En av dom vanligaste frågorna jag får när det är dags för skivmässa är: "Vad är det du hoppas finna mest?" En rätt naturlig fråga kan tyckas. Och självklart har jag en önskelista. Problemet är att den är nog så lång och blir förstås längre och med det blir det allt svårare att hålla reda på vad jag har skrivit där och vad jag behöver. Alltså får man leta desperat i huvudet efter något som jag minns står där. Man kanske skulle ha en önskelista från önskelistan, som sen blir en önskelista från önskelistan från original-önskelistan...?!
Därmed är det alltså dags för Sundsvalls Skivmässa säsong vår 2024! I vanlig ordning skedde det på Pipeline och i vanlig ordning var Thomas Lundmark primus motor på den. Och i vanlig ordning lyfter jag på hatten för honom och en sedvanligt väldigt välgjord mässa! Årets mässa var riktigt bra, både vad gällde antal säljare, antal besökare, arrangemangsmässigt, prismässigt och fyndmässigt. Det var en bra balans mellan det billiga och det riktigt dyra. Sen var det kanske ingen säljare som stack ut från det som normalt finns där. Alla som brukar vara där var där och det blev stundtals riktigt varmt i den lilla lokalen!
För min del så blev det en stark jazzdominans bland fynden, men även andra intressanta saker. Det tog mig drygt en timme att hitta fem plattor med jazz. Art Pepper-skivan med klassisk musik har jag redan skrivit om. Det blev även en skiva med Bud Powell Trio, Supersax andra Charlie Parker-platta, den tredje och sista delen av Duke Ellington i Jazzotheque-serien "Duke 56/62", Count Basie och Sara Vaughan samt en väldigt intressant utgåva av Swe-Danes första platta utgiven i USA.
Apropå Ellington, hans ersättare på Cotton Club på 30-talet, Claude Hopkins och hans orkester, har jag skrivit om en gång förut och nu hittade jag en LP med orkestern där titeln är lite märklig. På själva skivetiketten och på baksidan står det "1935", men på framsidan den lite mer märkliga texten "1935-6". Alamac heter bolaget som har givit ut detta och det lite lustiga är att bolaget har genom åren lite specialiserat sig på att kopiera Boris Rose utgåvor. Jag skrev om Boris Rose för ett år sen när jag köpte bootleg-utgåvan med Fats Navarro "Fats' gang", som Rose gav ut på ett av sina mängder av bootleg-skivbolag. Jag har inte bestämt mig för om det bara är konstigt eller riktigt smart att kopiera utgivningar av bootleg-utgåvor, men det fanns nog en mening med det också. Stickprov på skivan ger dock vid handen att musiken är vad som förväntas av Hopkins, alltså hans form av tidig storband som låter lätt daterad den storband som hade börjat gälla 1935 men som jag ändå gillar!
Utanför jazzen så blev det idel lightrock med namn som The Guess Who, Jackson Browne och hans "The pretender" och en liveplatta från 70-talet med Daryl Hall & John Oates. Ja, också snygg och slickad 80-tals funk från 1985 med det idag bortglömda bandet Dazz Band. Men en av dom som jag
blev nästan mest glad över var en skiva med musik ur TV-serien "Söderkåkar". Jo, jag vet, "Söderkåkar" är kanske inte dagsfärsk underhållning, men det är inte Claude Hopkins och Swe-Danes heller. Jag är väldigt svag för den här formen av gammal lättsam, gemytlig och mysig bakgårdshumor från Stockholm och Söderkåkar, vars DVD förstås också finns hemma, är en klassiker, till och med überklassiker, med Monica Zetterlund, Mille Schmidt, Sune Mangs och Arne Källerud. Lite i samma stil är en singel med Sven-Ingvars som fick följa med hem, "Under ditt parasoll". Jag är ju inget jättefan av Sven-Ingvars, även om dom har förekommit en gång förut i bloggen. "Under ditt parasoll" däremot är en söt och charmig melodi, som också är tema till den kultförklarade film som bandet gjorde 1968 och som var inspirerad av The Beatles film "Help", men som slutade med publikfiasko och lång tid av skulder för medlemmarna. Och ja, hade jag haft Kultstämplat-etiketten på en blogg om film så hade den hamnat där.
Detta är alltså vad som kan komma i framtida recensioner av skivor köpta på Sundsvalls Skivmässa, ett evenemang som med detta visar sig vara mer levande och viral än någonsin. Ja, också dök det en journalist från Sundsvalls tidning upp och tog bilder till tidningens websida. "En sån går ner på knä för att leta måste vara entusiastisk", sa hon. Jag skrev 2011 om vårmässan då att Sundsvalls Tidning fotade mig då också, i samma ställning och med exakt samma inledningsfras. Antingen har dom bara en fras eller så är det jag som är så entusiastisk, eller bägge. Både mässan 2011 och årets mässa var ju i alla fall riktigt bra mässor!
Tove Naess - The album Utgivningsår: 1988 Skivbolag: Virgin Betyg: 4/5 Cancern har skördat ännu ett offer inom musiken och är det en artist som jag har stor respekt för och/eller gillar så brukar jag som bekant göra en hyllning till denne här och självklart är det inget undantag med Tove Naess, som avlidit 64 år. Intressant nog finns det en låt på Toves sista platta "Time of trust" som heter just "All the good die young" och det gäller i allra högsta grad den idag allt för bortglömda sångerskan Tove Naess. Hur denna hyllning skulle ske brottades jag med dock, men beslutade till sist att skriva om en av hennes mest kända plattor, "The album" från 1988.
Tove Naess, avlägsen släkting till Diana Ross före detta make norske Arne Naess, upptäckte jag första gången i Tracks 1985 när hennes låt "Fighting for love" testades. På den tiden så var jag helt nyförälskad i popmusik, men höll mig också främst fokuserad på artisterna jag kände till eller låg på själva listan. Men Tove hade något som jag fastnade för. Hon hade en säregen röst som lät tuff, cool och samtidigt full med riv och soulkänsla och låten var riktigt bra med en hook som satte sig, även om den aldrig tog sig in på listan. Sen efter det var det främst Kulan I Luften ett par år senare som fick mig att upptäcka hennes musik mer för i det programmet spelades hon ofta. Och med tiden blev hon en av dom många gravt underskattade svenska artisterna från 80-talet som jag gillar skarpt, men som idag aldrig riktigt nämns. För tyvärr försvann hon nästan helt efter sin medverkan i Melodifestivalen 1991. Jag har inte heller nämnt, men inte glömt, hennes medverkan i band som Dave & The Mistakes, Dan Hylanders Raj Montana Band och Varmare Än Körv. Förutom Dan Hylander & Raj Montana så har jag inte lyssnat så mycket på dom andra banden, men nu är det nämnt i alla fall.
Den här plattan får väl ses som hennes peak i karriären som artist. Två av låtarna letade sig in på Tracks top 10, dels covern på Jackson 5's "I want you back", en låt som inte känns så speciell egentligen i jämförelse med originalet, men som lyfts av hennes mäktiga röst, samt att det ju är en bra låt i original. Dels den dansanta och samtidigt skönt poppiga "I can't dance alone", en låt jag oförtjänt dissade då, men som givetvis har växt stort med åren. Men den har också en låt som jag betecknar som en av hennes allra bästa låtar, "Let's apologize", ett stycke mästerlig soulpop signerad den amerikanske producenten Val Garay, som har jobbat med alla från Kim Carnes och Linda Ronstadt till James Taylor, Kenny Rogers, Ringo Starr och Queenrÿche. Den här plattan har faktiskt inte en enda riktigt dålig låt utan är jämn rakt igenom. Jämnheten är också kanske lite plattans nackdel också för vid sidan av singlarna är det inte mycket som sticker ut heller utan det är en bra och skön svensk popplatta med bra melodier och Toves sköna röst. Val Garay nämnde jag, men plattan är dessutom proddad av den brittiske kompositören Russ Ballard, som i Sverige kanske är mest känd för att ha arbetat med Agnetha Fälskog på hennes platta "Wrap your arms around me", samt Toves dåvarande livskamrat, musikern och organisten Hasse Olsson. Den här plattan kanske inte låter jätteunik, men den lyfter ändå fram det som var Tove Naess styrka, hennes röst och förmågan att lyfta upp snygga poplåtar till något ännu mer eget och än mer rivigt. Så därmed vill jag säga vila i frid, Tove Naess, och tack för din musik! Förutom ett par låtar från plattan så vill jag också bjuda på och lägga till den fantastiska låten "Fighting for love", som inte finns på den här plattan men som ändå är värd att lyftas upp i denna stund!
Art Farmer & The Baroque Orchestra - Baroque Sketches Utgivningsår: 1967 Skivbolag: CBS Betyg: 4/5 Det har varit skivmässa i Sundsvall, men innan jag tar mig an och skriver om den så vill jag lyfta fram ett av fynden i en egen artikel, en väldigt speciell och spännande skiva. Att jag är rätt traditionell av mig när det gäller jazz tror jag har framgått med all önskvärd tydlighet under dessa år. Jag lever efter Duke Ellingtons låttitel: "It don't mean a thing if it ain't got that swing" Men det betyder inte att om jag ser något som sticker ut lite och verkar vara ut över det vanliga att jag inte kan bli nyfiken och köpa det och bli hänförd, så länge som det låter jazz om det. Och det här var verkligen intressant!
Trumpetaren Art Farmer (här dock spelandes flygelhorn) har ju en förmåga att sätta tänderna i riktigt annorlunda saker och göra skön jazz av det. Han gjorde ju bland annat en platta där han jazzade till svensk folkmusik en gång och här har han och Benny Golson (som dock bara är arrangör här)tagit ett gäng klassiska stycken och satt spännande jazziga arrangemang till dom. Don Butterfield, George Duvivier och Don Lamond finns också med i bandet. Dom andra blåsarna i bandet har av någon anledning förblivit ej omnämnda. Nu heter plattan förvisso "Baroque sketches", där alla barockstycken är av Johann Sebastian Bach, men varken Frédéric Chopin eller Isaac Albéniz tillhör ju barockeran, vilket jag inte vet huruvida Art Farmer har koll på eller inte. Lite krystat kanske så har man också klämt in en fuga helt utan klassisk anknytning här, John Lewis "Little David's fuge". Samt Sonny Rollins "Alfie's theme". Man kan ju undra lite varför man inte gick all in med bara barock, men det är en fråga skriven i stjärnorna, även om de två sistnämnda förstås är riktigt bra gjorda även dom.
Plattan är kvalitetsmässigt kanske inte helt perfekt och har ett par fläckar. Albéniz-stycket "Zortzico" låter lite för mycket easy listening stundtals för sitt eget bästa och avslutande "Rhythm of life" ur musikalen "Sweet charity" är väl inte jättekul heller. Men i övrigt så är detta en riktigt välgjord, avkopplande och intressant platta som känns ny och speciell, trots att den kunde ha förlitat sig än mer på sitt tema. Bach's "Air" har fått en riktigt vacker och avkopplande jazzballadstil och "Jesu bleibt mein freunde" är riktigt häftigt omstuvad och gjord! Och lyssna på den bländande blandningen mellan det tyska 1700-talet och det jazziga 1960-talet i Bachs "Sinfonia", där både cembalo och fagott dyker upp i bakgrunden.
Art Farmers barockjazzplatta vågar att göra något eget och unikt och blandar två helt skilda världar till en riktigt spännande, skön och udda brygd. Tumme upp till herrar Farmer och Golson för ett riktigt gott jobb och skivan blir klart kvar i samlingen!
Clarence Williams - The Music Man (1927- 1934) Utgivningsår: 1983 Skivbolag: MCA Records Betyg: 4/5 Jag har nämnt tidigare att jag hörde under mina första år som jazzfan på ett radioprogram som hette "Jesses jazzbar" med trombonisten Jens Lindgren. I det programmet hade han ett inslag som hette "Veckans barpianist", vilket var helt enkelt en presentation per månad av en jazzpianist. En månad var pianisten en då för mig okänd musiker vid namn Clarence Williams och ett gäng låtar där han spelade piano och sjöng till. På den tiden var det väl normalt inte något som lockade mig jättestort, men av någon anledning så fastnade dessa låtar. Framför allt en låt med den lysande titeln "When i march with April in May".
Så vem var då Clarence Williams? Han får väl kallas för någon form av underbarn eftersom han redan i 12-årsåldern var ansedd som en bra lokalunderhållare i New Orleans och inte långt efteråt började skriva egen musik. Förutom att spela så var han också teaterproducent, promotor och utgivare. Alltså en man med många järn i elden.
Däremot så hör man i regel aldrig något av hans musik nuförtiden, vilket gör han till ännu en av dessa jazzmusiker som är sorgligt bortglömd i tidens tecken. Därför är det riktigt kul att hitta denna platta med ett gäng av hans olika orkestrar. Banden har fantasifulla namn som Clarence Williams And His Washboard Band, Clarence Williams Blue Five Orchestra, Clarence Williams And His Bottomland Orchestra och Alabama Jug Band. Japp, på en del spår spelas det på så udda instrument som kanna, kazoo och tvättbräde, något som helt dog ut ju mer jazzen utvecklades med åren. Det är möjligt att en del av spåren är lite för mycket dixieland ibland, men jag gillar ju dessa extremt tidiga jazzinspelningar och ur den synvinkeln så detta är helt klart rätt in i vedboden. Men om jag ändå ska välja en favoritorkester av dessa inspelningar så gillar jag de inledande 1927-inspelningarna med Clarence Williams And His Washboard Band väldigt mycket.
Ska jag nörda till mig ännu mer så måste jag säga att jag gillar det här lite nyare utseendet på MCAs Jazz Heritage Series, om man till exempel jämför med varianten som var på Andy Kirk-plattan som jag skrev om för drygt 15 år sen. Layouten gör verkligen att inspelningarna, som på denna Clarence Williams-platta, framstår som riktigt gamla!
Det här är, trots den massiva glad jazz-auran över musiken, en riktigt kul och speciell platta som visar på spelglädje, bra ös blandat med trivsamma blueslåtar, riktigt gamla jazzinspelningar och instrument som ibland är bland det mer udda jag har i min samling. Frustandet i kannan med Alabama Jug Band, ett instrument som för övrigt också trakterades av Williams själv, kanske är lite påfrestande ibland, men är ändå en skönt udda sak och ger en kul tidsbild av jazzen då. Den här skivan blir klart kvar i samlingen!
Hur gick det då för Clarence? Jo, 1945 så sålde han sin låtkatalog till Decca för 50 000$, köpte sig en second hand-butik och drog sig tillbaka från musiken. Drygt 20 år senare avled han. För dom som undrar över smakproven nedanför så har jag valt ett spår med Washboard-bandet och ett med Alabama Jug Band. Mot slutet på den sista hörs dessutom Clarence pusta och frusta fram ett solo på sin kanna.
Oscar Peterson - The Oscar Peterson Big 6 at Montreaux
Utgivningsår: 1975 Skivbolag: Pablo Betyg: 4/5
När jag för ett par veckor sen skrev om Teddy Wilson-plattan "The delicate swing of Teddy Wilson" så lovade jag mer från den hög med jazzplattor jag köpte under mars månad på Vinylstallet och jag håller förstås ord. Och hittar jag en Oscar Peterson som jag inte har och inte är en vanlig samling så ska den förstås också med hem. Sen ska jag erkänna att jag har börjat dra ner rejält på Norman Granz märke Pablo, vars inspelningar alltid är från sena 60-talet eller 70-talet och där musikerna oftast är långt från sin storhetstid och det inte alltid svänger lika bra som det gjorde en gång. All heder för att man i en tid då jazzen utvecklades åt det mindre jazziga hållet lyfte upp gamla legender som ännu spelade. Men det lät inte alltid hög klass om dom och i gallringstider så finns det inte så mycket plats åt dom.
Men den här innehåller både Oscar Peterson och Toots Thielemans i en liveupptagning från Montreaux Jazz Festival, plus både Milt Jackson och Joe Pass gitarr också, så hur kan man inte gilla detta? Här är det fullt ös från start i och med den lysande inledningen "Au privave". Sen ett par något lugnare spår innan man ramar in allt med ännu en rökare, "Reunion blues". Toots Thielemans låter enormt pigg och svänger som aldrig förr med sitt munspel, Joe Pass flyger över gitarrsträngarna så fingrarna glöder och Oscar är Oscar, kanonbra som vanligt! Den här plattan bokstavligen kastar in dig i en livekonsert som fängslar dig med sitt sväng från början till slut. Plattan blir självklart kvar i samlingen!
The Sound Of Jazz Utgivningsår: 1989 Skivbolag: CBS Betyg: 3/5
I december 1957 så gick ett TV-program i USA som hette "The Sound Of Jazz" och innehöll musik från swingeran. Programmet har blivit ihågkommet som ett av dom första stora jazzprogrammen i amerikansk TV. Ett år efter programmet släpptes musiken på skiva och här är då en återutgivning från CBS Jazz Masterpieces-serie. CBS var ju det bolag som producerade programmet från början. Albumversionen av programmet har flera sett, men dom som dominerar är ett par låtar med Henry "Red" Allen All-Stars och ett par med Count Basie All-Star. Lägg där även till ett par nummer med Jimmy Giuffre med musiker, Billie Holiday with Mal Waldron All-Stars samt ett stycke med Waldron på solopiano. På den här skivans framsida flaggas det även för att Gerry Mulligan var med, men han medverkar inte på plattan eftersom man vid utgivningen av originalutgåvan inte lyckades komma överens med det ekonomiska med saxofonisten.
Men Billie Holiday-inspelningen är väl den som främst blev minnesvärd. Jazzkritikern Nat Hentoff beskrev inspelningstillfället att Lester Young och Billie fick repetera i två skilda rum eftersom Lester vid det här tillfället var så pass sjuk och svag, men att Billie och Lester, som var väldigt nära varandra, när allt spelades in tittade på varandra och verkade minnas deras förflutna. Två år efter sändningen var dom båda avlidna.
Programmet i sig finns på Youtube att beskåda, hela timmen det höll på. Man får än mer behållning av att se det än att bara höra på grammofoninspelningen, även om detta förstås inte alls är dåligt heller. Det som drar ner det mest är Jimmy Giuffre, där låten "Blues", med Pee Wee Russel och utan bass eller piano, är väldigt trist och "The train and the river" inte verkar ha någon rytm eller röd tråd utan vandrar iväg hit och dit. Och det finns bättre Basie-inspelningar än denna version av "I left my baby". Men det är ändå en sorts jazzhistorisk upplevelse den här plattan och har också många höjdpunkter och kanske främst Henry "Red" Allens "Rosetta". Så även om jag tycker den är lite ojämn i kvalitet så blir den förstås kvar i samlingen.
Vox Archangeli - Sanctus: Michael Utgivningsår: 2009 Skivbolag: Heart Song Records Betyg: 4/5
2011 var jag i Stockholm och bland annat så besökte jag Hedvig Eleonora Kyrka och deras kulturfestival som dom hade. En del kanske minns att jag skrev om det då redan. En av dom saker som jag imponerades mest av då var en vokalgrupp som hette Vox Archangeli och som sjöng gregoriansk kyrkomusik med modernt elektroniskt sound, allt producerat av veteranproducenten Dan Sundquist. Med den akustiken som var i kyrkan och det soundet så gapade jag av häpnad över hur mäktigt och vackert detta lät! Bland det mäktigaste jag har hört live! Ända sen dess har jag letat efter någon form av platta med bandet, eftersom jag visste att detta fanns. Och till sist, efter 12 års letande så hittade jag den!
Detta är ju normalt inte riktigt mina domäner, men som jag alltid har sagt; det finns någon form av guldkorn i nästan alla genrer. Nu kan jag inte få samma akustik som jag fick i Hedvig Eleonora, men jag gillar sånggruppens sång, det suggestiva och förföriska synthsoundet och arrangemanget och flöjterna, som ibland nästan dras åt det orientaliska håller. Speciellt "Miserere mei" fick mig att gunga med genom hela låten. 12 år väntan var värt och detta blir självklart kvar, både av nostalgiska och kvalitetsmässiga skäl. Jag kan tänka mig att detta kan dyka upp bland årets fynd i december.
The Spencer Davies Group - I'm a man Utgivningsår: 1967 Skivbolag: Fontana B-sida: I can't get enough of it
Här är en låt som jag har gillat sen många, många år tillbaka. Den första versionen jag hörde av låten var förvisso med Chicago och jag ska erkänna att jag kanske håller deras version ett litet snäpp högre, men det kan bero på att jag som bekant älskar det bandet. Skillnaden mellan versionerna är egentligen rätt hårfin, men om man lyssnar noga kan man höra att Chicago har ändrat på texten lite grann i sin version. Men med åren så har även originalet av "I'm a man" med The Spencer Davies Group vuxit enormt. Låten skulle bli bröderna Steve och Muff Winwoods sista med bandet, men med vilket stil man lämnade. För Stevie Winwoods orgel och röst gör förstås enormt mycket för låten och groovet, men det är ett enormt sväng och fullt ös i låten från början till slut! Ett av 60-talets stora guldkorn i sin komposition, oavsett om man föredrar denna eller Chicagos version.
Nancy Sinatra - You only live twice Utgivningsår: 1967 Skivbolag: Reprise B-sida: Jackson
James Bond-filmen "Man lever bara två gånger" var tänkt att bli Sean Connerys sista Bond-rulle, vilket det som bekant inte blev. Det blev en till ("Diamantfeber") och en inofficiell ("Never say never again"). Filmen i sig räknas dock som en av dom stora rullarna med James Bond och har totalt spelat in drygt 68 miljoner dollar.
Musiken till filmen blev det dock en diskussion kring om vem som skulle framföra låten, som i vanlig ordning skapats av John Barry. John Barry ville ha Aretha Franklin medan producenten Albert Broccoli ville att hans vän Frank Sinatra skulle sjunga. Sinatra själv föreslog dock att hans dotter Nancy skulle få uppdraget och så blev det, efter en del propsande från Mr Broccoli.
Den här utgåvan är lite kul eftersom det är en tysk upplaga där ena sidan står på engelska och andra på tyska. Och låten är precis vad man kan vänta sig av en Bond-låt. Den är stor, mäktig, oerhört vacker och dramatisk med mycket stråkar och lätt en av bevisen på hur en riktig Bond-låt ska låta. Sen kan jag lätt lämna b-sidan "Jackson, duetten med Lee Hazelwood, därhän. Den är lite för mycket glad-country för min smak.
Kramp - YF (Skrattlåten) Utgivningsår: 1982 Skivbolag: Kramp 1 B-sida: Disiplin (Vi ber om ursäkt men vi vill faktiskt ha med den här låten) Jag har flera gånger sagt att en av anledningarna till att jag gillar dessa låtar som är så udda att man undrar hur folk tänkte en gång när man gick in i en skivstudio är att musik måste få vara roligt också. Nu finns det ett antal låtar som har tagit detta till sin spets. Jag har redan skrivit om Jack Ross "Happy José" en gång, 60-talshiten med James Last-blås, manskör och en skrattande fåne. Elvis Presley gjorde också en märklig liveinspelning där han sjöng "Are you lonesome tonight" och garvade käkarna ur led mellan varje textrad.
Också finns det den här låten, Kramp med "YF". Men där "Happy José" ändå har en sorts uppbygge i sin låt och "Are you lonesome tonight" ändå är en normal låt i grunden så är detta helt utflippat. Men om vi tar det från början. Informationen om den här singeln är väldigt dålig. B-sidan på singeln är en ren punklåt och det fanns ett punkband från Göteborg som hette Kramp, men om dom fanns så långt fram som till 1982 vet jag inte. Artiklar ger vid handen att dom inte skulle ha gjort det. Men i brist på annat får jag utgå ifrån att detta är dom.
Nu är inte punk alls mina domäner. Endast en gång har en punklåt förekommit på bloggen, också det kultstämplat, The Stranglers märkliga svenska i "Sverige (Jag är insnöad på östfronten)". Därför lämnar jag b-sidans låt därhän, annat med en notering att tilläggstiteln "Vi ber om ursäkt men vi vill faktiskt ha med den här låten" är en av dom intressantare jag har sett. Om den ingår i låten lyckas jag dock inte uttyda av skrikandet.
Men huvudmålet i det här fallet är en låt som heter "YF" (av okänd betydelse), men som rent allmänt verkar vara känd som "Skrattlåten", inte helt utan anledning. Jag sa innan att låten är helt utflippat och här har man gjort en synthig discobakgrund och satt en random person som sitter och skrattar hela tiden och det är allt. Nej, det finns inte en tillstymmelse till melodi av något slag utan låtens innehåll är discoloop och skratt, punkt. Och detta är satt som säljande a-sidan och huvudspår på singeln, vilket känns som en anledning att instämma i skrattanfallen på låten. Nu vet jag att punkgenren generellt sett är väldigt mycket om att provocera, men detta kan vara en av de mer speciella metoderna till det. Man skulle vela ha varit med när den skrattande personen kommer hem till sin flickvän, som undrar vilka bra låtar man har gjort med sitt band idag och han säger: "Nja, jag satt mest och garvade till en discolåt, med mikrofonen på..." Men man får ge låten en sak i alla fall, den är så bisarr att det lockade i alla fall mig till att skratta med. Skrattkramp, alltid nåt...
Oven & Stove - Somebody must have put something in my drink Utgivningsår: 1991 Skivbolag: Metronome B-sida: I don't mind a little pain Våren 1991 så lyssnade jag på "Metropol" och "Flipp Eller Flopp", alltså inslaget där man gissade om låtar skulle bli en succé eller flopp på listorna. En av låtarna som testades denna vecka var en låt med en grupp som kallades Oven & Stove och låten var en minst sagt udda sak, i alla fall av den tidens mått mätt. Just då så var jag mer oförstående inför den, men snabbt hakade jag på i hyllningsorden till låten, om han som han som helt flippar ur och förklarar det med orden att "någon måste ha lagt något i min drink". Med åren har låten dock blivit en av mina favoritlåtar från 1991, vilket bevisas av en åttonde plats på min lista över 1991 års bästa låtar.
Oven & Stove var ett galet svenskt band som hade en annan riktigt bra och skön låt ett par år innan betitlad "Wrong Lola", där man i videon försökte ta livet av dom som låg högst upp på hitlistorna så dom själva skulle få platsen. Och namn som Eva Dahlgren, Orup, Anders Glenmark och Mauro Scocco spelade sig själva som mordoffren i den komiska videon. Vid tiden för den här låten det handlar om här så hade man fått in ett namn i bandet som skulle bli lite mer bekant än dom andra medlemmarna, Thomas Öberg i framtida Bob Hund.
Och hur "Somebody must have put something in my drink" inte kunde bli en jättehit är för mig en gåta, speciellt när sommaren 1991 var i antågande! Eller så var den helt enkelt för bra och speciell för dom svenska listorna. För den här låten är helt hysterisk, galen och häftig, med ett grymt blås, med ett urhäftigt partygroove och helt galen text och melodi. En sån där låt man sätter på en lite deppig dag och så är allt glatt igen. För tyvärr så blev ett inte mer än en tracksbubblare av låten och en del radiospelningar. Den riktigt bra plattan "The men who understood women" passerade obemärkt förbi och bandet splittrades efter det. Personligen tycker jag att det Oven & Stove gjorde under sin korta karriär överskuggar exakt allt som Thomas Öberg har gjort i Bob Hund, men jag antar att jag inte får så många med mig i den åsikten. Men erkänn att det svänger något enormt i den här låten!
