fredag 1 november 2013

The Pinks - Det spelar ingen roll

Bakgrunden till detta är följande. Jag går våren 1985 på en mindre skola där några i klassen har bildat ett band. Dom ska nu framföra (alltså mima) låten "Det spelar ingen roll" av gruppen The Pinks, samt en annan låt av samma grupp. I gruppen finns några av klassens tuffaste killar och en busig tjej. Alla lärarna som tittar på detta framträdande jublar och är lyriska över elevernas inlevelse, utom jag och min kompis Peter som sitter och är lite småsura över att ha förlorat ca 10 minuter av våra liv. Peter gillar "Heavens on fire" med Kiss och muttrar: "Usch för The Pinks!". Jag håller med honom helt, inte för att jag gillar Kiss, utan för att jag har väldigt svårt för den otroligt mesiga gruppen.

Idag 2013 så har min entusiasm för The Pinks inte direkt stigit. Är det någon som minns den gruppen? Det var ett dansband med en massa barn i åldrarna 8-14 som fiskades upp av Bert Karlsson och blev hans lilla favoritprojekt i ett par år. Varför dom kallades för The Pinks förstår man snart när man ser deras hiskeligt skrikrosa kläder, med bandnamnet med stora bokstäver fram.
Dom fick en Svensktoppshit på hösten 1985 med "Blue Hawaii". Den var lika hemsk! Jag köpte dock "Det spelar ingen roll" på singel för några år sen, inte för den musikaliska kvaliteten som ni förstått, utan av ren pinsam nostalgi.
Jag vet att man bör uppmuntra barns förmåga att skapa musik. Fy mig, men detta är mer än jag klarar av. Texten är välmenande och moraliskt riktig förstås, men produktionen låter som om den var från en skoldans i innersta norrland och den 10-årige sångaren Robert Andersson, som verkar ha fått order av Bert att sjunga som en modern popstjärna, får fram några stönande vokaler som låter skrattretande.
"Det spelar ingen roll var du tänk-öh-öh-r!"
OK, dom är barn och dom gör väl så gott dom kan, men snälla Bert Karlsson, var det nödvändigt att prångla ut detta på skiva och dessutom pusha dom som om det var Vikingarna som spelade på ditt då välmående sommarland? I mina öron är detta av modellen att det känns så pinsamt att man egentligen inte vill lyssna, men kan ändå inte låta bli. Trots allt, det är ju barndomsnostalgi, på nåt märkligt sätt.

Klippet här är hämtat från 80-talets stora underhållningssucce Razzel från 1984.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...