Sundsvalls höst-skivmässa 2009 - en besvikelse

Skivmässorna har alltid varit något av årets höjdpunkter! Här i Sundsvall kommer dom två gånger under året, en vårmässa i april och en höstmässa i oktober. Tyvärr blir det svårare och svårare att försöka hålla nån form av positivitet och engagemang kring skivmässorna numera. Vårmässan i april var en, enligt mig, flopp där man krockade med en större skivmässa i Stockholm som utställarna från södra Sverige föredrog. Höstmässan för ett år sen floppade för att man knappt hade gjort nån reklam alls. Detta år var reklamen bra, spottar i de kommersiella kanalerna nästan varje kvart och affischer fanns uppe. Ändå var detta, tyvärr, i mina ögon en ännu större besvikelse än vårens mässa. Totalt sätt räknade jag till 10 stycken utställare plus en som sålde små prydnadsgitarrer. Jämför detta med att man för ett par år sen fyllde hela Tonhallen. Nu ska man vara glad om man fyller hela rockklubben Pipeline, där mässorna går nu för tiden. OK, man hade en negativ motgång. Normalt brukar man lägga mässorna kloss i kloss med den något större Umeås skivmässa som brukar vara dan efter Sundsvalls, så alla säljarna brukar först vara i Sundsvall och sen åka till Umeå. Nu är Umeås mässa inte förrän den 25:e vilket kanske gör att många av säljarna från södra Sverige inte tycker att det är värt att åka till en stad som med en enda skivaffär, speciellt med tanke på bensinpriset. Sen finns ju den normala debatten om nedladdning och annat, men den debatten vill jag inte dra upp här (detta är ju en mp3-frizon), mer än att säga att jag tror att många av dom som går på skivmässor numera förmodligen vid det här laget redan har tagit ställning i den diskussionen och går ändå. Jag hoppas att man tar sig en funderare på hur man ska locka fler säljare från södra Sverige för skivmässan är viktig! Det är ett andningshål här uppe efter att bara ha fått köpa skivor på den enda skivaffären här, Harvest Records, samt Erikshjälpen och de få loppisar som har nåt i skivväg som inte är Pelle Karlsson, Vikingarna och Mia Marianne & Per Philip.
Nå, årets mässa var en gigantisk besvikelse, men det hindrade inte mig att komma hem med lite skivor. Jag handlade mest från två handlare från Sveriges mittendel, en från Gävle och en från Dalarna, vars långa rad med 10 kronorsskivor var en riktig guldgruva. I övrigt fanns också mässans två stamsäljare, Roger Elfström och hans "Förlorade favoriter" samt klubbägaren Daniel Westins låda med jazz, synth och soul.

Bland denna hösts godbitar fanns en skön platta med hammondorganisten Jimmy McGriff och ett storband ledd av Manny Albam. Skivan innehåller uteslutande Count Basielåtar som "Cherry poit", "Cute", "Avenue C" och "Splanky", fast med en skön hammondorgel där istället för ett gungande pianospel. Som jag tidigare skrivit så är min favorit i hammondgenren Jimmy Smith och Jimmy McGriff är inte i klass med honom, men det är få och andra sidan. Men plattan bjuder på ett toppsväng ändå och här tycker jag att McGriff är kanonbra och lyfter storbandet enormt!
En annan favorit är den fjärde delen av Oscar Petersons storsäljande skivsvit "Night train" utgiven på Verve. Petersons trio spelar kända standards som "It ain´t necessarily so", "This can´t be love" och "Between the devil and the deep blue sea" och har ett oerhört sväng!
En kanonplatta jag införskaffade var amerikanska legendariska soulgruppen Shalamars platta "Three for love" från 1980. Shalamar hann med hela nio plattor under bandets drygt 10-åriga existens och var startbandet för ett par av 80-talets stora soulstjärnor, Jody Watley och Howard Hewitt. "Three for love" står med ena foten i 70-talets soul med stråkar och andra foten i 80-talet med en tuffare stil och rekommenderas varmt! En klassisk och skön soulstänkare från en av de skönstaste perioderna inom soulmusiken.
Bland andra fullängdare som jag köpte på mässan fanns mer soul, The Passadenas "To whom it may concern", tjejen som gav ballonghåret ett ansikte, Mari Wilson, Harry James med tidigare outgivna låtar, Donna Summer med låtar av Quincy Jones och en samling jazzhits från 1933.
Lite singlar köpte jag förstås också, bland annat Östen Warnerbrings svenska version av evergreenen "Red roses for a blue lady", "En röd blomma till en blond flicka", en låt med Kim Carnes som jag hade letat länge efter, "Crazy in the night", en tidig Ultravox "All stood still", alltför bortglömda holländska soulgruppen Lois Lane med "I wanna be", Red Box "Lean on me", INXS "Diseppear" och en kultsingel med Fancy. Tyske discofantomen Fancy är normalt en kanonartist, men att höra honom spela Beatles "All my loving" är mer komiskt än bra!

Som sagt, jag tänker inte sia kring skivmarknadernas framtid kontra nedladdning och MP3, det är inte för det jag har denna blogg, men jag hoppas på en bättring och en återkomst i stor stil till våren 2010 för skivmässan i Sundsvall som företeelse behövs, men det är många pusselbitar som ska falla på plats för att det ska funka. Det har det inte riktigt gjort de senaste åren, men man kanske ska tänka framåt nu och lite mer positivt. Kul är det i alla fall att gå på skivmässa och detta år var andelen långa rader med svindyra hårdrocksskivor gudskelov mycket färre än normalt. Alltid nåt...

Tre spår från mässan bjuder jag på. Det blir från Shalamars platta, låten "Full of fire". Sen blir det Mari Wilson och hennes hit "Just what i always wanted", samt som kontrast Östen Warnerbring och hans 60-talare "En röd blomma till en blond flicka".