Nytt i samlingen - September 2021

Quincy Jones - Body heat
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: A & M Records
Betyg: 3/5

Det är inte ofta man bara kan gå över gatan från där man bor och hitta godsaker. Det finns en loppis bara snett mittemot mitt hem som jag upptäckte sålde skivor också och där hittade jag denna intressanta sak med Quincy Jones. På sin tid var detta något unikt för Quincy tar för första gången steget ut i en värld av soul och discotoner efter sina år inom jazzen och dess omgivningar. Och visst doftar det jazz även här till en viss del, men det är relativt nya toner som omgärdar mästare Quincy här, även om han tar ut svängarna åt alla möjliga håll mitt i allt ihop. För på denna platta är alltså grunden mer soulartad, men det blandas upp med både gospel, jazz och funk. Jag ska inte säga att detta är Quincys allra bästa platta, en del låtar står lite och stampar på samma ställe ibland, men det är en helt klart väldigt bra platta med många kanonbra spår och där det inte hörs direkt att det är gjort 1974. Det låter ändå tidlöst på något sätt.

Balladen "Everything must change", med sång av jazzsångaren Bernard Ighner, är riktigt mysig och svänget i "Along comes Betty" är kanonbra. Självklart blir skivan kvar i samlingarna och det lär nog bli fler besök till loppisen över gården.



Yvonne Fair - The bitch is black
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Motown Records
Betyg: 2/5

Yvonne Fair var en av dom där nästan blindköpen jag ibland gör, där jag ser en skiva på second hand, letar efter ledtrådar om hur bra det kan vara, i det här fallet vad ledtrådarna Motown och Norman Whitfield, som annars är mest känd som Rose Royce producent, och kanske lyssnar lite på Youtube efter något smakprov.
Hon var en sångerska som släppte bara en platta och fick en riktig hit, inte i USA dock utan i England, hennes version av "It should have been me", en låt som Gladys Knight & The Pips gjorde mycket bättre och skönare. 

Jag hade hoppats på lite roligare saker, när nu Norman Whitfield producerade och det är Motowns husband The Funk Brothers som spelar i bakgrunden. Men tyvärr så fallerar det redan på hennes röst, där hon tar i på tok för mycket och hon låter mer som ett rivjärn ibland. Sen må hon spela in för Motown med proffsmusiker, men vad gör det när hon inte fått i närheten av dom starkaste melodierna, och dom covers hon gör, bland annat ett par Stevie Wonder-låtar, inte alls är intressanta. Då låter Funk-brödernas komp mest stelt och tråkigt medan hon står mest och skriker. Det finns ett par helt OK låtar, som "Stay a little longer", men det räcker inte till godkänt. Plattan blir troligen inte kvar i samlingen!



T'Pau - Walk on air
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Siren
B-sida: Hold on to love

Här har vi ett band som verkligen var på väg mot slutet. T'Pau var en bra bit från "Heart and soul" och "China in your hand" och denna comeback gick väl inte kanonbra direkt, även om man fick en liten hit med föregångarsingeln till denna, den alldeles utmärkta "Whenever you need me". Tyvärr var plattan "The promise" långt ifrån föregångarplattornas kvalitet. En singel till kom efter den här, varpå bandet splittrades sen. 

Men den här singeln är faktiskt bra, även om den kanske mer låter albumspår än hitsingel. Men den har ett skönt och soft tempo, en helt OK melodi och Carol Deckers unika röst, som kanske inte är för alla, men som jag tycker fungerar riktigt bra. Det kanske inte är T'Paus allra starkaste singel, men den är riktigt bra och det är kul att ha hittat den till samlingen.



Woody Herman - King Kobra
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Fantasy Records
Betyg: 2/5

70-talet var inget jättebra decennium för klassiska jazzmusiker, vilket denna platta torde vara ett bevis på. Woody Herman är ju klarinettlegenden som var en av få som kunde komma i närheten av Benny Goodman vad gäller epitetet klarinettkung. Hans inspelningar med sina "hearder" är legendariska, "Four brothers", "Early autumn", "At the woodcoppers ball" och så vidare. 

Men när jazzen är inne i sin mest experimentella period och den klassiska storbandsjazzen inte har så mycket utrymme så blir det svårt att klara uppehälle och man tvingas till att sålla sig till mängden. Man kan tolka denna platta på det sättet. Eller så är det bara jag som är för mycket traditionalist vad gäller jazz, förmodligen bägge. Men faktum kvarstår, detta är inte en av Woodys bästa inspelningar. Det är väldigt modernt och titelspåret har drag av både effekter och i mina öron rätt flummiga solon. Sen finns det ett annat varningstecken som jag normalt aktar mig för och det är när klassiska jazzmusiker plötsligt får för sig att spela sina versioner av kända popklassiker, för för mig blir det en viss easy listening-varning/desperations-varning. Här är det då Stevie Wonders (och senare Incognitos) "Don't you worry 'bout a thing" som får en ommålning. Den versionen är inte dålig, men den känns ändå malplacerad och onödig på något sätt. Elpiano kan vi också tala om! Inom jazzen så tycker inte jag att ett elpiano på något sätt kan ersätta ett traditionellt piano, det finns förstås som alltid undantag, men generellt sett, nej, ofta låter arrangemanget mer billigt. Det gäller tyvärr även här. En del på plattan kan i stil också beskrivas som "cirkusjazz", tänkt den musiken som ofta går i bakgrunden när någon går på lina eller kastar sig mellan trapetserna på Cirkus Skott i TV. Passande då, men på tok för polerat, stort och innehållslöst på egen hand. Jag tror därmed att jag har ramat in "King Kobra" rätt, ungefär i alla fall ur min synvinkel.

Det är möjligt att jag nu har åldrats ett par decennier i folks ögon nu genom att såga denna platta på detta sätt. Och jag erkänner, mitt hjärta inom jazzen ligger utan tvekan mer i Woody Hermans legendariska tid än denna mer moderna stil. Men plattan lyckas ändå avsluta hyfsat, för balladen "Come rain or come shine" funkar riktigt bra, men så är det också enda riktiga jazzevergreenen som bandet spelar på plattan. Plattan kommer troligen inte bli kvar i samlingen!