måndag 16 november 2009

Suede - Coming up

1995-96 var omvälvande år musikaliskt för mig. Jag lyssnade i stort sätt bara på 80-talspop, jazz, klassiskt och amerikansk soulmusik, ja, också på diverse hits från listorna. I och med mitt år på Härnösands folkhögskola så tog jag helt nya kliv in i musikgenrer jag tidigare avskytt, men som jag nu lärde mig älska. Jag började att lyssna på eurodiscomusiken på allvar, nåt som idag är det jag lyssnar mest på. Via en tjejkompis på skolan så kom jag också i kontakt med synthmusiken på allvar, alltså den värld som finns bortom Depeche Mode och Erasure. Samt att jag också via henne lärde mig att gilla britpopen ordentligt. Jag är alltid efter min tid när det gäller att upptäcka det aktuella och så även här. När alla lyssnade på Oasis 1994 så spydde jag på det, men "Wonderwall" på vintern 1995 ändrade på det. Därefter så insåg jag att britpopen var hur skön som helst och året efter så kom en platta som blev britpopens bibel för mig under ett antal år, Suedes "Coming up". Hade nån sagt till mig bara tre år tidigare att jag skulle älska Suede så hade jag skakat på huvudet och hänvisat till Bret Andersons gnälliga sångröst, men när låten "Trash" kom så förändrades min världsbild. Ett engelskt mästerverk från en tid då engelsk popmusik var i sitt esse! Gissa om jag blev lycklig när denna skiva, "Coming up", dök upp i en julklapp från mina föräldrar på julafton. Britpopen har gått en märklig väg från att vara en av dom mest hyllade och bejublade genrerna i medierna till en axelryckning hos de flesta idag. Men jag anser att band som Oasis, Verve, Suede och Cast är värda att spelas oftare i radion och ett bättre ryckte än att bara vara en 90-talsfluga.

"Coming up" är musikalisk skicklighet på stornivå och har ett otroligt skönt rocksound och väldigt snygga melodier. Balladen "Saturday night" är en klassiker liksom singelhits som "Lazy" och "Beautiful ones". Låten "Filmstar" ska spelas på väldigt hög volym tillbakalutat och avkopplande, liksom låtar som "She" och "Picnic by the motorway". Produktionen på plattan är otrolig!

Mitt intresse för britpopen fortsatte i och med att jag köpte Oasis "Be here now" sommaren 1997. Och Suede förblev mina favoriter ända till slutet och även Bret Andersons och Bernard Butlers egna platta under namnet Tears är värda att lyssna noga på med båda öronen!
Självklart vore det otroligt skönt med en återförening med Suede, men tills vidare nöjer jag mig med att köra "Coming up" så ofta jag kan. Det är en konst i musikalisk genialitet och röj som i mångt och mycket vidgade min musikaliska syn!

Jag har här valt singeln "Trash" och låten "Picnic by the motorway", som är en liveinspelning från München.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...