Nytt i samlingen - December 2023

Natalie Cole - Still unforgettable
Utgivningsår: 2008
Skivbolag: Capitol
Betyg: 4/5

Om en speciell skiva blir en jättesuccé, gör det igen! Blir det en succé, gör det ännu en gång! Om karriären haltar lite, försök med samma en vända till så kanske det går! I dom flesta fall så brukar det till slut kännas väldigt urmjölkat som koncept. Men det beror förstås lite på vad det är. I Natalie Coles fall så funkade det riktigt bra att göra ännu en jazzplatta med stråkar innehållandes minst en till ihopmixad duett med pappa Nat "King", när nu "Unforgettable" blev en ikonisk klassiker 1991. Försäljningsmässigt så var det förstås inte nära samma framgång, även om den fick en grammis, det var trots allt 2008. Men musikaliskt är detta riktigt bra! Arrangemangen är förstklassiga, Natalie sjunger förstås riktigt bra och stråkar och körer är briljanta. Vad sägs om det lysande bossa nova-breaket i mitten av den klassiska "You go to my head"? Och hennes och pappa Nats version av "Walkin' my baby back home" ("Sakta vi gå genom stan" hos oss) är mysig och mer i dur än dom tidigare mer dramatiska duetterna på plattorna "Unforgettable" och "Stardust". 
     Skillnaden från tidigare plattor med samma koncept är att låtarna här inte bara innehåller Nat "King" Cole-låtar utan även hits från Frank Sinatra, Lena Horne och Peggy Lee. Hon kan till och med några på en storbandslåtar med lite snabbare tempo. Detta är en jazzplatta att mysa till och slappa till. Även om konceptet känns igen och har vevats några varv så är det ändå riktigt snyggt och vackert och oemotståndligt och då hade i alla fall inte jag haft något emot om hon hade hinna göra ännu ett album i samma stil. Plattan blir klart kvar!



Dire Straits - Love over gold
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Vertigo
Betyg: 3/5

Det här är en platta jag ville ha tag på, en av få plattor med Dire Straits jag inte har. När jag till sist väl fick tag på den så insåg jag att den nog ändå skulle testa mitt sinne. Inte en enda låt här är under fem minuter och det brukar normalt inte vara till fördel för popnörden Stafrin. Att en låt är fjorton minuter lång är rätt prövande för mig, eftersom jag vet att risken för att det till slut ska bli segt finns. Så ivrigt påhejad av Vinyl Community så har jag gett mig i kast med den legendariska "Love over gold" från 1982. 
     Fjorton minuters-låten, "Telegraph road", är fortfarande den som drar ner betyget något. Den är inte dålig, den är riktigt bra och snygg, men fortfarande hade jag nöjt mig med endast halva tiden. Men i övrigt är detta en lågmäld och snygg Straits-platta. Singeln "Private investigations" är lite speciell för att vara första singeln från en platta, med sin filmmusik-liknande karaktär och Mark Knopflers viskande. Andra sidan på plattan är plötsligt mycket mer normal vad gäller låtuppbyggnad och melodier. Dom låtarna är starkare, det går inte att komma ifrån. Men det går inte heller att komma ifrån att detta totalt är en platta som har en fantastisk skön stämning i sig och ett fantastiskt spel av bandet. "Love over gold" är kanske inte min absoluta favoritplatta med Dire Straits, men den är klart riktig bra och skönt avslappnande och blir givet kvar i samlingen!



Rolf Ericson - I love you so...
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: Amigo
Betyg: 4/5

När man säger svenska jazzexporter brukar man nämna Alice Babs, Lars Gullin eller Åke Hasselgård. Däremot finns det en del svenska musiker som har bott i USA väldigt länge och som har spelat med alla dom stora, men som på något sätt är lite bortglömda av många. Rolf Ericson är en av dom och bodde i USA i omgångar och spelade med alla dom stora där, swingmusiker som bopmusiker, innan han mot slutet av sitt liv flyttade hem igen för gott. Den här plattan är då gjord bara lite mer än ett år innan hans bortgång 1997 och är Rolf Ericsons allra sista studioplatta.
     Och på tal om bortgång, på den här plattan spelar han med en musiker som lämnade jordelivet 2023, Bernt Rosengren (RIP). Lars Sjösten, Björn Alke och Fredrik Norén hörs också här. På den här plattan så kan man verkligen säga att Rolf Ericson avslutar i stor stil! "I love you so..." kan vara en av dom bästa jazzplattorna inspelade på 90-talet som jag har hört. Blåsarna spelar kanonbra ihop, det svänger häftigt och solona är riktigt snygga! En platta som visar vad bra svensk jazz verkligen är och att både Rolf Ericson och Bernt Rosengren bli ihågkomna som bland det bästa vi hade i genren. Plattan blir förstås klart kvar!