tisdag 11 november 2014

Wilander/Seldon - Ghost of Margareth

Äntligen hittade jag den. Kultskivan som var en av dom jag visste att jag ville ha med redan när jag startade denna kategori "Kultstämplat". Skivan med mannen som 1986 spenderade sex minuter en lördagmorgon med att sitta i "Godmorgon Sverige" och läsa en egen dikt om hut socker upplöses i kaffe. Jag tror dom flesta av er därmed redan räknat ut att jag menar Mats Wilanders första och, antar jag, enda besök i en skivstudio. Han närde sen länge en dröm om att bli rockstjärna. Alla drömmar bör inte förverkligas...

1991 hörde jag i "Metropols" programinslag "Flipp eller flopp" där dom testade låten "När man har funnit glädjen". I juryn då satt Alexander Bard, sångerskan Vicky Benckert och journalisten Petra Lindmark och orden var inte direkt snälla utan glåporden och skratten bara haglade, inte minst från herr Bard. Jag funderade på om den verkligen var så usel? Låten hade tennislegenden gjort med kanadensiske musikern Chris Seldon och jag hade ännu inte lärt mig att lyssna med på texter i musiken. För det är där som skratten börjar. Detta är en fem-låtars EP kallad "Ghost of Margreth" där alla andra låtar, förutom singeln "När man har funnits glädjen", är på engelska. För det finns väl egentligen inte mycket som är roligare i musikbranschen än kändisar inom andra områden som tror att man kan vara som en av sina musikaliska idoler och försöker med alla medel att låta som denne och misslyckas grovt. Här är förstås Wilanders förebilder Ulf Lundell och Mikael Rickfors, vilket jag inte vet om dom ska ta som en heder eller förolämpning. Själva melodierna och produktionen kan jag leva med, det säger jag inte mycket om. Det är en svensk rockproduktion som fungerar. Men sen, Mats Wilander kan inte sjunga. Han gör sitt bästa för att väsa som en väldigt platt och falsk Mikael Rickfors.

Men texterna, jösses texterna. Om vi börjar med "När man har funnit glädjen", som har en kultförklarad inledning där han tycker livet känns hårt och tungt och letar i soporna efter inspiration, vad sägs om denna längre fram:
"Genom husets fönster ser jag
slöseri med liv
jag tror på ödet och kärleken

som livets medicin
så släng bort din kniv"
Ja men då så! Mer begripligt än så här kan väl inte en text bli! Jag älskar Kent, men däremot har jag alltid haft lite svårt att förstå deras texter, men plötsligt känns en Kent-text som rena barnsagan.

Dom engelska texterna är nästan ännu värre. Här har Wilander mer eller mindre ryckt ett antal engelska rockklyschor ur en hatt för att få fram en lagom ball och tuff text. Sen om man fattar texten eller den har någon innebörd är en annan sak. Inledande låten "Snakebite":
"Blood is pumping in my veins
I don't even know her name

but i can change my mind
and that's okey"
Öööööööööööööhhhh? Det är som att lyssna på en CD-ljudbok på random och försöka hänga med i handlingen.
Eller "Going home", där han i en textrad tidigare sjunger om en båt som har sjunkit:
"I've got to catch the same kind of boat
I'm scared of water, i can't even float.
Tell the truth, i don't even care
if i make it here."
Det debatterades en del under slutet av Mats Wilanders karriär när han åkte fast i en drogtest huruvida han hade tagit maruijana eller inte, men jag undrar om vi inte fått svaret här.
I låten "Doomsday child", som i sig bara haglar av klyschor och överdramatiserade ordval, så lyder en textrad, och här kan jag behöva hjälp med översättningen:
"Is the child gun shy"
"Child gun"? Där missade jag nog ett ord på engelskan i skolan! Men det är ju en rad som sitter bra i munnen  tydligen, "Child gun shy". Men vad betyder det? Skit samma, det låter ballt.

Jag inser att detta är en smaksak, men för mig så har denna platta hållit alla dom höga (läs, låga) förväntningar som jag har haft. Som sagt, rent musikaliskt är det OK, men textmässigt är det riktigt hemskt och skrattretande och Mats Wilanders röst är riktigt hårresande. Plattan blev utskrattad 1991, för en gångs skull hade medierna rätt. Där böjer jag mitt huvud och erkänner mig besegrad, för jag skrattar så gärna igen. Tack Mats för en riktig klassiker! Du blir aldrig någon Ulf Lundell, men ett gott skratt förlänger i alla fall livet...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...