onsdag 8 februari 2012

Charlene Tilton - C'est la vie

80-talet är ju lite känt som decenniet då alla ville bli popstjärnor och leva lyxliv efter eventuell skivframgång. Eller vänta, var det nutidens musikbransch, minnet sviktar.

Nå, det fanns alltså en hel del kändisar från olika branscher som låg en bit i från musikvärlden som ändå ville dit och för en del gick det bra och i flera fall önskade man att dom hade hållit truten. Men Carl Lewis, prinsessan Stephanie av Monaco, Al "Dynastin-Steven" Corley och Mandy Smith i all ära, det finns dom som är långt värre. För medan ovan nämnda stjärnor ändå hade nåt som gjorde att dom sålde och ändå funkade, om inte röst så i alla fall en melodi eller en discoproduktion som var riktigt snygg, så finns det inga såna förlåtande drag hos en stor stjärna som var känd för att vara minst. Alltså hon som var minstingen i familjen Ewing på Southfork i "Dallas", det bortskämda barnbarnet Lucy som ingen tog på allvar. Charlene Tilton, som hon hette utanför kameran, blev under det tidiga 80-talet snabbt en världskändis och en sexbomb hos vissa. Och flera var dom i "Dallas" som försökte sin lycka i skivstudion med samma resultat. Endast en får väl anses som hyggligt framgångsrik på sin tid, Audrey Landress som spelade Cliff Barnes fästmö Afton Cooper, som sålde någorlunda. Men minns någon Patrick "Bobby" Duffy duett med Mireille Mathieu eller Victoria "Pamela" Principals gästspel med Andy Gibb från Bee Gees? Nej, det ante mig.

Men värst får Charlene Tiltons singel "C'est la vie" anses vara som jag hittade nyligen på en stor bordsloppis i stan. Låten var faktiskt en mindre hit i landet där den var gjord, Tyskland, men detta medan resten av Europa höll för öronen för Charlenes pinsamt usla skärande sångröst. Inte många toner prickas rätt och frågan är hur diskussionen gick på skivbolaget RCA när dom fick resultatet från skivstudion på skrivbordet. Kanske inte riktigt vad dom tänkt sig, men "Lucy" på skiva borde ju sälja några ex när dom väl bemödat sig göra den.
Men kunde inte låten då lyfta en usel röst, som Stock-Aitken-Waterman gjorde för Mandy Smith? Icke! Denna schlagerpoplåt är inte genomusel, men påminner mer om ett bidrag i schlager-EM som hamnat på 19:e plats och som ingen vill minnas. Fast se det ur en positiv sida: Hade den gjorts av en OK sångerska så hade den varit ett bortglömt sömnpiller, men tack vare Charlene Tiltons usla insats så kommer jag då aldrig att glömma den! Man får ta det goda med det onda...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...