A-ha - The sun always shines on T.V

A-ha - The sun always shines on T.V
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Warner Bros
B-sida: Driftwood
Det var inte så länge sen som jag skrev om A-ha's "Take on me", som en del av min lilla serie om 80-talets stora hitsinglar och det är väl inte mer än rätt då att jag även tar upp bandets andra megahit. Tyvärr har den här med åren kanske lite bleknat lite efter "Take on me". Det finns flera som även hävdar att A-ha var ett "one-hit-wonder" med "Take on me" som deras enda hit. OK, jag kan förstå möjligen i USA, men A-ha kan knappast sägas vara ett band med en enda hitlåt! Den här låten, "The sun always shines on T.V", klådde till och med "Take on me" i England och blev etta där. 

Låten ska ha spelats in under ett inte så roligt tillfälle, då bandet låg nerbäddade i campingsängar i skivstudion med hög feber och influensa. Tur då att det inte framgår på inspelningen för personligen så hör jag långt mycket hellre på den här än "Take on me", som då är mer av en nostalgisk klassiker för mig. Här har Alan Tarney verkligen gjort sitt kanske största mästerverk som producent, med en übermäktig och stor produktion av discoformat med mycket atmosfär och skön stämning, och körerna i låten är fantastiska! Det här är nog A-ha's bästa och häftigaste låt någonsin, med Morten som tar i för allt vad han är värd. 
     
Jag minns när jag jobbade på en second hand-butik runt 2011 och vi hade den kommersiella radiokanalen Radio Guld gåendes i radion. Radio Guld var en kanal som spelade musik från 50-80-talet hela tiden och en del av låtarna, som jag har nämnt tidigare, spelades så mycket per dag att jag tröttnade helt på dom och sen aldrig ville dessa höra igen. Nu var det så att kanalen uppmanade i en duell mellan två låtar varje vecka lyssnarna att ringa in och rösta på vilken av dessa två man ville skulle in i spellistan och i rotation. En av låtarna en gång var just A-ha's "The sun always shines on T.V". Och jag, som alltid älskat 80-talet och velat att det decenniets musik ska spelas mycket mer av bad om att låten INTE skulle vinna och spelas i Radio Guld. Anledning: Om jag flera andra låtar jag tidigare tyckte var bra kunde totaldala hos mig för att jag var enormt trött på att höra dom 3-4 gånger per dag så ville jag INTE att detta skulle ske med den här fantastiska låten som jag älskade. Då vet man att en kanal gått i stå och envisas för mycket med sina låtar, när man inte vill höra sina favoriter där i rädsla att förlora dom som just favorit. Ett problem jag gissar att många andra delar även i dagens reklamradioskval! 

Det är dock intressant att tänka sig att U2's Bono har sagt att låten var en stor inspirationskälla när bandet skrev sin hit "Beautiful day" 2000. 

A-ha - Take on me

A-ha - Take on me
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Warner Bros
B-sida: Love is reason
Jag vet att jag ofta försöker undvika dom där allra lättaste och vanligaste låtarna som alla redan har hört hur många gånger som helst. Någonstans vill man väl inte slå in alla öppna dörrar. Men samtidigt så finns det väldigt många singlar i min singelsamling som ändå är enorma klassiker och som trots allt är riktigt bra eller i alla fall helt OK och som ändå borde ha sin beskärda del av plats i den här bloggen, även om dom inte är "Sommarplågor". Så därför hade jag tänkt att ta upp en del av dom där gigantiska 80-talshitsen som många förknippar med decenniet. Dom där som är ett måste när man ska sätta ihop "The best of 80's" och som fanns med när alla skivbolagen skulle göra en samling från decenniet. 

Och givetvis är den bästa låten att starta med hiten som förde upp Norge på dom utländska hitlistorna. När någon säger A-ha och "Take on me" så  blir min första tanke:
"Men snälla, "Take on me" i alla ära, men A-ha har gjort så många andra låtar som är originellare..."
Den är sönderspelad och uttjatad, det kommer man inte ifrån. Samtidigt så är det ju en bra låt, det går inte heller att ändra på. Och hur uttjatad jag än tänker att den är så förvandlas jag när låten spelas. Då är jag tillbaka till dom där soliga lördagseftermiddagarna hösten 1985 när jag hörde på mina första tracksprogram och låten gjorde sin vända på top 10 där. Låten är ändå nostalgi och en galant liten popklassiker och därför så kommer jag inte ifrån den, även om jag egentligen hellre vill höra "Manhattan skyline", "Train of thought", "Crying in the rain", "Forever not yours" eller någon annan mindre A-ha-hit som inte spelas ens i närheten antal gånger.

Men om vi tar det från början, "Take on me" utgavs egentligen 1984 och var då producerad av New Musiks frontman Tony Mansfield. Den versionen blev inte alls någon hit och blev till exempel bara trea hemma i Norge. Dock i kölvattnet på låtens genombrott 1985 så kunde man höra den här originalversionen i radions önskeprogram om någon klåpare bakom spakarna valde att lägga på fel singel. Och originalversionen är faktiskt tamare och riktigt långt under "the version" i kvalitet. 
     Managern Terry Slater tipsade sen om att låta producenten Alan Tarney, som dittills främst varit känd dels genom sitt eget band Tarney & Spencer och dels genom sounden på Cliff Richards och Leo Sayers plattor, göra om "Take on me". Och så skapades norsk pophistoria, där låten så småningom blev etta på både USA- och Englandslistan och teamet
A-ha/Tarney skulle hålla i tre plattor framåt. 

Som sagt så blir jag alltid gladare när andra A-ha-låtar spelas. Men ändå så blir jag nostalgisk och ler inombords när "Take on me" väl spelas, för det är ändå en riktigt snyggt slipad popdiamant. Inte världens bästa engelska logik i titeln, men det förlåter man lätt...

Så var det detta med val av videoklipp. Den tecknade videon är förvisso ett stycke musikvideoklassiker i sin skapelse, men 98 % av er har garanterat sett den någon gång. Så jag gör som radioproducenterna förr och väljer fel version, för originalvideon till låten från 1984 har säkert inte visats sen dess, om den ens visades då.

Travellin' Strawberries - Songs from The Julekalender

Travellin' Strawberries - Songs from The Julekalender
Utgivningsår: 1994
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5
Min sedvanliga julrecension kommer från en skiva jag fick av min vän Kjell i Norge i år. Jag har ju tidigare detta år skrivit om för oss diverse mindre kända norska artister och skivor. En till text av samma sort kommer under 2023 kan jag lova och jag hade tänkt redan nu att knyta an till det lite grann. För det blir en väldigt speciell norsk julplatta som är kopplad till norsk TV. Vi i Sverige är ju inte dom enda som har traditionen med julkalendrar på TV. Man har det i Norge också och 1994 hette det årets julkalender där helt enkelt "The Julekalender" och handlade om tre tomtenissar som letar efter en nyckel. Till det var det också mycket musik skapad av tre av manusförfattarna själva, den för tillfället skapade gruppen "Travellin' Strawberries". Dom tre i bandet, Tore Johansen, Erling Mylius och Ivar Gafseth, spelade även med i 60-talsbandet Difference. Serien har blivit exporterad till både Danmark och Finland, dock aldrig Sverige av någon anledning, och fått kultstatus i hemma i Norge.

Musiken låter lite som en blandning mellan Triple & Touch och Galenskaparna & After Shave, lagom galet med sin egen musikaliska humor. Självklart är det lättare att förstå texterna om man har sett TV-serien, men musiken är fullt njutbar ändå. För Travellin' Strawberries leker lite och gör diverse parodier på musikgenrer och blandar hejvilt engelska och norska i texterna. I Sverige talar vi ju om "svengelska" när man blandar svenska och engelska i samma mening och här är det mer typ "nongelska" (låtom oss uppfinna ett nytt ord), vilket kanske framgår av titeln på serien, "The Julekalender". 
     
Nu kunde detta ha varit både tramsigt och barnsligt, men det är faktiskt riktigt underhållande och gjort med en kul glimt i ögat. Här förekommer pastischer på bland annat dansband, barbershop, hårdrock, blues och  country samt en småkul bossa nova-verison av "Mary's boychild". Titlarna är också tämligen udda, med namn som "It's hard to be a nisseman", "Spikk a bitte little", "The playdåse" och "The deilig news blues". Just nu tycker jag ändå detta är roligt och trivsamt, sen kanske jag inte förstår alla referenser i texten när jag inte sett kalendern och jag plockar nog inte fram den jättemycket efter jul.  Någon bjällerklang och annat för att höja julkänslan finns dessutom inte heller. Men jag är snäll och ger den ett bra betyg när det ändå är underhållande gjort med glimt, trivsam humor och riktigt bra gjord musik!

 Och med detta ber jag att få önska alla läsare av denna blogg                              🎄 EN RIKTIGT GOD JUL! 🎅

En Norge-historia - fem norska skivor synas!

Eftersom jag har fått en hel del norska plattor från en vän i Norge under 2021 och även nu i veckan, och då snackar vi bortanför A-ha, The Monroes, Alexander Ryback och Fra Lippo Lippi, så tycker jag att det är helt rätt att göra en artikel med bara recensioner av en del av dom norska plattor som jag nyligen har fått. Två av dom recenserade jag i "Nytt i samlingen - Juli 2021" i augusti förra året. Övervägande av dom här, precis som Tom Mathisen och Ole Paus då, har nog många av er, precis som jag, aldrig hört talas om innan så jag hoppas att det blir en hel del nya bekantskaper bland artisterna från vårt västra grannland!

P*S - High fidelity
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Tomato Records/Slagerfabriken
Betyg: 4/5

P*S är ett sidoprojekt från det norska jazzrock bandet Lava och är mer inriktad på AOR/Yacht rock. Egentligen är detta ett norsk-svenskt samarbete med Janne Schaffer medverkande både som musiker och producent, Björn Skifs som gästsjunger på en låt och Electric Banana Bands Peter Ljung som hörs bakom diverse klaviatur. Medlemmarna i bandet är nyss nämnda Lavas medlemmar Svein Dag Hauge och Per Kolstad. Vad jag vet är detta den enda platta som duon släppte under det här namnet.

Och detta är riktigt bra faktiskt! Det är slikt och tillbakalutat med väldigt skönt sound, även om det kanske låter lite demovarning på vissa ställen. Men flera av låtarna är riktigt bra instrumentala stycken och "(Time to say) Goodnight" är en riktigt bra låt där Björn Skifs sjunger. Man zickzackar mellan stilar från olika delar av världen, men lyckas samtidigt få det att vara riktigt skönt och behagligt! En platta att slappa till utan tvekan och betyget blir riktigt bra!



Rolf Graf - The boy next door
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Mariann
Betyg: 3/5

Vi fortsätter med musiker från gruppen Lava som samarbetar med svenska musiker för veteranen Rolf Graf var också en av det bandets trognaste medlemmar. Annars var detta en herre med status så det räckte till och blev över för han var med och producerade två av Randy Crawfords plattor samt isländska jazzrocklegenderna Mezzoforte, liksom en hel del av Elizabeth Andreassens projekt, som både Bobbysocks och Kicki, Bettan & Lotta. Jag skriver i förfluten tid eftersom Rolf Graf avled 2013, 53 år gammal.

Svenska musiker som är med här är åter igen Peter Ljung, Henrik Janson och Frank Ådahl, samt att plattan i original är utgiven på Bert Karlssons Mariann. Men låt er inte skrämmas av det sistnämnda, för produktionen är riktigt bra och låter så mycket 1985 som det går med en fot i syntharnas värld och en i en lite funkigare stil. Däremot kanske inte övervägande av melodierna riktigt håller måttet och det saknas en riktig hit här, även om både "Girls", "Shine" och "U & I" var singlar. Tyvärr låter det lite som tio stycken normala albumspår och det brukar inte vara till fördel i den här 80-talsstilen. Men så låter det snyggt gjord 80-talspop om det och det är ändå helt OK så det blir ett godkänt betyg ändå, även om det hade behövts något som stack ut melodimässigt. 



Vazelina Bilopphøggers - Gå for gull!
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Opal Rekords
Betyg: 2/5

Om man gillar rockabilly-musik á la 50-tal med en dos humor med glimt så är Vazelina Bilopphøggers perfekt. Blanda The Playtones med ett mindre crazy Galenskaparna & After Shave så vet nu på ett ungefär vad ni får. Detta band bildades 1979 och lär väl vara en stor del av det norska 80-talet får man förmoda, även om bandet finns än. Dock är Vazelina en av väldigt få av dessa av dessa artister jag har förärats på CD som jag faktiskt kände till innan. 

Därmed ska jag inte säga att detta direkt är bra, vilket kan ha att göra med att mitt intresse för rockabilly och 50-talsrock är något begränsad. Man räds förstås inte att ta gamla klassiker och sätta en kul norsk text på dom, som Roy Orbisons "Only the lonly" nedan. Det är även till att man kan sin norska och, just i detta fallet, sin norska idrottshistoria för att förstå humorn. "Gå for gull!" är en platta som gör humor av norsk idrott och dess populäraste utövare. Det är förstås ingen tillfällighet att en del låtar heter saker som "Grete Waitz", "Aunli & Aunli", "Oddvar Brå", "Birger Ruud" och "Hjallis boogie". Detta var innan Norge började att dominera vinteridrotten så självklart handlar en del låtar om att platta till Sverige. Detta är inte uselt, men rätt tråkigt och ointressant om man inte gillar stilen eller förstår humorn. Den är kul att ha utan tvekan, det är en tidsbild från idrottshistorien på något sätt, och eftersom den är en gåva blir den kvar, men jag vet inte om den blir spelad så ofta. 



Alex - Always
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: CBS Records
Betyg: 3/5

Jag tar en dam nu, en kvinna som är född i Litauen, uppväxt i Polen och ingift i Norge. Hennes namn var Alexandra Naumik, men gick under artistnamnet Alex. Jag skriver "var", för hon dog 2013. Norsk musikexport har ju främst varit A-ha, men Alex hade också sin del av framgångar i både USA och Japan och blev den första kvinnliga artisten i Norge som tog kontroll över både musik och sin image.

När det gäller den här plattan så är den producerad av rutinerade Eirik "The Norwegian" Wangberg, en man som har jobbat med dom riktigt stora, från Beach Boys och Jimi Hendrix till Diana Ross och Paul McCartney, som för övrigt var den som gav honom namnet "The Norwegian". Även den här plattan har vissa svenska inslag också, som att Peter Lundblads dåvarande hustru och sångpartner i det årets svenska melodifestival, Agneta Olsson, sjunger kör här och en del av låtarna är inspelad i Micke B Tretows studio i Stockholm. Är det månne därför det i början låter väldigt mycket ABBAs senaste låtar om sound och melodier? Inte för att det är dåligt på något vis, men det kändes inte så originellt och jag hoppades att hon inte skulle vara en sorts lågbudget-ABBA. Det slapp jag och det utvecklas till en sorts vanlig pop, som dock inte heller låter så jätteny eller annorlunda. Det låter ibland mer som om hon fortsätter att ha en fot i 70-talet på vissa ställen och melodierna sticker inte ut något nämnvärt.

Men det är inte en dålig platta ändå, utan det är ändå ett habilt hantverk och även om det inte känns 1983 överallt så är det ändå ett helt OK sound och melodierna är klart lyssningsbara, även om balladerna är i vattnigaste laget. "Passion flower" är väl den låt som låter minst 1983, men som ändå har det skönaste trycket i soundet. Detta är en platta som ändå får betyget godkänt!



Gudny Aspaas - Snapshots
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Tomato Records
Betyg: 4/5

Vi slutar som vi började, med killarna bakom Lava, för producent här är åter Svein Dag Hauge och lika nyss recenserade Rolf Graf finns på bas. Lite svenskt deltar även här för Gudny sjunger duett med Frank Ådahl på en låt. 
     Gudny Aspaas kommer från progvärlden och bandet Ruphus på 70-talet och det var då också som hon hade en "nära eurovision"-upplevelse. Hon var en av tre som sjöng låten "Mata Hari" i 1976 års norska uttagning. Nu blev det istället versionen med Anne Karine Strøm som vann hela tävlingen och fick åka. Nu slutade låten tredjen bakifrån i Eurovision så jag tror dock inte Gudny gråter sig till sömns om nätterna direkt av förlusten.

Som soloartist har Gudny dock bara två album bakom sig, denna och en nyare från 2017. Den här är från 1985 och rent produktionsmässigt märks det, det är mycket 80-tal om det, där rockigare gitarrer blandas med trendriktiga synthar och det är absolut inget fel med det, tvärtom. Om man jämför med ovan nämnda Alex så är detta både piggare och fränare, men så är 1985 mitt favoritår överlag vad gäller sound och så så jag kanske är lite partisk där. 
     "Snapshots" kanske inte innehåller några låtar som skulle ha kvalat in till Trackslistan direkt rent melodimässigt, men det är riktigt bra gjort, snyggt och skönt 80-talistiskt popsound och låtarna är ändå klart godkända! En stor tumme upp för Gudny Aspaas och hennes "Snapshots"!

Däremot var det ett elände att hitta någon länk till någon låt på plattan för på Youtube är det osynligt. En minut hittade jag på Vimeo av balladen "Time hurts", så tills vidare får ni tyvärr hålla till godo med det.

A-ha - Cast in steel

Ett namn från 80-talet som säkert får en del att förvånat utbrista:
"Finns dom fortfarande?"
Fast det har ju inte alltid sett ut så när det gäller norska A-ha. Bandet är inne på sin tredje återförening och är dessutom ute på en "MTV Unplugged tour", vilket kanske kan ses som ett 20-talet år för sent.
Det är inte ofta som jag skriver om plattor från 2010-talet, men detta är ändå några favoriter från det förflutna med ett relativt nytt album så varför inte!
     "Cast in steel" från 2015 är bandets senaste studioalbum och bandet har avslöjat att dom aldrig var alla tre i studion samtidigt under inspelningen av plattan. Morten Harket tittade in i Pål Waaktaar-Savoys studio då och då och sjöng in de låtar han tyckte var bra tills man hade tolv låtar. Verkar vara ett rätt vanligt sorgligt öde för gamla band som hängt med ett tag. Men så har A-ha genom åren haft sina slitningar och gräl och 2009 sa man att det helt var slut med bandet och vid lanseringen av detta album så gav man bandet ändå två år till och är ute på turné ännu så vem vet hur länge det håller nu.

"Cast in steel" följer ljudmässigt samma linje som man gjort sen 2002 års "Lifelines" och den överraskande stora succén med hiten "Forever not yours", alltså mjuk pop med vackra harmonier, lätta synthmattor här och var och lättlyssnat. Någon discorökare som "The sun always shines on T.V" eller en klockren landsplåga som "Take on me" har inte hörts på evigheter och är egentligen inte

heller behövligt. A-ha i detta svala format funkar och är helt OK, även om det kanske har fastnat lite på två senaste plattorna. Första singeln på 2005 års platta "Analogue", "Celice", var väl en helt OK låt, men knappast det starkaste A-ha gjort i låtväg. Singlarna från efterföljande "Foot in the mountain" minns jag knappt.
     Däremot så blev jag lycklig när jag hörde första singeln från den här plattan, den dramatiska "Under the makeup", som rent melodimässigt är nästan det bästa bandet gjort sen "Forever not yours", liksom med några av de andra singlarna, titelspåret "Cast in steel" och "Objects in the mirror"! Man kan göra vissa kopplingar vad gäller ljudbilden på "Under the makeup" till deras Bondlåt från 1987, "The living daylights", för nog skulle även den här kunna passa på ett James Bond-soundtrack.
     Man imponeras över Morten Harket som verkligen har lyckats bevara sin mjuka falsettliknande röst så att man verkligen känner igen A-ha, trots att han vid det här laget fyllt 58 år. Men han, Pål Waaktaar-Savoy och Magne Furuholmen har även kvar förmågan att skriva lätta poppärlor som är enormt snyggt spelade och gjorda! Trots att det inte finns någon "Take on me" här så känner man igen A-ha mycket väl och även om det inte hänt så mycket produktionsmässigt på drygt 15 år så är detta ändå en starkare A-ha-platta vad gäller melodierna. Låten "Giving up the ghost" och avslutande "Goodbye Thompson"  tillhör andra favoriter från plattan! Jag gillar "Cast in steel" jättemycket och gillade man "Lifelines"-plattan så kommer man garanterat att gilla denna också. Tillhör man de som helst vill ha sin A-ha från 80-talet så tror jag man ändå kommer att tycka att detta är riktigt bra!

Som smakprov väljer jag "Under the makeup" samt "Giving up the ghost", vars video inte är den officiella då det inte är en singel utan det är en trolig fanvideo (snygg sådan dock).