Kultstämplat: The Brat - Chalk dust - The umpire strikes back

The Brat - Chalk dust - The umpire strikes back
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Hansa
B-sida: Moody mole
Tennis och rockmusik, det finns någon koppling där, som jag har nämnt förut. Mats Wilander har haft sin plats här och Ilie Nastase lika så och nu är det John McEnroe. Men lugn, det är inte han själv, även om den riktiga McEnroe har spelat musik, gitarr på Chrissie Hyndes soloplatta "Stockholm" från 2014 till exempel. 
     
Amerikanen John McEnroe var en av sin tids största tennisspelare, även om eftervärlden kanske mest minns hans vredesutbrott på courten när domarna dömde en boll mot honom. Dessa utbrott var ju då förstås ett ämne för parodier av olika slag och en av dom kom 1982 på skiva. Låten var gjord i Holland, men med britter bakom micken. Bakom namnet The Brat fanns bland annat mannen som främst var känd för att i italiensk militärutstyrsel och en fjäderprydd hjälm alltid utbrista i TV:
"What'a mistek'a to make!"
Alltså Roger Kitter, som spelade Captain Bertorelli i komedin "'Allo 'allo 'emliga 'armén". Det är andra gången som en skiva med folk från den serien är med här. Jag skrev ju för länge sen om René och Yvettes humorversion av "Je t'aime". 
     Den andra personen involverad är Kaplan Kaye, en annan brittisk komiker som jag inte har lika mycket koll på.

Rob Wilder är det som har producerat detta, tillsammans med Kaplan Kaye. Wilder har för övrigt producerat så väl Carola som norska Inge-Lise Rypdal tidigare. Vilket för oss till låten, som är en riktigt hård och elak pisksnärt mot tennisspelaren. Eller, ja, piska kanske är fel vapen i det här fallet. Till ett sorts halvkul europeiskt discosound och väldigt amatörmässig rap så håller "McEnroe" (Kitter) ett sorts gräl med linjedomaren (Kaye) där tennislegenden målas upp å det grövsta som en gnällig bäbis med rader som:
"I won't play on and I think I'm gonna cry....
Chalk dust
I wanna see my daddy there was chalk dust"
Det här är två britter som inte verkar tillhöra Mr McEnroes största fans. Men historien har bara börjat än. För till slut tröttnar domaren och tar upp ett maskingevär och skjuter ner spelaren! Ouch! Visst, parodi i all ära, men ett berått mord?! Och det räcker inte med en gång, eftersom domaren ger honom en salva till efter att "McEnroe" stönande har sagt:
"Oh, uhh... uhh... you're the pits, you're scum man, you are not fit to be called a human being."
Det visade sig sen att:
"I was talking to myself uhhhh......"
Jag har inte hittat något om vad John McEnroe själv tyckte om denna mörka satir om sig själv. Om någon därute vet vad tennislegenden tyckte om detta kan ni väl skriva en rad i kommentarerna. Men någonting säger mig att han kanske inte skrattade käkarna ur led.
     Man kan väl kanske tycka om man vill att det är lite över gränsen, eller inte om man vill det också, men det är satir på platta som på ett sätt sticker ut i sitt framförande. Typ "exakt vad var det just jag hörde?!?!?!".
     Sen är väl inte framförandet, musiken och prodden i sig den allra bästa utan rätt ostig, minst sagt. Men texten i låten har väl aldrig visat upp "den vita sporten" från en mer galen och mörk sida.

 

Cliff Richard & The Young Ones - Living doll

Cliff Richard & The Young Ones - Living doll
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: WEA
B-sida: (All the little flowers are) Happy
När jag nu då har dryftat ämnet välgörenhet och musik så varför då inte löpa linan ut och skriva om en av de mer udda utgåvorna i genren. 1986 så skapades Comif Relief av komikerna Richard Curtis och Sir Lenny Henry med syftet att med hjälp av humorn dra in pengar till välgörande ändamål. 1986 så var en av dom mest populära komikergrupperna i England de galna karaktärerna i serien "The Young Ones" (som fick titeln "Hemma värst" i Sverige) som följde fyra anarkistiska helt olika ungdomar och deras problem med sin hyresvärd och dennes familj. 

Hopp tillbaka till 1959 då filmen "Serious charge" spelades in, med Storbritanniens evige tonåring Cliff Richard i en mindre roll. Till den filmen så skapades låten "Living doll", en låt som Cliff från början inte alls ville spela in på grund av låtens stil. Men låten spelades in i alla fall och blev en stor hit. Sen kanske inte låten har åldrats jätteväl textmässigt om man ser till idag och känns väl inte heller som något som egentligen borde ha passat den prydlige och snälle Cliff Richard. 

Men 1986 så kombinerade man denne sjungande svärmorsdröm med vilddjuren i The Young Ones för att sjunga denna låt för Comic Relif och resultatet blev att den nya versionen nådde samma plats på englandslistan som originalet, första plats. Det intressanta här är att serien då redan hade varit nerlagd i England i två år och serien av slutades med att gänget dog i en bilexplosion.
     Och den lite tvivelaktiga delen i texten tas faktiskt upp i låten:
"I still think locking girls up in a trunk is politically
unsound."
"It's only a song, Rick."
"Well, I feel sorry for the elephants."
Ha ha ha! 

Rent musikaliskt skiljer sig inte originalet och 1986-versionen nämnvärt mycket, utan skillnaden är förstås att Mike, Nigel, Rick och den evigt gapige Vyv, genom ljudeffekter, gör allt för att störa och stöka i skivstudion medan Cliff sjunger låten innan dom kommer samman i en redig allsång. Jag har aldrig varit ett stort fan av The Young Ones, det lilla jag har sett av den, den är lite väl stökig för min smak, men den här versionen sticker ut så otroligt mycket att den faktiskt blir kul, och att det är en välgörenhetslåt märks inte ett spår. Men den är förmodligen något som fick flera av dom som gillade det stillsamma och lalliga originalet att höja på ögonbrynen, och det känns som om det kanske är bra om man har hört originalet eller känner till "The Young Ones"-serien något innan man hör den. Men kontrasten mellan stilarna, den stillsamme Cliffs "gulliga" låt och det överdrivet galna i seriekaraktärerna är likväl riktigt underhållande. Det här känns ju inte som urtypen av låt som ett gäng anarkistiska ungdomar skulle gilla egentligen. Och man tog också en 50-talsklassiker, förde fram den till en helt ny och yngre publik och gjorde den till en smått sensationell hit i 80-talets mitt. Som välgörenhetslåt är den i alla fall helt klart något utöver det vanliga.

Kultstämplat: Susanne Lanefelt - Gymping

Susanne Lanefelt - Gymping
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: SVT Tevegram
Det är dags för lite gymping i bloggen igen. Sen tidigare har den märkliga träningssingeln med Bengt Malbert och pianisten Jan Johansson kallad "Rädda Sverige" förkommit i "Kultstämplat". Jag har ju även haft med en träningsskiva med Musse Pigg, som också är lite speciell. I den artikeln för tio år sen, "Rädda Sverige", så nämnde jag att det kunde kännas kul med en skiva med 80-talets träningsexpert Susanne Lanefelt, och här är den nu! Men jag sa också där att det kanske inte riktigt var samma om man inte såg övningarna. Nu medföljer en instruktionsbok den här skivan, men likväl så bekräftar nog den här plattan just den tesen. Jag ägde en gång en skiva med P1s "Morronpasset" med tre äldre, lugna och snälla tränare som till musiken av easy listening uppmanade äldre att göra inte allt för avancerade träningsprogram. Den hade ändå full mysfaktor när man lyssnade på den.

Givetvis kan man tycka att halva nöjet med Lanefelts program är 80-talsmodet med rosa benvärmare. Oroa er inte, dom syns redan på skivomslaget som synes (även om dom är lila). Men för er som inte riktigt har koll på vad dessa träningar var så kan jag ta en kort sammanfattning. Susanne Lanefelt var en träningsinstruktör i Stockholm med egen studio som under en näve år under mitten av 80-talet fick ett eget TV-program där hon likt sina amerikanska föregångare skulle ha träningsprogram i TV, där hon på bästa sändningstid med ett gäng av sina elever, nästan alla kvinnliga samt en eller två inslängda män, hade gympingövningar i bästa aerobicsstil. Kläderna var så 80-tal som det gick med baddräktsliknande dress, pannband och benvärmare. Och Lanefelt kommenterade, stönade, skrek och levde sig in i det hon gjorde till 200 %... och det såg så pinsamt ut. Hennes "catchphrase" blev det numera kultförklarade:
"KNIIIIIIP!!! DET ÄR BRAAAAAAA!!!!"
Att detta förstås skulle sprida sig till att hon skulle få göra skivor med sina träningsövningar var ju bara att vänta sig, och frågan är: Behövde vi verkligen det? 1983 kom de första programmen av "Gymping" i TV och det är ungefär runt denna tid som den här skivan är gjord. Några medtränande elever finns förstås inte med här utan Lanefelt har tagit sig till en studio och försökt coacha framför en mikrofon och det låter förstås än mer pinsamt. En ensam människa framför en mick i en studio försöker lyckligt stöna fram, ibland ömsom halvt rappa, ömsom halvsjunga till låtarna, "DET ÄR BRAAAA!!! TA IIIIII!!!", som om hon gick på riktigt märkliga saker. Det funkar kanske när hon kommenderar ett gäng i TV, man ser att något händer till allt, men blir bara pinsamt komiskt med en person på platta. 

Nästa problem, musiken. Morronpasset hade på sin skiva vettet att ha lugna instrumentala låtar som gjorde att Kjell Grane och kompani kunde instruera i lugn och ro, medan Susanne Lanefelt och SVT kör med coverversioner av låtarna man hört användas i TV, som är typ Agnetha Fältskogs "Can't shake loose", Rod Stewarts "Baby Jane", F.R Davids "Words" och andra då aktuella hits, samt lite ABBA, "Sixteen tons" och så vidare. Det låter som dom där lågbudgetversionerna som fanns på OKs bensinmackskassetter som man köpte till semesterresorna förr. Och man använder låtarna MED SÅNG till allt för hög volym, vilket gör att Susannes röst överröstas så mycket att man lätt förvirras och tappar kollen på vad hon säger. Men om det är låtarna man helst vill höra så kan man förvisso vända på skivan där alla lågbudgetversionerna finns utan Lanefelts röst. Vilken lycka! Självklart hade det varit på tok för dyrt för SVT att ge ut en skiva med originalversionerna. För allas bästa så nämns inte coverartisternas namn.
     Och dessutom, jag kanske låter som en besserwisser så här många år efteråt men... F.R Davids "Words" och Bee Gees "Words" är INTE samma låt!!! Den ena är en mjukdiskohit, den andra är en ballad, oavsett om man försöker på omslaget ge kredit till bröderna Gibb för "Words"! Så på frågan om vi verkligen behövde Lanefelt och "Gymping" på skiva blir svaret tydligt: NEJ, det gjorde vi inte! Men likväl finns en till från 1986, samt en DISCO-SINGEL. Så vem vet, jag kanske KNIIIIPER dom med och tar med Susanne Lanefelt ett par vändor till här...
     Några spår från själva albumet finns inte på Tuben, så tills vidare får ni nöja er med originalet, alltså ett klipp från TV-programmet "Gymping". Förvisso originallåtarna, men icke mindre kultstämplat för det. 

Kultstämplat: Enrique Y Ana - Dónde estas ete

Enrique Y Ana - Dónde estas ete
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Hispavox
B-sida: La canción de los planetas
Vi ska ut i rymden och lyssna på science fiction-schlager med barnprogramskänsla. Enrique Del Pozo och Ana Anguita var en udda grupp som bildades 1977 när han var 20 år och hon 8. Jag vet exakt inget om duons tidigare musik innan den här singeln, men Enrique var väldigt förekommande på dom spanska barnprogrammen på 70-talet och under sex års tid var denna duo väldigt populär. 1979 var det bara Julio Iglesias som sålde mer av spanska artister, med största sannolikhet även till långt fler än bara barn. Idag jobbar Ana som datavetare, långt från rampljuset, medan Enrique ännu gör musik och försöker väl snarare hitta tillbaka till det samma.

1983 upplöstes alltså duon, så detta är troligen bland det sista dom gjorde, när lilla Ana hunnit växa till 14 år. Men det här året var också då Steven Spielberg kom ut med en film om en viss brun rymdvarelse kallad E.T. Jag har tagit upp detta med skivor som vill rida på en aktuell och populär företeelse förr och det är inte ofta det slutar jättebra. Så inte heller här! Enrique och Ana, på omslaget rekonstruerandes scenen där Elliott cyklar i luften med E.T, försöker i låten fråga var den lilla rymdfilmsikonen finns. Och rent musikmässigt så låter det som en låt som skulle ha passat i vilken Eurovision-tävling som helst runt den tiden, inte bra, en något töntig text, men inte heller originellt. Om det inte vore för en sak, det finns en något halvdrogad röst som ska föreställa en E.T som svarar. När duon frågar "E.T, var är du?" så blir det monotona svaret:
"Heeeemmaaaaaa!"
Alltså "Mi casa". Alternativt på ett ställe:
"Telefooooon!"
Om hemma innebär sin planet eller i Elliotts hem förtäljer inte historien, men jag är lite skeptisk till att det finns en vanlig telefon där E.T kommer ifrån. Jag bara ser framför mig hur Enrique och Ana desperat letar efter E.T. och är övertygad om att han åkt hem till sin planet, men hör hur rymdvarelsen skriker någonstans:
"JAG ÄR HEMMAAA!!! JAG SITTER I TELEFOOON! KAN NI LUGNA ER LITE??!!?"

Då vänder vi på singeln, för låten "La canción de los planetas" ("Planeternas sång") är också värd att lyssna på. Här blir det en skollektion i astronomi. Vi ska lära oss Vintergatans planeter, detta till tonerna av vad som låter som tysk oktoberfest-musik och är så glad och klämkäck att det snudd på outhärdligt. Och vi sjunger alla med i:
"Mercurio, Venus
Júpiter y Marte
Saturno, Urano
Neptuno y Plutón
Ton ton ton
Plutón ton ton ton
Plutón ton ton ton"
Om man inte lyckas lära sig solsystemet efter att ha hört den här öronmasken så är nog karriären som astronom rätt körd!

Båda låtarna finns förstås länkade, men titta extra noga på framträdandet från programmet "Un, dos, tres" där E.T. gör ett framträdande och verkar efter "E.T."-filmen ha åkt till Dagobah för att lära sig hur man blir Yoda från Star Wars. 

Kultstämplat: T.R. Dallas - Who shot J.R Ewing/T.R. Dallas featuring Mats Rådberg - Who shot J.R. Ewing

T.R. Dallas - Who shot J.R Ewing
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Young Blood International
B-sida: Oil bubbles

T.R. Dallas featuring Mats Rådberg - Who shot J.R Ewing
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Marianne Records
B-sida: Dallas (theme)

Två för samma pris som en, eftersom det trots allt är samma låt det handlar om. Vi ska gå tillbaka till 80-talets början och sätta på TVn. Det går ett program som man antingen älskade eller hatade, Dallas. Jag erkänner, jag gillar Dallas och är en box från komplett samling Dallas-säsonger på DVD. Men under den här tiden, 80-talets första år, så var Dallas bland det största som fanns världen över. Det producerades Dallas-saker överallt och i alla möjliga former. Stjärnorna fick sjunga in skivor,

vissa bättre än andra (hej Charlene Tilton). Själv har jag en del böcker, inklusive en pocket från Allas Veckotidning där man försöker påstå att pappa Jock Ewing blev mördad och sönerna letar efter sanningen i Sydamerika. Nej, det hände aldrig i serien. Istället var det ett annat mord, eller snarare mordförsök, som fick världens uppmärksamhet. I finalen av säsong tre så smög någon en kväll in på Ewing Oil och sköt den överarbetande J.R. Ewing (Larry Hagman). Dallas var nu så stort och säljande att detta blev en världsnyhet och togs upp i nyhetssändningarna, främst i USA. Japp, en TV-såpas påhittade story fick stora rubriker i dom största TV-kanalerna! 

Här kommer då dessa singlar in, för självklart skulle det tas upp i musikbranchen också. Men inte i USA som man skulle kunna tro, utan den här låten skrevs av irländaren Rocky Stone och framfördes av den irländske country-artisten T.R. Dallas (av alla krystade artistnamn), alias Tom Allen. Nu är det här ju någon form av lätt ironi med fenomenet och
hysterin kring allt omkring Dallas-serien med en text som börjar med att man nämner aktuella större saker som det amerikanska valet och kalla kriget innan man nördar ner sig i karaktärer från serien och frågar om någon av dom är skyldig. Tydligen gjorde Rocky Stone inte riktigt sin research inför textens tillkomst, eftersom Sue Ellen var Miss TEXAS, inte Tennessee (apropå att nörda ner sig).
     Texten i övrigt är väl inte pinsamt usel i sig. Däremot finns det något väldigt märkligt kring detta att försöka haka på en TV-series framgång genom att sjunga om den, framför allt ett enda avsnitt. Nu höll ju Dallas ända till 90-talets början, men risken är rätt överhängande att låtens text hinner bli så gammaldags att låten blir löjeväckande, vilket är lite fallet här, hur mycket jag själv gärna ser på serien än. 

Dags att återgå till musiken då, för nu skruvas nivån för det märkliga upp när låten skulle släppas i Sverige. Bert Karlsson, som alltid höll fingret uppe för att se vart vindarna blåste, nappade på den här låten. Problemet var bara att vi i Sverige alltid låg ett par år efter USA så först 1982 sköts J.R. i svensk TV. Dock tyckte Marianne Records att det var en bra idé att gräva upp den här låten igen till de svenska sändningarna av Dallas-avsnittet. Varför man inte bara släppte T.R. Dallas original som singel när nu man ändå inte skulle översätta låten till svenska utan behålla engelskan kan man diskutera. Här sattes nu Sveriges countrykung Mats Rådberg att sjunga låten. Men på singeln står det "T.R. Dallas featuring Mats Rådberg", vilket är intressant med tanke på att irländaren inte ens hörs i låten. Förmodligen handlar det om rättigheter och artistens krav för att man skulle få släppa den här versionen, för i övrigt låter låten precis likadan som originalet, fast med en annan röst. 

Det finns något komiskt i idén att skriva en låt om ett enda avsnitt av en TV-serie, även om originalet nu gjorde det i något sorts humorsyfte, och det finns något ännu mer komiskt i idén att släppa samma låt av samma anledning ett par år senare i Sverige och med en annan helt artist, som credit-mässigt ändå får spela andra fiol till en artist som inte ens medverkar på den nya låten. Hur bra Dallas-serien än är/var så är det en hel del kultstämplat över dom här singlarna och deras existens! Däremot får originalet en stor tumme för det finurliga omslaget där man i bulls-eye-bilden har skrivit oddsen för karaktärernas inblandning i mordet. Dom försökte i alla fall ha lite koll...
     Dock finns bara T.R. Dallas version på Youtube, men kommer Rådbergs version lägger jag förstås upp den också.

Kultstämplat: Johan Hedenberg - Ge mig 4 minuter och 20 ampére

Johan Hedenberg - Ge mig 4 minuter och 20 ampére
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: Eurozont
B-sida: Oh vilken dam
För oss 80-talsfans är Johan Hedenberg för evigt förknippad med TV-serien "Varuhuset" och den sliskige och otäcke braten Jonas, en roll han fick lida för ett flertal gånger. Om det var för att lansera en annan bild av sig själv som gjorde att han plötsligt fick för sig att bli rockstjärna vet jag dock inte. Jag kan avslöja, den metoden lyckades inte jättemycket. 
     Däremot så har han på senare år lyckats mycket bättre när han blev röstdubbare till allehanda tecknade filmer. En del kanske minns honom också som loserpappa i Johan Falk-serien eller som snällis i Skilda Världar. 

Låten har ju en kul historia också. Den skrevs 1969 av Thord Åhman och framfördes av hans barn, i åldrarna 8, 10 och 12 år, i Hylands Hörna till stor beundran och till slut fick barnen spela in en singel, under just namnet Åhman. Det känns kanske lite krystat att barn i den åldern ska spela in en satirisk låt om hur man blir musikidol, men den är väl klart charmig.
     På tal om krystat då, 30 år senare skulle Johan Hedenberg ge sig på den och det kan ses som ett rätt udda val av låt att göra cover på. Inte minst med tanke på att Hedenberg också har gjort en version av Ebba Gröns punkklassiker "800 grader". 

Den här versionen av "Ge mig 4 minuter och 20 ampére" är producerad av Anders Henriksson och låter mer schlager än rock, även om Hedenberg försöker nästan skrattretande mycket att låta som en raspig rockstjärna till en låt som på intet sätt är skapad för det ända målet. Någonstans blir det bara fel, med en sorts flåshurtig 80-talsschlagerrock med synthblås, en charmig barnhit från 60-talet och en skådespelare som desperat försöker låta som Bruce Springsteen, speciellt när det låter som om han försöker läsa-texten-innantill-samtidigt. Hade låten spelats in 6-7 år senare hade man kunnat tro att det var en av dom missade bidragen från "Sikta mot stjärnorna". Johan Hedenberg är en bra skådis, utan tvekan, men ska han in i skivstudion igen som hoppas jag att hans repertoar har blivit lite snyggare. Hur låter Ebba Grön-covern, kanske någon undrar? Jösses, det vill ni inte veta...

Travellin' Strawberries - Songs from The Julekalender

Travellin' Strawberries - Songs from The Julekalender
Utgivningsår: 1994
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5
Min sedvanliga julrecension kommer från en skiva jag fick av min vän Kjell i Norge i år. Jag har ju tidigare detta år skrivit om för oss diverse mindre kända norska artister och skivor. En till text av samma sort kommer under 2023 kan jag lova och jag hade tänkt redan nu att knyta an till det lite grann. För det blir en väldigt speciell norsk julplatta som är kopplad till norsk TV. Vi i Sverige är ju inte dom enda som har traditionen med julkalendrar på TV. Man har det i Norge också och 1994 hette det årets julkalender där helt enkelt "The Julekalender" och handlade om tre tomtenissar som letar efter en nyckel. Till det var det också mycket musik skapad av tre av manusförfattarna själva, den för tillfället skapade gruppen "Travellin' Strawberries". Dom tre i bandet, Tore Johansen, Erling Mylius och Ivar Gafseth, spelade även med i 60-talsbandet Difference. Serien har blivit exporterad till både Danmark och Finland, dock aldrig Sverige av någon anledning, och fått kultstatus i hemma i Norge.

Musiken låter lite som en blandning mellan Triple & Touch och Galenskaparna & After Shave, lagom galet med sin egen musikaliska humor. Självklart är det lättare att förstå texterna om man har sett TV-serien, men musiken är fullt njutbar ändå. För Travellin' Strawberries leker lite och gör diverse parodier på musikgenrer och blandar hejvilt engelska och norska i texterna. I Sverige talar vi ju om "svengelska" när man blandar svenska och engelska i samma mening och här är det mer typ "nongelska" (låtom oss uppfinna ett nytt ord), vilket kanske framgår av titeln på serien, "The Julekalender". 
     
Nu kunde detta ha varit både tramsigt och barnsligt, men det är faktiskt riktigt underhållande och gjort med en kul glimt i ögat. Här förekommer pastischer på bland annat dansband, barbershop, hårdrock, blues och  country samt en småkul bossa nova-verison av "Mary's boychild". Titlarna är också tämligen udda, med namn som "It's hard to be a nisseman", "Spikk a bitte little", "The playdåse" och "The deilig news blues". Just nu tycker jag ändå detta är roligt och trivsamt, sen kanske jag inte förstår alla referenser i texten när jag inte sett kalendern och jag plockar nog inte fram den jättemycket efter jul.  Någon bjällerklang och annat för att höja julkänslan finns dessutom inte heller. Men jag är snäll och ger den ett bra betyg när det ändå är underhållande gjort med glimt, trivsam humor och riktigt bra gjord musik!

 Och med detta ber jag att få önska alla läsare av denna blogg                              🎄 EN RIKTIGT GOD JUL! 🎅

Kultstämplat: Michael Landon - Gimme a little kiss (will "ya" huh)

Michael Landon - Gimme a little kiss (will "ya" huh)
Utgivningsår: 1962
Skivbolag: Columbia
B-sida: Be patient with me
Låt oss återvända till kategorin "Skådespelares tveksamma insatser på platta". Nu var Michael Landon förvisso ingen duvunge på i studion, vilket kanske gör det hela ännu mer tveksamt. Ni minns väl Michael Landon, han som alltid spelade helyllekarlar som hjälpte folk, som minste brodern Joe Cartwright i "Bröderna Cartwright" eller den genomhygglige Charles Ingalls i "Lilla huset på prärien"? Landon var långt ifrån den ende i Cartwright-familjen som spelade in musik. Lorne "Pappa Ben" Greene spelade till exempel en gång in en riktigt bra låt vid namn "Ringo". Och visst hade väl den här låten en viss succé. Originalet spelades in och kom 1957, men då hade "Bröderna Cartwright" inte kommit igång än och Landon var känd som tonårsidol på vita duken. Därför gavs en ny utgåva av låten ut fem år senare, 1962, nu med reklam för hans insats som "Little Joe Cartwright". Sverige var dessutom en av ställena där serien hade mest fans, vilket gjorde att Landon hamnade på "Tio i Topp" och åkte på folkparksturné här. 

Så till själva låten då. OK, han hamnade på Tio i Topp och hade en gigantisk fanskara på sin tid, men det betyder inte att detta för det är särskilt bra. Melodin och soundet är tänkt att vara en liten sockersöt amerikansk schlagerdänga där en kille vädjar till sin pryda och försiktiga flicka om en liten kyss, men hon är ståndaktig. Landon har dock absolut ingen sångröst utan nästan väser fram sin sång och mest komisk är dialogen med hans flickvän, spelad av okänd kvinna, där Landon med sin mest sliskiga och kusliga ful-gubbe-röst stönar: 
"Gimme a little kiss, c'mon..."
Följt av, när damen i fråga nobbar kyssen:
"Come a little closer, c'mon, just a little closer..."

På sitt sätt är det i och för sig lite udda och komiskt bara idén att helylle-Landon, åtminstone framför kameran, plötsligt låter som en creepy dräglande och stönande snuskhummer på platta, för jag är rätt säker på att det inte riktigt var det som var meningen när man skulle lansera den tvålfagre tonårshjälten på skiva. 
     På B-sidan, "Be patient with me", har han lämnat väsandet och försöker snarare låta som en modern Elvis Presley-kopia som det går, men inte heller här låter rösten varken bra eller trovärdig. Jag tror vi får vara tacksamma att Landon i alla fall inte satsade på musikalfilmer eller sökte sig till Broadway. 

The Partridge Family - The Partridge Family Notebook

The Partridge Family - The Partridge Family Notebook
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: Bell Records
Betyg: 4/5
Låt mig först erkänna att jag vet ytterst lite om själva TV-serien "The Partridge Family", mer än huvudhandlingen om ett gäng syskon som ska försöka slå igenom musikaliskt och deras vedermödor kring det. Det är ingen serie som har direkt vevats i repris i oändlighet i svensk TV sen den lades ner samma år som jag föddes. Förutom sångarna var den enda som skulle bli ett välbekant namn längre fram Susan Day, numera mest känd som advokaten/domaren Grace Van Owen i "Lagens änglar". 

Den här skivan köpte jag på Megaloppisen för några veckor sen, mest för att jag är med i en Youtube-stream med ett gäng skivsamlare som har som en liten nisch att visa upp en Partridge Family-pryl unisont framför kameran varje gång och jag har dittills varit nästan den enda som inte äger nåt med denna TV-familj. För en guldpeng kan man väl offra sig för gänget, om musiken inte är horribelt usel. Och musikaliskt har jag hört dom ett fåtal gånger och inte tyckt att det har varit så dåligt, förutom en soloskiva med David Cassidy som visade sig var bedövande tråkig. 

Egentligen är gruppnamnet enbart ett sätt att sälja TV-serien. Det är bara sångarna David Cassidy och Shirley Jones som är med i både serien och på skivorna, plus ett gäng studiomusiker. Resten av skådespelarna spelar och sjunger inte något på riktigt och lånar bara ut sina ansikten till skivomslagen. Och på denna skiva är det bara David Cassidy som sjunger lead och Shirley Jones finns i kören. Lite bluff- och PR-makeri kanske, men rent musikaliskt kan man ju inte klaga ändå. 

För detta är inte på något sätt dåligt utan en lättlyssnad och snyggt arrangerad popschlager-platta fylld med snälla och snygga 70-talspop-pärlor som i en del fall säkerligen även skulle kunna platsa i den tidens Eurovision-tävlingar. Jag är ju lite svag för denna lättlyssnade feelgood-stil från 70-talet, om det är snyggt gjort och med rätt sångare och så, så detta är helt OK och mysigt, även om det är väldigt mycket covers på gamla 60-talshits. Men man har lyckats göra versionerna riktigt bra och egna och detta är eoner bättre än David Cassidy-skivan jag köpte. Det är inte omöjligt att det dyker upp fler Partridge-plattor i samlingen om andan faller på, för dom är tämligen lätta att hitta i skivbackarna. Skivan blir klart kvar!

Electric Banana Band - Banankontakt av tredje graden

Electric Banana Band - Banankontakt av tredje graden
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: EBB Records
B-sida: Spanska klådan
Idag när detta skrivs så är det Singlarnas dag här i Sverige. Alla dessa specialdagar har ju ballat ur fullständigt, och det är ju egentligen en rant för ett annat tillfälle, men man kan väl stödja denna dag med att skriva om en just singel. I detta fall är det dessutom en av mina absolut tidigaste favoritlåtar och det har hållit sen dess! Dessutom är det ju bra tajming när jag igår lyssnade på P2 Dokumentärs program "Ikoniska barnlåtar" om hur just denna klassiker kom till. Lyssna på det om ni har chansen! 

Electric Banana Band är ju alltså Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffers band från "Trazan & Banarne"-serien, som jag älskade som barn. Och fortfarande gör än! Håll barnet i dig vid liv, sägs det ju, och jag blir lycklig fortfarande av att se Åberg och Möllberg och deras sketcher, Nicko & Pullver, Lasse Åbergs tragikomiska berättelse ur barndomen om nya skor och om att bli vald sist på idrotten och Electric Banana Band. Sen ska jag inte säga att allt av bananbandets material är höjdare, men jag gillar energin och spelglädjen hos dom ändå! Jag har alltid önskat att dom hade vunnit Melodifestivalen 2006, mest för att se minen på Europas röstare när Sverige representeras av ett gäng pensionärer i djurkostymer och målade ansikten som sjunger barnlåtar.

Men "Banankontakt av tredje graden" var det ju det skulle handla om. Jag älskade den här låten som barn och det finns kassettinspelning från detta år när jag sju år gammal sjunger med i låten efter att jag spelat in låten från Svensktoppens ersättare Skivstafetten genom att sätta en bandspelare in till en radiohögtalare. Låten är egentligen en miljölåt och om hur utomjordingar i form av bananer kommer och tar över jorden till dess att vi lärt oss hantera planeten. Men detta budskap gick nog helt överhuvudet på dom flesta av oss barn då och för majoriteten är detta mer än skön funkig barnlåt med trendigt sound á la Kid Creole & The Coconuts, fast med lite mer science ficion och rymdkänsla. Detta är ännu kanonbra och blev sexa på min top 50-lista över 1982 års bästa låtar och ett smart sätt att blanda aktuell musik med udda och lite bisarra barntexter som ändå satte sig i hjärnbarken! Nej, jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira Singlarnas dag på än med denna singel! Dessutom gavs den ut i England under namnet "UFB (Unindentified Flying Bananas)", bara det...

Diahann Carroll - Diahann Carroll

Diahann Carroll - Diahann Carroll
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Motown
Betyg: 2/5
I USA är Diahann Carroll ett aktat namn inom den amerikanska underhållningsbranschen. Som färgad skådespelerska bröt hon många barriärer en gång i tiden. Själv avled hon för bara fyra månader sen i sviterna av bröstcancer 84 år gammal. I Sverige är hon nog mest känd som Blake Carringtons sjungande halvsyster Dominique Devereaux i "Dynastin", för er som precis som jag följde TV4 på eftermiddagarna i mitten av 90-talet. Hennes namn har faktiskt nämnts på bloggen eftersom hon vann en Oscar 1974 för sin roll i filmen "Claudine", vars lysande soundtrack med Gladys Knight & The Pips jag skrev om för drygt tre år sen. 

Samma år som den filmen kom ut så plockade Motown in henne i skivstudion för att göra denna platta. Annars hade hon främst sjungit jazz och musikaler, men här skulle hon då in i populärmusiken och då tycker inte jag att det riktigt höll. Diahann Carrolls röst låter ungefär som Shirley Basseys lillasyster med något mindre kraft i rösten, men samma jättevibrato och sångstil. Men den passar inte till dessa försök till lättsammare soulmusik med gospeltouch här och var utan det låter väldigt malplacerat, stelt och tråkigt. Bästa låten på plattan är också den enda med en koppling till det som är mer geniun Motown, "I can't give back the love i feel for you", skriven av Ashford & Simpson samt Brian Holland (som i Holland-Dozier-Holland). Men så pratar hon också i en stor del av den låten och lyckas glömma vibratot för ett tag.

Nej, den här plattan var en besvikelse, med tanke på vilka förväntningar man har när man ser en Motown utgåva från 70-talet. Bra orkester, men Diahann Carroll själv tycker jag inte lyckades hålla samma klass med den samma, inte på en hel platta i alla fall. Om skivan blir kvar i samlingen vet jag inte. Det är trots allt lite kul att ha skivan eftersom jag följde "Dynastin" runt 1993-94, samtidigt som den dock inte är något jag kommer att återkomma till särskilt ofta. En enda låt hittade jag från plattan på Youtube, "I mean to shine", den är dock skriven av Walter Becker och Donald Fagin (Steely Dan), vilket förvisso inte är helt fel i sig.

Kultstämplat: Lasse Holmqvist - Jag har skaffat mig en vän

Lasse Holmqvist - Jag har skaffat mig en vän
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Utgivet av Kockum Landsverk
B-sida: Lasse Holmqvist pratar grävmaskiner
Lasse Holmqvist har ju kartlagt mängder av kända svenskars liv i TV, men om man tycker att det var lite pinsamt för Lill-Babs och få alla sina män uppradade i rutan i "Här är ditt liv", så ska vi inte prata om Holmqvists eget kärleksliv, enligt denna singel i alla fall. Eller hans musikaliska karriär heller, för den delen.

Olika företags sätt att sälja sina varor via reklam på de mest bisarra sätt är alltid roligt. 1969 fick Kockum, numera dotterbolag till SAAB, idén att försöka lansera sina grävmaskiner genom att låta TV-personligheten Lasse Holmqvist sjunga en specialskriven låt signerad "K. Land", som jag vet exakt ingenting om. Skivan kom i samband med en tävling som man anordnade där man skulle namnge Kockum Landverks nya grävmaskin KL-130. Vad som var fel med det namnet och den istället skulle heta "Nisse" eller nåt annat spännande, när nu ändå bara fackfolk fick tävla, lär jag aldrig få veta.
     Det vore kul att veta hur valet av artist gick till. Frågade man först riktiga sångare då som Gunnar Viklund, Thore Skogman, Carli Tornehave, Lasse Lönndahl eller Östen Warnerbring och fick direkt nobben och fick istället nöja sig med en känd person i mediabranchen, eller var Holmqvist ett direkt val? Nu säger jag inte att Lasse Holmqvist sjunger uselt. Han är absolut ingen sångare, men jag har presenterat LÅNGT mycket värre vokalister här på bloggen (hej Christina Lindberg). Däremot så känns texten extremt pinsam så ovan nämnda sångare gick nog inte miste om så mycket om dom nu var tilltänkta.
     Man försöker, som i många fall när det gäller kändisar och reklam, att få dom att ha en sån nära relation till varan som möjligt och det kanske funkar med vardagliga saker som matvaror eller

skönhetsprodukter, men här är jag rätt tveksam. Lasse förklarar direkt situationen i första raden:
"Jag har skaffat mig en vän som ger plats åt kärleken."

Vilket ska få oss att tro att det är en kvinna som han dejtar flitigt. Men senare förstår vi att något är lite skumt när han fortsätter:

"Hon är som en kameleont, ömsom grus och ömsom spont"
Att hans kärlek är en grävmaskin nämns aldrig i texten ordalagt, men kanske att man begriper att det inte är en normal varelse när han beskriver sin kärlek som:
"Hon spinner gott när munnen full hon fått av sprängsten och rullstensås"
Meningen är alltså att folk som ska göra ett bygge av nåt slag genom att lyssna på programledarens ömma och ganska märkliga kärleksförklaring till sin grävmaskin ska springa till Kockum och köpa en likadan maskin och sen förmodligen få samma intima känslor. Fast snarare tar detta fram sidor hos Lasse Holmqvist vare sig jag eller kvällspressen visste något om, som textraden. 

"Hon är så graciös, min stora vackra tös" 
My god! Hur han lyckades kolla att maskinen var av feminint kön vill jag ens inte veta.

B-sidan kan man också ha synpunkter på. Jag förstår att idén är att sälja grävmaskiner, det har framgått med all önskvärd tydlighet, men känns det som att ens byggfolk och grävarbetare skulle vilja lyssna på Lasse Holmqvist som pratar grävskopshistoria och märkesnörderi på skiva, ens för en resa till Oktoberfesten i München (tävlingens förstapris)? Vi är ordentligt varnade i alla fall eftersom det står skrivet på hela etiketten "Lasse Holmqvist pratar grävmaskiner". Och, nej, jag har ingen aning om vad maskinen till sist döptes till. "Kameleonten" kanske...

Kultstämplat: Werner & Werner - Kockarnas skiva

Jag köpte faktiskt en julskiva redan i juli, tro det eller ej. Jag fick idén att göra en "Kultstämplat" som årets julskiva, för något annat skulle jag inte kunna tro att detta skulle vara. Jag har nämnt detta projekt en gång tidigare, när Sven Melander och Åke Cato försökte rida på framgångarna för deras gemensamma humorprogram "Nöjesmassakern". Och jag erkänner, jag älskade den serien, jag har DVD-boxen med alla avsnitten och Werner & Werner var riktigt roliga med sina ordvitsar om mat. Men där till att vilja höra dom sjunga "Vår julskinka har rymt" är steget långt. Herre jösses, vad pinsam bara den låten är. I karaktär är Sven Melander och Åke Cato rent bedrövliga sångare, vilket förmodligen är medvetet gjort, men ändå väldigt enerverande att lyssna på... i en låt. Tänk då en hel platta.

För var det verkligen det vi behövde 1988, en hel platta med Werner & Werner, deras falsksång och Mats Wester och Billy Butts schlagerproduktion modell lågbudget? Japp, det är Mats "Nordman" Wester som började sin karriär med att producera Werner & Werner!
     Som så många andra komiska karaktärer under 80-talet som försökte sig på att ta steget från TV-rutan till skivtallriken, som Svullo, Ronny Jönsson, Kurt Olsson med flera, så funkar det allra bäst i lagoma doser och i just rutan. Mellansnacket kunde ha varit höjdpunkten, men det blir på sin höjd några fniss. Konstigt nog blir det aldrig så där riktigt roligt. Omslaget är då mycket roligare, med julgrisen sminkad som en av medlemmarna i Kiss.

Men musiken...! Ska man skratta eller gråta åt deras version av julplågan "Tomten jag vill ha en riktig jul" där man istället konstaterar "Tomten, du är så otroligt ful", givetvis komplett med en mobbande barnkör? Och i deras rapversion av "Bjällerklang" så framgår det att man hånglar under fällen, japp, ordagrant. Dessutom så kändes det helt rätt tydligen att plåga oss en gång till med den förrymda julskinkan, i REMIXAD DISCOVERSION, med ekoeffekter! Åke Cato-Werner hotar till sist att sjunga "White christmas", men Sven Melander meddelar att skivan är slut, vilket jag tror Bing Crosby är väldigt tacksam för.

Detta är verkligen inte bra! Låtarna är gravt komiskt pinsamma och mellansnacken, som jag trodde skulle ändå vara skivans höjdpunkt, var en besvikelse. Det kan vara en av de sämsta julskivorna jag hört, men den kommer ändå vara kvar i samlingen. Givetvis för att jag då älskar när det är så pinsamt och uselt att man bara vågar höra med ett öra, men också som kuriosa för att jag gillade "Nöjesmassakern". Men jag sätter hellre igång DVD-boxen en gång till än att spela skivan på jularna. Det går trots allt precis lika bra med selleri...

Med det så vill jag önska alla läsare EN RIKTIGT GOD JUL!

Kultstämplat: Vikingarna, Annika Hagström & Jakob Dahlin - Tredje gången gillt

Dansband får inte många chanser på den här bloggen, så därför ska jag ta en kort paus från alla rapporter av nyinköpta skivor (det kommer en rapport från Sundsvalls skivmässa inom kort också) med ett litet dyk ner i en kultstämplad dansbandssingel. Den är förvisso köpt under Stockholmsresan nu senast, på Myrorna i Ropsten, men den har inget med tidigare rapporteringar att göra.
     Missförstå mig inte, detta är inte ett sätt att klanka ner på dansbandsgenren. Jag kanske inte direkt älskar genren i sig, men jag respekterar den och folk som gillar musiken. Men sen finns det trots allt en rätt stor källa av kultstämplade låtar att ösa ur därifrån och Vikingarna är ett band som står för en stor del. Det är inte alls omöjligt att de kommer tillbaka så småningom i kultstämplat-facket.

Det är inte Vikingarna i första hand jag är ute efter här, även om de har gjort en egen version av låten, som dock är som vilken dansbandslåt som helst. Här är det då denna singel som gäller och denna något udda konstellation inkluderande två av det årets mest sedda TV-personligheter. Ett rejält kliv in i den svenska folksjälen någonstans, där musikalisk kunnighet och lätt amatörskap gärna går hand i hand.

Annika Hagström var nyhetsreportern och programledaren för samhällsprogrammet "Magasinet" som hastigt och lustigt började med nöje. Jakob Dahlin behöver väl ingen närmare presentation, mannen som gjorde vad som föll honom in. Dessa båda hade 1988 engagerats att leda det nya underhållningsprogrammet "Caramba", som egentligen var en fortsättning på Dahlins succé "Jacobs stege". Egentligen var de båda ett osannolikt radarpar, som dock funkade bra.

Vid sidan om detta så var Jacob också en stor älskare av schlager och att han skulle skriva en schlagertext kändes kanske inte som en total sensation. Tillsammans med Lennart Sjöholm och Vikingarnas Lasse Westman så gjorde han "Tredje gången gillt" som Christer Sjögren och Vikingarna spelade in 1988. Allt gott så långt. Låten framfördes sen i "Caramba" där någon tyckte det var en bra ide att programledarna skulle sjunga duett med Sjögren. Sen spelades denna låt in på singel och hamnade på "Svensktoppen", där den blev en stor hit. Inslaget där Kent Finell i programmet intervjuar paret Dahlin och Hagström om att komma in på Svensktoppen är klassisk radiohistoria från 80-talet. Inte minst när Jakob, som befann sig i Moskva då, ylade av äkta glädje så telefonledningarna dallrade:

"Aaaaaaaaaaah, jag har inget mer att leva för längre!!!!!"

Det fanns bara en Jacob Dahlin!

Om man nu ändå ska dissekera låten, så här 28 år efteråt, så kan man driva gäck med texten. Vad är detta för poesi?

"Ja säg en två tre tredje gången gillt.

Jag ser dej och jag reagera vilt.

Sol och måne natt och dag

Är det bara du och jag."

Reagera vilt??? Det känns som att jag skulle vilja se var dom gör då, eller kanske inte.

     Normalt brukar jag inte engagera mig i schlagertexters trovärdighet, dom har sin charm, men "sol och måne, natt och dag" måste ju vara bland de intressantare och fånigare jag har hört. Och då ska vi ändå inte tala om det grammatiska problemet i orden "dej och jag".

Jag ska inte säga att Annika Hagström sjunger värdelöst, det finns värre sångerskor, till och med på denna blogg, men inte är det bra, så pass kan säga och Jacob Dahlin är snudd på ännu värre, vilket han dock snarare tog som en komplimang. Jag säger inte att detta är en ultrapinsam kalkon som The Pinks eller Ballongdansen, Jacob Dahlins förlåter ju det mesta, men visst har den en högt kultstatus. Där normala dansbandslåtar och Vikingarnahits är intetsägande eller trista så är denna, just på grund av att Annika Hagström och Jacob Dahlin känns så fel som dansbandssångare och texten så usel, en riktigt rolig kultfavorit.

Akasa - One night in my life

I dagens tider med Spotify och Youtube så är oddsen att inte hitta sin favoritlåt rätt liten. Det är en diskussion för sig som jag inte tänker uppta plats och tid med här. Men förr i tiden (och jag vet, nu lät jag som om jag var 200 år gammal igen) så lät man skivaffären beställa skivan från utlandet. Visst, skivan blev lite dyrare, men man var ju desperat efter sin favoritlåt och letandet var ju över. Det är dock väldigt sällan under mitt liv som jag fått specialbeställa skivor, där ett av undantaget var skivorna med tyska X-Perience, som jag skrev om för många år sen. Men i denna sista text, för den här gången i alla fall, i serien om mina första skivköp under mina 30 år som samlare, så hade jag tänkt ta er tillbaka till hösten 1989 och den allra första gången som jag specialbeställde en skiva, eller singel i detta fall, i en skivaffär.

1989 dök det plötsligt upp en låt i Tracks som jag häpnade över. Framgångarna för Ofra Hazas möte mellan västerländsk disco och österlandet hade förstås skapat ringar på vattnet för fler liknande projekt och ett var Akasa, skapad av musikerna Jhalib Millar och Clem Alford. Som sångerska valde man Sophiya Haque, vars pappa var från Bangladesh så hon skulle passa perfekt in i bandet. Man blandade indisk musik med engelsk danspop i en väldigt snygg förening och det blev en hygglig hit i England för låten "One night in my life". I Sverige var det däremot ett mycket svalare intresse, vilket gjorde att när jag till slut fallit som en sten för låtens otroligt snygga melodi och ljudbild, så fanns inte låten att finnas på singel någonstans. Jag blev förstås besviken eftersom jag var rätt desperat att få tag på låten. Därför gick jag in på Thylins skivaffär och ägaren Leif Thylin sa:
"Jag kan beställa den, om du vill..."
Som sagt, jag ville ha låten, kosta vad det kosta ville, och accepterade efter lite tvekan erbjudandet. Drygt två veckor senare kom singeln och jag sprang lycklig ner till Thylins igen och betalade den, och den blev faktiskt inte så mycket dyrare än jag hade trott. Jag stod utanför affären sen i eftermiddagsmörkret och tittade på singelomslaget och kände på den splitternya skivan. Nu kändes det väldigt speciellt på något sätt då att äga en skiva som var så udda att den fick specialbeställas för mig från utlandet! Idag då internet gjort världen så mycket mindre kanske inte det känns fullt lika spännande, men 1989 var detta något stort!

Ännu tycker jag att Akasas "One night in my life" är en riktig discopärla som på ett genialt sätt blandar två musikkulturer. Låten andas både mystik, spänning och engelsk popkultur och Sophiyas ljusa och väna röst är mjuk och vacker och sticker ut väldigt mycket från många andra engelska sångerskor. Därför är det väldigt synd att Akasa stämplas som en one-hit-wonder, för resten av singlarna, inklusive plattan "One night in my life", floppade grovt. Men jag har faktiskt uppföljarsingeln "Kama sutra" i min ägo, vilken inte når upp till hitens kvalitet, men är ändå en helt OK singel.
B-sidan till "One night in my life" finns på plattan och heter "Shadows" och är en snygg ballad helt med indiska instrument, men sjungen på engelska. En fin låt som man dock glömmer bort direkt efter dess slut.

Sophyia Haque lämnade musikbranchen snart och blev hyggligt känd såpaskådis istället och några kanske känner igen henne som Poppy Morales i "Coronation Street". 2013 blev hon dock sjuk och avled tragiskt.

Kultstämplat: Här vare' gammeltjo

Tillåt mig att presentera en liten udda sak här. Ibland får man sina infall som samlare. Skivan här är inköpt för en väldigt billig peng av en enda anledning, och för en gångs skull har det inte något med musiken att göra. Musiken på plattan är inte alls min påse, gammeldans med Sone Banger, Norrlandspojkarna och Alta Dragspelsklubb. Däremot är det givetvis bra med bevarare av denna gamla musiksort.

Däremot fastnade jag för skivomslaget och endast för det tyckte jag att det var kul att ha den. Någon sorts satir var det absolut från skivbolaget Marilla att på omslaget till en normalt seriöst utgiven skiva med dragspel har en bild på en av de personer som hatat instrumentet mest i landet, Sten Broman, bara för att driva med karln. För er som inte har koll på detta kan jag berätta att bakgrunden är denna:
Sten Broman var en legendarisk, udda och karismatisk TV-person som var programledare under 16 år på 60- och 70-talet för Sveriges största frågesport i TV om klassisk musik, "Kontrapunkt". Men han hade en sak som han störde sig på mer än något annat inom svensk musik: Han hatade dragspel och dragspelsmusik! Och bara för att vrida om kniven ännu mer så har layoutmannen här, en T. Åberg, valt att teckna honom spelandes dragspelsmusik, förvisso nästan löjligt oproportionerligt stor, medan ett ungt par dansar tryckare. Detta omslag är kult, men det är också ett ljuvligt och roligt satiriskt omslag från forna dar där ingen egentligen begriper varför man valt denna satir just här, men där det ändå funkar så bra!

Whale - All disco dance must end in broken bones

På Youtube kan man njuta av Henrik Schyfferts standup-show "The 90s show - ett försvarstal". Showen är, för att vara Schyffert, en riktigt underhållande show, även om jag inte alls håller med om hans analys av decenniet. Nu är detta inte en recension av hans show, så jag ska inte gå in på att analysera det mer än att säga att få saker han har gjort har fått mig att skratta, men detta gjorde faktiskt det.

Mitt förhållande till Henrik Schyffert har som jag sagt förut alltid varit väldigt dåligt. Jag har aldrig förstått hans storhet och hans humor, oavsett om det var Nilecity, Glenn Killing, Parlamentet eller diverse andra humorsaker. Ungefär samma är det med en annan mediapersonlighet, Cia Berg. Under 80-talet fick "Bagen" mig att upptäcka utländsk popmusik och rockvideor och för det borde jag tacka henne, men som programledare är hennes utflippade stil för mycket för mig. Till en början tålde jag inte heller deras gemensamma band tillsammans med producenten Gordon Cyrus, Whales första hits. Enligt "The 90s show" säger Schyffert att han bara var ett ansikte och att Cyrus gjorde ungefär allt.

Därför så var det en väldigt chock när jag hörde att låten "Four big speakers" 1998 var så pass bra som den var. Sommaren 1998 var ingen höjdarsommar vad gällde bra sommarmusik, men Whales låt var en av dom

få undantagen!
Jag köpte hela singeln och kunde konstatera att alla låtar på CD-singeln var höjdare. Därför blev jag riktigt nyfiken på hela plattan "All disco dance must end in broken bones". Jag jobbade vid närradion då och hade en hållpunkt som hette "Veckans platta", där vi presenterade och recenserade en helt ny skiva vi lånade från Skivbutiken och en vecka var skivan just Whales platta. Åter förvånades jag. Det var inget mästerverk, men ändå riktigt bra med flera lysande spår och recensionen blev bra! Långt senare hittade jag skivan igen på en second hand och köpte ett eget exemplar av den och upptäckte att plattan vuxit ännu mer! Visst, Schyffert är ingen musiker och Cia Berg har kanske en av dom mest falskaste röster jag hört efter Håkan Hellström, men detta är faktiskt riktigt bra och röjigt. Det är aldrig tråkigt eller förutsägbart, som det mesta som kom 1998 var, utan det både öser på och är riktigt snyggt och avslappnande emellanåt. Det är väldigt snyggt producerat och låtar som "Crying at airports" och "Roadkill" är kanonlåtar. "Losing CTRL" är en av dom mer falsksjungande spåren, men samtidigt är musiken tillräckligt rolig och skön. "All disco dance must end in broken bones" är en speciell platta som kanske är 90-tal ut i fingerspetsarna, men som ändå vågar ta ut svängarna och vara skitig och ändå låta snygg och välgjord.

Med tiden så har jag förstås också lärt mig att lyssna på bandets första låtar från debuten "We care", som "Hobo Humpin' Slobo Babe". Henrik Schyffert må se med sneda ögon på sitt gamla band och sitt 90-tal, men jag anser att det kan vara det bästa han och Cia Berg tillfört underhållningsbranschen.

"Four big speakers" la jag ut när jag skrev om låten under en sommarspecial så jag väljer andra singeln "Crying at airports" och "Losing CTRL".

René & Yvette featuring Gorden Kaye & Vicky Michelle - Je t'aime/Rene D.M.C (Devastating Macho Charisma)

Denna borde jag kanske placera i avdelningen "Kultstämplat", men jag gillar den för mycket för det! För många år sen skrev jag här om Leena Skoogs och Anders Näslunds skrattretande försök till erotik på hög nivå i deras svenska version av stönlåten "Je táime (moi non plus)". Men dom är förstås inte dom enda som har försökt att härma Jane Barkin och Serge Geinsbourg. Lite oväntat och komiskt är att Pet Shop Boys också har gjort sin version av låten. Leta upp den om ni vill, för den är rätt udda!

Men till avdelningen riktigt rolig humor hör den version som spelades in 1986 av dom engelska skådespelarna Gorden Kaye och Vicky Michelle. Vi som är barn av 80-talet minns dom förstås som den storväxte och hunsade, men ständigt bitske och trånande caféägaren René Artois och den vampiga och flämtande servitrisen Yvette i komediserien "'Allo 'allo 'emliga 'armén". Det gick inte ett avsnitt utan att dom båda stod och flämtade i någon skrubb och kallade varandra för dom mest fåniga kärleksorden innan Renés hustru Edith (Carmen Silvera) kom in och frågade vad dom gjorde och René skällde ut henne med en riktigt usel superlögn som hustrun ändå svalde med hull och hår.

Den här tiden så var den serien något av de mest populära av europeiska komediserier som fanns och skådespelarna blev superstjärnor som fick repetera sina välkända fraser överallt. Till det så passade Gorden Kaye och Vicky Michelle på att spela in en singel där dom då gör 60-talets mest förbjudna kärlekslåt på sitt eget sätt. Detta borde vara så uselt att det är skamligt, men jag är ett stort fan av "'Allo 'allo" och tycker att den här singeln är riktigt stor komik. Jag älskar när Yvette flämtar:
"Je'taime!"
Var på René säger:

"I beg your pardon?"
Hon upprepar:
"Je'taime!!!"
Han förstår inget och säger:
"Say it in french!"
Och Yvette säger med sin karaktäristiska franska brytning:
"I love you!"
Visst det är en barnslig humor, i alla fall i dagens mått mätt, men jag tycker det är lysande! Jag skrattade så jag grät när jag hade hört den här singeln för första gången för många år sen.
Sen får René och Yvette flytta runt bland caféets bakre regioner eftersom han tycks höra sin fru överallt och när Yvette sjunger ömt med sin falskaste röst tycker René att det låter förskräckligt.
Det är humor på samma nivå som TV-serien, så är man som jag ett fan av denna härliga parodiserie på nazismen och andra världskriget så är detta ett måste! Detta är inte bara kult, detta är för en gångs skull rolig kult!

Den andra sidan på singeln, för den är lanserad som en dubbel-A-sidig singel, är kanske inte fullt lika rolig för dess konstnärliga skapelse, men fullt lyssningsbar ändå, just för att den är så udda. Låten heter "René D.M.C (Devestating Macho Charisma)" där både Gorden Kaye och Vicky Michelle rappar, förvisso inte så bra och någon refräng finns inte, men det är ändå en snygg 80-talsproduktion och udda med tanke på årtalet som serien ska utspela sig i. Så just därför bjuder jag på båda låtarna, "Je t'aime", här i ett liveframträdande i BBCs program "Wogan" (med schlagerfestivalexperten Terry Wogan), och "René D.M.C (Devastating Macho Charisma)".