är midnight mood-jazz som smeker örat! Åtminstone till dess att Eddie Sauters specialskrivna 15 minuter långa "Tanglewood concerto" drar igång. Den är inte dålig utan välgjord, även om den här typen av modern klassisk musik normalt inte riktigt är mina domäner. Men totalt sett är detta ett väldigt vackert, avkopplande och skönt möte mellan två orkestrar normalt i helt skilda musikaliska läger, varpå det uppstod en mäktig musikalisk enhet! En starkt rekommenderbar konsert och skiva, som självklart bli kvar i samlingen! 

Roberta Flack tog soulmusiken på nya vägar!

Det är en tung period för soulmusiken just nu. Tre av genrens stora namn har under loppet av några dagar gått bort, Gwen McRae, Jerry Butler och Roberta Flack. Gwen McRae måste jag erkänna att jag inte har någon relation till. Hon var gift med George "Rock your baby" McRae och det är väl det jag vet. The Impressions sångare Jerry Butler har jag förvisso skrivit om förr när jag synade hans höjdarplatta med Thelma Houston. Men det är också det enda jag har med honom. Däremot så gillar jag Roberta Flack och har ett antal plattor med henne. Därför blir mitt val av hyllningsobjekt här henne. Jag var övertygad om att jag hade skrivit om henne förut, men tydligen inte så då är det helt klart dags!

Roberta Flack var under sina sista år svårt sjuk i ALS och blev 88 år gammal. Jag ska dock erkänna att min koll på Roberta Flack har inte alltid varit jättestor. Det är egentligen först det senaste decenniet jag på allvar har upptäckt hennes musik.
     Dom flesta kan i stort sätt en låt med henne, "Killing me softly", en låt som jag länge var helt ointresserad av. Med åren har låten vuxit en hel del för den sköna stämning som finns i den, även om det finns andra ännu bättre låtar med henne. Men Lill Lindfors vackra svenska version var en del som gjorde att jag blev mer och mer intresserad av originalet, trots att The Fugees horribelt sega version 90-talet drog ner den. 

Men jag upptäckte snart att Roberta var så mycket mer än bara den där stora hiten. Min absoluta favoritplatta med henne kom dock med Donny Hathaway, "Roberta Flack featuring Donny Hathaway" från 1980. Jo, jag vet att det även finns en platta med duon innan och när jag kommer över den så kommer den med stor sannolikhet att synas här också. 
     Den här plattan var ju då tänkt att bli en ny duettplatta, men efter bara två inspelade låtar så tog Hathaway livet av sig, så plattan blev i praktiken en till soloplatta med Roberta. Men den här plattan är vacker, skön och avslappnande och bland dom skönaste av plattor i soulgenren från 1980! 

Den första insikten i hennes storhet kom när jag köpte 1977-plattan "Blue lights in the basement", en platta där hon rör sig helt obehindrat mellan vanlig 70-talssoul, pop och singersong-stil á la Carole King. Och minsann, nosar hon inte på både reggae och gospel på några ställen också? Och hon lyckas att få denna pyttipanna att passa och smaka så gott i örat på ett självklart sätt!

När jag ändå är i andra andningen så ska jag förstås nämna hennes mest säljande och kända platta. För går man på second hand och kollar skivor så är chansen väldigt stor att man hittar albumet "Killing me softly" från 1973. Och jag tycker det är ett helt OK album, även om blandningen inte är lika bra, smeksam och snygg som på dom andra två. Men här finns ett flertal höjdare likväl och det är välgjort melodimässigt. 
     Dessutom, hatten av för en av dom vackraste soulballader som jag vet, när Roberta slog sig samman med Peabo Bryson och gjorde den smäktande låten "Tonight i celebrate my love" och duettplattan "Born to love" 1983.

Men Roberta Flack var en artist som vågade ta soulmusiken till oanade och nya vägar, men samtidigt inte släppa kontakten med traditionen och sammanföra musiken till en väldigt oväntad och snygg enhet! Med en otroligt bra och speciell sångröst, bländande pianospel och upptäckarglädje tog hon soulen mot sin egen väg och det blev riktigt bra! Tack Roberta Flack för din musik och det du gjort för den och soulgenren och vila i frid! 

Tre låtar har jag valt, "Back together again" från den andra Donny Hathaway-plattan. Dock är det Dennis Collins som sjunger med Roberta Flack här.
     Dels "Why don't you move in with me" från "Blue lights in the basement", här i en liveversion med Edmonton Symphony Orchestra.
     Samt en av dom bästa spåren på "Killing me softly", "Conversation love"!

Earl Klugh - Nightsongs

Earl Klugh - Nightsongs
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Capitol Records
Betyg: 4/5
Earl Klugh är en gitarrist som har förekommit en gång tidigare, för nio år sen då jag hade hittat hela fem plattor samtidigt med denne legend. Och det ger vid handen att 1985 var ett späckat år för Klugh. En av skivorna jag köpte då var "Soda fountain shuffle" och tidigare i skarven 1984-85 kom också den här, som dock går i en lite annan stil än ovan nämnda. 

Earl Klughs normala stil är att på ett mästerligt sätt kombinera jazz och soul och ut kommer brygden som kallas smooth jazz, en genre som är grymt skön och relaxande, men kan också svänga enormt. På den här plattan så finns det dock bara ett par låtar som egentligen låter som klassisk smooth jazz-Earl. "Nightsongs", köpt på Sundsvalls skivmässa i höstas, är lite vad titeln säger, musik för nattetid, eller som Leif "Smokerings" Anderson skulle ha kallat det, "Songs for summer evening", fast instrumentalt. Plattan börjar att Klugh sitter ensam mol alena och spelar "Ain't misbehavin'" i en av dom mer softare varianterna jag har hört av låten. I övrigt så är det en hel del gästspel av en stor stråkorkester ledd av arrangören Don Sebesky, men även en mer normal jazzgrupp, samt att Toots Thielemanns dyker upp med sitt munspel på låten "Night song". Ett antal filmlåtar finns också här, från rullar som "The Pawnbroker", "The Outsiders". Picnic" samt "The look of love" från "Casino Royal".

Det kan tyckas på papperet att det här är en platta som spretar och far mellan kammarjazz, stora orkesterverk och soulig smooth jazz, men egentligen så är det ett album som är en riktig fröjd för öron och sinne och som avslappnar och smeker. Arrangemanget med stråkar är galant och otroligt snyggt och väldigt passande för den tid på dygnet titeln skvallrar om. För den som vill ha något annat än Klughs normala souljazz-stil är detta något som sticker ut. För mig som gillar båda är det ett bevis på Klughs storhet, hur mångsidig han är och hur underskattad och lite omtalad han idag. Plattan vann för övrigt en amerikansk grammis 1985 för bästa instrumentala pop-platta. Det var den verkligen värd!

Quincy Jones - ett geni som kunde allt!

När man säger soulmusik till mig så har jag många favoriter som jag ofta återkommer till. Jimmy Jam &  Terry Lewis, Curtis Mayfield, LA Reid & Babyface, Philadelphia Records, George Benson, Shalamar med mera med mera. Och när det gäller jazz så har ni som är läst denna blogg mer än några gånger sett att nästan hela spektrat finns här, från Benny Goodman och Stan Getz till Lennie Tristano, Count Basie och Clifford Brown. 
     Men om man kombinerar dessa två stilar så finns det ett namn som reser sig som bland dom största för mig, Quincy Jones! En man som kunde göra det mesta och som också gjorde det mesta och som nu längre inte är ibland oss. Quincy Jones dog för några dagar sen 91 år gammal. Jag har nämnt Quincy många gånger på bloggen och skrivit om ett flertal skivor som han har varit inblandad i på ett eller annat sätt. För det var en man som hade många strängar på sin lyra. Ett sånt geni som det inte finns många av och som jag gillar. När personen i fråga kan utmana gränserna utan att tappa sin identitet och gör det så bra att vederbörande blir en legend på många sätt. Monica Zetterlund var en sån, Lill Lindfors är en sån och Quincy Jones var helt klart en sån. För mig var Quincy både en av dom bästa storbandsledarna som funnits, en av dom mest spännande filmmusikskaparna och samtidigt en av dom svängigaste soul/funkikonerna någonsin. 

När jag växte upp så var Quincy Jones ett namn jag kände till, men inte engagerade mig så mycket i. Jag var ju främst då i facken klassisk jazz, mainstream pop och synthpop. Men 1993 så fick jag en påse CD-skivor av en familjevän. Den påsen innehöll främst klassisk musik och dubbel-CDn från musikalen

Chess. Men även en skiva med Quincy Jones, som jag först inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Jag visste ju ingenting om hans egna musikaliska utflykter. Skivan hette "Quincy's home again". Nej, inte den "Quincy's home again", även om låtar från den legendariska Harry Arnold-plattan fanns med. Det här var en sorts samlingsplatta med Quincy's olika äventyr i Sverige, inklusive musik från Arne Sucksdorffs film "Pojken i trädet". Efter ett tag så lyssnade jag på CD'n och blev mycket positivt överraskad över hur bra det var och skivan blev kvar. Och när jag 2014 på allvar började samla 70-talsmusik och 70-talssoul så insåg jag hur fantastiskt bra karln var som producent! Och hur oroligt mångsidig han var! Därefter så har han varit en av mina favoriter inom musiken.

Om vi börjar med jazzen så var det ju där Quincy började och hade från 50-talet en egen orkester med sin egen stil. Medan dom flesta storbandsledarna hade börjat ge upp storbandsjazzen och andra

jazzmusiker började snegla mer åt hard bop eller avantgardistisk och fri jazz så stannade Quincy i den traditionella jazzen, men lyckades få den att låta mer modern med improvisationsinfluenser från det nya men med en stor fot i det gamla. Det var avslappnande, det flöt och det var vackert. Quincys storband lät nyare än många andra av dom gamla klassikerna lät vid tiden. Hans debutplatta "This is how i feel about jazz" är enormt vacker och snygg och en av låtarna är låten "Stockholm sweetnin'", som visade på att redan här hade hans förkärlek för Sverige börjat. För Quincy älskade Sverige. Han insisterade att hans platta med Harry Arnold skulle heta "Quincy's home again", för han kände sig alltid som hemma när han kom till Sverige, vilket han också sa när han fick Polarpriset 1994. Han gifte sig även med en svenska, modellen och skådespelerskan Ulla Andersson 1967 och fick två barn med henne. 
     Snart började Quincy dock snegla åt modernare takter och när discon och funken gjorde entré i början av 70-talet så var nästa steg i utvecklingen klar. Plattan "Gula matari" från 1970 står med en fot i jazzen och den andra trevandes efter den nya funkiga stilen. 

Självklart var det många jazzkritiker och jazzfans som rynkade på näsan åt Quincys nyfunna mer poppiga stil, men han gav ändå inte upp jazzen utan återvände till storbandet ibland, kanske främst vad gäller hans jobb med soundtracks, men även när han producerade Frank Sinatra på hans platta "L.A is

my lady" från 1984. För egen del så gav han nu ut egna plattor där jazzens element och det grymma och funkiga svänget från tidens amerikanska dansmusik blandades i en härlig förening och plattor som "I heard that!!!" och "The dude" är idag klassiska där musikvärldens alla legender vallfärdades för att få jobba med mästaren. Jag säger bara "Ai no corida", vilken låt!
     Quincy startade sitt eget bolag, Quincy Jones Productions och skivbolaget Qwest, och på det så skulle flera klassiska soulmästerverk skapas och ges ut. Bandet framför alla på det bolaget var kanske bröderna Robert och Louis Johnson, mer kända som The Brothers Johnson, som Quincy proddade flera plattor med, inklusive det stora mästerverket, "Light up the night" från 1980. Quincy blandade soul, funk och disco till en både smekande, rytmisk och häftig igenkännlig brygd och största framgången kom förstås när han satte tänderna i Michael Jackson. Jag tror ingen säger emot när jag säger att "Thriller"-plattan ändå får gälla som Quincys största framgång, även om han själv såg föregångaren "Off the wall" som sin favorit. Sen kom det förstås också en platta betitlad "Bad" som bekant". Favoriten för mig av allt han har proddat åt andra, "Thriller" och "Off the wall" till trots, som ju är mästerverk, är nog ändå den helt fantastiska plattan han gjorde åt Rufus & Chaka Khan, kallad "Masterjam". Rufus med Chaka Khans röst och Quincys sound, kan det bli mer ösigt och bättre?
     Och filmmusik, man behöver verkligen inte ha sett filmen för att uppskatta den musik som Quincy har gjort till den. Musiken är så välgjord, snygg och spännande att den nästan lever sitt eget liv. Man vet inte vilken väg musiken ska ta, men man bara njuter av den musikaliska resan. Det är bara att lyssna på klassiker som musiken till "Roots" eller "The slender thread". 

Så Quincy Jones är ett musikaliskt geni som jag ofta plockar fram och lyssnar på i någon form och hans musik kommer att leva vidare. Jag är ett stort Quincy Jones-fan och det står jag för! Han vågade gå sina egna vägar, blanda stilar på sitt sätt och det blev nästan alltid lysande resultat. En gigant det inte skapas många av idag. Tack, Quincy Jones, för din otroliga musik och det du har gjort musikvärlden med din otroliga kunskap, idérikedom och ljudskapande. Och vila i frid, Quincy!