Nytt i samlingen - Augusti 2022

Count Basie And His Orchestra - Basie meets Bond
Utgivningsår: 1966
Skivbolag: Universal Artists Records
Betyg: 3/5

60-talet var ett märkligt år för storbanden då dom, i jakt på skivköpare och jazzfans i popens era, fick försöka experimentera sig fram i musikdjungeln. I Count Basies fall blev resultatet att göra diverse skivor med storbandsversioner av aktuella kulturyttringar, så som 50-60-talsrock, en platta med Beatles-låtar samt även en skiva med musik från dom fyra första James Bond-skivorna, "Dr No", "From Russia With Love", "Goldfinger" och "Thunderball". Normalt brukar såna här tricks ibland vara förenad med en fara att det ska låta antingen easy listening eller väldigt billigt om det, men nu är det ju då Basie-bandet vi talar om. 

Den här blev jag rekommenderad av bästa kompisen för några år sen och lyckades till sist hitta den. Trots allt så har jag ju även plattan där Basie spelar Beatles så det kan ju inte vara så udda. Och andra sidan kanske just det hade varit till "Basie meets Bond"-skivans fördel, att den hade låtit lite mer utsvängd och mer annorlunda arr, för den sticker inte ut så jättemycket från andra storbandsversioner av kända filmlåtar. Men därmed inte sagt att det är dåligt, även om den har ett par svackor, som "Kingston calypso" från "Dr No", som inte ger mig så mycket. Men i övrigt är det ett skönt blås och ett kul och maffigt resultat med bra tryck och Basies version av Shirley Basseys "Goldfinger"-tema är riktigt bra! Det är ändå helt OK versioner som inte förstör originalen på något sätt utan känns intressanta och välgjorda, om än kanske lite basic i arrangemangen. Skivan blir klart kvar i samlingen!



Elton John - Here and there
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: DJM Records
Betyg: 4/5

Låt oss gå på konsert 1976 med Sir Elton John. Det är inte första gången vi är det, eftersom jag skrev om liveplattan "17 - 11 - 70" för tre år sen, men det var i en annan era av Elton Johns karriär. 1976 är han redan en megastjärna med mängder av hits och han får här får sig att ge ut två av sina konserter på en och samma skiva. Det är därför plattan heter "Here and there", en konsert från The Royal Festival Hall i London på ena sidan och en från Madison Square Garden på andra. 

Att jämföra med "17 - 11 - 70" är svårt, eftersom den plattan var så enormt bra, men som sagt, det är en lite annan och tidigare Elton John då. Idén med att ha två olika konserter på var sin sida vet jag inte om det är så bra. I det här fallet så är London-konserten något tamare och vekare, utan att för den delens skull vara dålig. Han gör "Skyline pigeon" med en bra entusiasm och "Crocodile rock" är alltid en fröjd att höra. Men jag vet inte om det är för att Elton är just på Madison Square Garden, en av världens största och mest berömda arenor, som gör det, men New York-sidan av plattan är klart rockigare och har mer drag. Den sidans inledande två låtar "Funeral for a friend" och "Love lies bleeding" är 11 mäktiga minuter av musikalisk storhet! 
     Så betyget blir lite på gränsen. B-sidan är riktigt bra, A-sidan funkar, men kunde vart starkare, men tillsammans blir detta ändå en riktigt bra liveplatta som visar upp Elton John från sin bästa sida! Men det vore intressant och höra hur det hade låtit om hela plattan hade varit från Madison Square Garden-konserten.



Diestinct - Hör du mig
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Mistlur
B-sida: Ingen annan

Jag skrev när jag gjorde den senaste "Singeltipset Deluxe" att jag hade hittat ett stort gäng singlar för 1 krona styck, vilket är toppen på en riktigt bra sensommar vad gäller vinylsinglar, som det plötsligt har regnat in för antingen 1- eller 2-kronor styck. Så självklart ska jag nämna några av dom andra singlarna, inte bara blindköpen, vilket gör en något längre "Nytt i samlingen" än normalt. Och det är inte ofta som jag skriver om lokal musik. Tro det eller ej, trots The Confusions, Gina Jacobi och Ashbury Heights, som alla är mina favoriter av min hemstads musikutbud, så är detta första gången som Sundsvalls-artister förekommer på bloggen. Jag vet, bättring krävs!
     Diestinct, med TV4s förre nöjeschef Jan Zachrisson vid micken, skulle jag inte heller påstå är ett band som jag har jättemycket koll på. Sundsvall har kallats förvisso för "Punk-Svall" med jämna mellanrum, men jag är ju tämligen noll på den genren. Men när 80-talet gick in i sin mest elektroniska fas så blev Diestinct mer av ett new wave-rock-band á la Commando M Pigg eller Tant Strul och den genren är jag ju väldigt svag för!

Diestinct såg jag då live på torget faktiskt i början av sommaren, när dom för första gången på en hel evighet spelade i hemstaden för att promota sin comeback-platta, och det var riktigt riktigt bra. Så bra att mitt intresse för det här bandet plötsligt steg, om inte annat för deras mer mörk rock-stil mot slutet av karriären. Därför var det rätt självklart att köpa den här singeln. Låten "Hör du mig" har ett häftigt blås i refrängen och doftar stundtals Imperiet, vilket är ett kul sammanträffande eftersom trummisen Ulf Sandqvuist senare skulle komma att jobba åt Thåström. Det är kanonbra drag här och ett skönt svenskt rocksound av modellen tidigt 80-tal i denna, som helt klart ger mer smak och sug efter hela plattan med denna!



Janis Ian - Fly too high
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: CBS
B-sida: Night rains

Amerikanska Janis Ian var en av dessa singer-song-tjejer som dök upp efter framgångarna för Joni Mitchell och Joan Baez men som jag aldrig hört talas om innan jag hittade och chansade på ett samlingsalbum med henne som visade sig vara riktigt bra och snygg. En singel med henne däremot är inte alls lika lätt att hitta som plattor med Janis Ian. Nu är inte "Fly too high" direkt typisk för henne utan med i Jodie Foster-filmen "Foxes" och därför är Giorgio Moroder med som kompositör och producent av låten. B-sidan "Night rains", titelspåret från hennes platta, är mer normal stil med musik som inte är helt olik Carole Kings. 

"Fly too high" blev ingen jättesuccé för Janis, eller det beror på hur man ser det. I Sydafrika blev det den mest sålda singeln ett tag, men överlag tror jag inte man kan säga att detta är en av hennes största. Men det är inte alls en dålig låt, även om Janis Ian goes disco är lite udda kombo. Giorgio Moroder hade större framgångar med andra artister 1979, men dessa är också mycket tristare. Den här låten är helt klart en av Moroders bästa låtar från 70-talets discoera och melodin är bra mycket roligare än till exempel Donna Summers tjatiga "I feel love" eller dylikt. Singeln blir klart kvar i samlingen!



Everything But The Girl - Native land
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Blanco Y Negro
B-sida: Riverbed dry

Också för första gången på bloggen, engelska laid back-indiepopgruppen Everything But The Girl, för majoriteten mest känd genom Todd Terry-mixen av deras låt "Missing" som blev en plötsligt jättesuccé för paret Tracey Thorn och Ben Watt 1995. Jag ska erkänna att även om jag inte haft något emot Everything But The Girl så har jag aldrig riktigt engagerat mig i deras musik, som stundtals kan vara lite för soft för sin genre. 

Men för en spänn var det inte helt fel att köpa den här singeln, inte minst om Johnny Marr är med på munspel. Där till låter det också väldigt mycket The Smiths om låten, vilket inte alls är fel. Snarare är detta en av deras klart bättre låtar med skönt gitarrpopsound och ett bra groove. Stor tumme upp och singeln blir klart kvar!



Lustans Lakejer - What the redheads promise, the blonde ones keep
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Stranded Rekords
B-sida: Redhead relaxation (Live at B.P)

Denna Lustans-singel sätter många frågetecken i snurr hos mig. Varför sjunger Johan Kinde plötsligt på engelska på en enda låt på plattans "Sinnenas rike"? Och varför är det plötsligt mer Bruce Springsteen-stil på både sound och melodikaraktär, vilket kanske rimmar lite dåligt med texten som låter klassisk Lustans Lakejer?
Är autograferna på baksidan riktiga från bandet till den tidigare singelägaren eller PR-trick? 

Jag ska inte på något sätt säga att detta är Lustans allra bästa singel, kanske just för att jag inte riktigt tycker att stilen passar bandet, men låten är inte direkt dålig för det. Det är ett klart snyggt hantverk, men kanske för något annat band och då med en annan text. Då är B-sidan lite mer intressant där låten plötsligt får en live barjazz-omarbetning, vilket är riktigt kul att höra. Men eftersom det är Lustans Lakejer, det är ändå en tämligen obskyr och udda singel från dom och jazzversionen av låten är schysst så blir singeln kvar.



Leo Sayer - More than i can say
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Chrysalis
B-sida: Only fooling

Leo Sayer är ingen artist som jag känner mig jätteintresserad av. Jag hade en period då jag försökte ta till mig hans musik och det misslyckades, eftersom jag insåg att den var för intetsägande och  slätstruken. Men den här låten däremot är det lysande undantaget, men så finns det nostalgi bakom den också. För ett bra tag sen, när jag skrev om 2014 års bästa fynd, Tundras "Dubbla budskap", så nämnde jag om ett kassettband där jag spelade in från radion i det tidiga 80-talet genom att sätta en bandspelare intill en radiohögtalare. Alla sätt är bra utom dom dåliga, även om det är ett gränsfall här, men jag var ju bara 8 år. Tundras låt "Himalaya" var en av låtarna på det bandet och Leo Sayers "More than i can say" var en annan.

Sen dess har Sayers låt faktiskt fastnat, just för att det är en riktigt skön och tillbakalutande låt och en briljant och mysigt sound av Alan Tarney. Sen är kanske texten en mindre orgie i kärleksklyschor, men det är ju mer originalkompositörerna Sonny Curtis och Jerry Allisons fel, eftersom låten första gången kom 1960. Sayers version har stått sig hos mig genom alla år och blev nummer 6 bland dom bästa låtarna från låtens ursprungsår, 1980. 
     I mina försök att kolla Sayers övriga katalog köpte jag plattan "Living in a fantasy" med denna låt på och insåg att den var bedövande tråkig, utöver "More than i can say". Och med detta fynd av låten kan jag äntligen göra mig av med sömnpillret till platta och nöja mig med denna singel! Jag tackar och bockar! 



Neil Sedaka - Laughter in the rain
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Polydor
B-sida: Potpourri

Och från en smörfantom till en annan, även om Neil Sedaka då är något roligare än Leo Sayer. Men faktum är att när jag var riktigt liten, och då snackar vi 6-7 år, så började jag stortjuta när Sedakas megahit "Oh carol" spelades, just för att jag tyckte den var så sorglig med den oande kören och hans ledsna prat mitt i låten. Ja, jag var väl extra känslig på den tiden...

Den här låten är då betydligt gladare, trots att det handlar om regn. Elton John har diverse kopplingar även här, dock utan att vara inblandad ett dugg. Detta är då en spansk utgåva utgiven, som alla andra europeiska versioner av låten, på Polydor, men i USA gavs den ut på Eltons bolag Rocket. Dessutom säger Sedaka sig ha inspirerats av "Goodbye yellow brick road" i dom första tonerna på refrängen. Dock var Neil inte först med singeln egentligen utan den gavs ut först av sångerskan Lea Roberts, precis innan Sedaka skulle släppa sin låt på singel från plattan. Men när Sedaka på ett extremt tidigt stadium hörde hennes version så ringde han Elton och bad honom skynda på med utsläppet av sin singel av låten och därmed så klådde han Lea Roberts på målsnöret till radiostationerna. 
     Men "Laughter in the rain" är en riktigt bra låt med hög mysfaktor i både sound, stämning och text och där Lea Roberts gör en snygg soultolkning av den så är Leo Sayer långt mer light pop och nästan lite schlager och jag tror ändå att låten passar bättre som det. Jag antar att Sylvia Vrethammar håller med om det, eftersom hon gjorde en svensk schlagerversion av den betitlad "Leenden i regn" som blev riktigt stor!