Kultstämplat: Yoko Ono - Kiss, kiss, kiss (B-sida på "(Just like) Starting over")

Till alla Beatles-fans som nyfiket har klickat på den här artikeln och tror att jag nu ska totalsåga John Lennons musik, eftersom den tillhör kategorin "Kultstämplat", så kan jag lugna er med att det inte alls är Lennon jag är ute efter. Jag är inte alls något fan av John Lennons musik, den passerar ofta mig rätt obemärkt förbi, även fast jag gillar dom sista singlar som kom ut innan hans död och även postumt, alltså låtar som den här, "Woman" och "Nobody told me". Singelns A-sida, "(Just like) Starting over", är en riktigt snygg komposition och produktion!

Nej, det är snarare hans "partner in crime" jag ska såga här, alltså Yoko Ono. Jag ska inte heller ha någon åsikt om Yoko Onos inverkan på hans musik och vad hon gjorde med Lennon, den diskussionen låter jag sanna Beatles-fans ta. Däremot så kanske man borde ha haft någon form av restriktion om vem man släpper in i skivstudion för den här B-sidan kan man driva gäck med. Jag hörde "Kiss kiss kiss" redan för tiotalet år sen då jag kom över en kassettversion av plattan "Double fantasy", Lennons sista platta under sin livstid, och höll på att skratta mig fördärvad när jag hörde den här låten, en låt som med tiden har blivit en kultklassiker. Alltså, jag fattar att Lennon ville göra allt för kvinnan han älskade, men det behöver nödvändigtvis inte betyda att hon måste prompt sjunga själv på plattan.

"Kiss kiss kiss" är en låt som i melodi och produktion låter lite Blondie över det hela, vilket egentligen är rätt okaraktäristiskt en Lennon-låt. Men Yoko Ono kan inte sjunga en ton rätt! Jonas Gardell sa en gång att man kan inte sjunga falskt, man sjunger alternativt. Då måste Yoko Ono vara en av de mest alternativa artister jag hört.

Texten är ett försök till att låta sensuell och lidande, även fast den är väldigt obegriplig, och med Ono som stönar "Darte" mellan var och vartannat ord.
"Why me, Why you, Broken mirror, White terror" Förmodligen något fredsbudskap jag misslyckat att läsa mellan raderna...

Sen vad som händer efter två minuter vete gudarna. Låten förvandlas till någon sorts sexorgie med höga stönanden av Yoko, en gnällande gitarr, handklapp och ett evigt skrikande av "Darte". Det blir fullkomligt bisarrt och sjukt, på något sätt passande för det 70-tal som dom vid den här tidpunkten lämnar bakom sig. Förmodligen var det inte helt drogfritt på deras seansliknande möten.
     Jag kan ju tycka att det fanns andra låtar på "Double fantasy" som passade bättre som B-sida på "(Just like)" Starting over" än den här, men jag får vara glad att jag både har fått en lysande låt på ena sidan och ett gott skratt på andra!