Nytt i samlingen - December 2021

Ella Fitzgerald - Ella returns to Berlin
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Verve
Betyg: 3/5

1960 gjorde Ella Fitzgerald en bejublad och prisbelönt konsert i Berlin, vars album som renderade i en Grammis för Bästa Kvinnliga Soloframträdande. Så året efter återvände Ella till Västtyskland och Berlin och en ny konsert som skulle släppas på skiva. Denna gång hade hon med sig en kvartett ledd av pianisten Lou Levy och som också innehöll gitarristen Herb Ellis. Inte nog med det, Oscar Petersons trio med Ray Brown och Ed Thigpen gästspelade i en låt. 

Ella här är i högform och scatsjunger och river av den ena klassikern efter den andra. Under "Joe Williams' Blues" hinner hon i scatsången klämma in korta fraser från både "Volare", "Fever" och "Won't you come home Bill Bailey". Det är ett bra ös och driv i plattan och Ella Fitzgerald är alltid en fröjd att lyssna på. Det jag möjligen hade kunnat önska mer av är ett bättre samarbete med Lou Levy eller Herb Ellis, som är satt som kompmusiker och knappt kommer fram alls med egna solon, utan här är det bara Ella Show. Inte förrän Oscar Peterson äntrar scenen i avslutande "This can't be love" så blir det lite pianosolo. Men likväl är detta en helt OK och riktigt bra och  skönt relaxande konsert som även har en kanonbra version av "Round midnight". Plattan blir klart kvar i samlingen.

Illinois Jacquet - With Milt and Jo

Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Black And Blue
Betyg: 2/5

Illinois Jacquet var en tenorsaxofonist som hamnade lite i skymundan även fast hans spelade med dom stora, som Cab Calloway, Count Basie, Charlie Mingus och Lionel Hampton. Och visst hade Jacquet gjort en hel del riktigt bra inspelningar också. Tyvärr finns inte många av dom på denna platta. 

Jag vet inte om det var det var skivbolaget Black And Blues mening eller om det bara blev så, att man får folk att med titeln "With Milt and Jo" tro att plattan innehåller Milt Jackson och Jo Jones. Jones är rätt, han spelar trummor, men Milt här är den betydligt mindre kända pianisten Milton Buckner. Jag hoppas att man inte haft för avsikt att lura jazzfans för då är det ett riktigt billigt och lumpet trick. För sakens skull kanske jag ändå ska nämna Roland Lobligeois på bas också.

Samtidigt så är i alla fall jag lite tacksam för Buckners närvaro eftersom han mer eller mindre räddar plattan från en totalkatastrof. Han spelar nämligen orgel på övervägande av låtarna, vilket som ni vet kan rädda nästan vad som helst i en låt. Nästan, alltså. För hur skönt orgeln ligger där så kommer man inte ifrån att låtarna mer lunkar fram i en sorts jazzig rhythm & blues med Jacquets allt för gnälliga saxofon brölandes. Första låten "Jacquet's boogie woogie" fick mig först att börja fundera på vad jag hade gett mig in på. Sen blir det lite bättre från första versionen av "On the sunny side of the street", men inte så mycket. Jag hade hellre hoppats på att det skulle svänga ordentligt här, men det blir rätt träligt och segt efter ett tag. Så orgeln i all ära, den lyfter en del, men i sin helhet är detta inte något jag kommer att längta efter att spela igen så den lär nog inte bli kvar i samlingen. Bästa låten är ändå den sista, balladen "If you knew what it does to my heart", så den kan jag ändå bjuda på som smakprov.



Debbie Harry - French kissing in the USA
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Chrysalis
B-sida: Rockbird

Det var väl lite si och så med Debbie Harrys solokarriär efter Blondies splittring 1982. Första soloplattan "Kookoo" var horribelt usel och listplaceringarna duggade inte direkt tätt. Med ett undantag, singeln "French kissing in the USA" från hösten 1986. När den låten kom och letade sig in på trackslistan så var jag lite tveksam till den och tyckte den inte var så speciell, men den växte med åren, även om den förstås inte går att jämföra med dom bästa Blondie-låtarna. 

Låten är skriven av Chuck Lorre, som annars är mest känd som skapare och producent av några av dom senaste decenniernas mest populära sitcoms, som "Dharma & Gregg", "The Big Bang Theory" och "Two and a half men". J Geils Bands keyboardist Seth Justman står som producent och mannen bakom låtens lite suggestiva och lite förföriska sound. Detta är en helt OK låt med en bra och stark refräng och det skulle även komma en näve riktigt bra låtar från Debbie Harrys sena 80-talsplattor. Men totalt sett känns hennes 80-tal lite stelt och ointressant i jämförelse med det glada 70-talet.



Frank Sinatra - L.A is my lady
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: QWest
B-sida: Until the real thing comes along

Ol' Frankie Boy goes funky soul, hur låter det? Fast vad annat kan man vänta sig när man på 80-talet spelar in med Quincy Jones. Det var i alla fall resultatet när Frank Sinatra och Quincy Jones möttes igen i en skivstudio för första gången sen 60-talet för att spela in plattan med samma namn som låten. Plattan "L.A is my lady", som skulle bli Sinatras sista studioalbum, har jag också i samlingen och jag kommer att skriva om den också så småningom.

Men låten har en sorts skön amerikansk 80-talslik nattklubbsstämning över sig, även om det kanske är lite väl tamt sound för att vara Quincy. Men det ska ju också passa Sinatras åldrande röst, vilket det kanske inte det gör ändå. Frankies röst är mer passande på B-sidans "Until the real thing comes along", som till skillnad från A-sidan är en ren storbandslåt. Men det är likväl en helt OK låt, en kul idé och kul singel att ha, Frank Sinatra i en poppigare kostym än vad man är van att höra. Också är det Quincy med ett gäng av världens bästa musiker, det får man aldrig glömma heller.



CCS - Walking
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: EMI
B-sida: Salome

Plötsligt springer man på Alexis Corners band CCS överallt. Det är ju inte ens två månader sen jag skrev och hyllade debutplattan från denne gitarrist och hans samling studiomusiker och plötsligt hittar jag bandets andra singel, som inte finns på vare sig debuten eller den efterföljande plattan. Likväl blev det en av bandets största hits, i alla fall i England. 

Men den här singeln spär bara på mitt intresse för detta band och deras tunga jazzinfluerade rock. Jag gillar låten, det gungande soundet, dess tunga piano som går genom hela melodin och blåset till den samma. Det är en riktigt trevlig och skön låt som det inte är så svårt att fastna för. Låt mig också rosa B-sidans "Salome" lite, som också är skönt gungande och med ett blås som innehåller en riktigt skönt spelande flöjt och som i mitten utvecklas till en riktigt bra blåsorgie. En starkt rekommenderas singel, och det känns bara rätt att bjuda på bägge låtarna.