Nytt i samlingen - November/December 2024 (Jazz SPECIAL)

Duke Ellington - Piano reflections
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: Capitol Records
Betyg: 4/5

Därmed blir det jazz för hela slanten, för jag har under den senaste tiden hittat en riktig guldgruva vad gäller jazzplattor. Duke Ellington finns i alla former på platta, det torde ha framgått vid det här laget. Däremot är det väldigt sällan jag springer på en Duke i trioform. Det närmaste är RCA Bluebirds-utgåvan "Solos, duets and trios" som jag skrev om för nio år sen. Den här skivan heter egentligen "The Duke plays Ellington" och kom ut 1953 på Capitol och flera år senare valde samma Capitol att ge ut den på nytt, fast med namnet "Piano reflections". I trion ingår, förutom Ellington själv, Wendell Marshall, bas och Butch Ballard eller Dave Black, trummor. The Duke fungerar alldeles utmärkt på egen hand och även om jag idag är långt mer positiv till Ellingtons orkester än när RCA-recensionen ovan skrevs så känns det ändå som ett välkommet break från alla mäktiga orkesterarrangemang.

Han har själv skrivit nästan alla låtarna och lyckas låta både traditionell och göra något nytt av melodierna. Lyssna bara på hans nya spännande arrangemang av "In a sentimental mood" som går klart snabbare än vad man är van att höra den. OK, Ellington kanske inte är någon Art Tatum som solist, men han borde absolut få mer uppmärksamhet för det för han vågar och skapar annorlunda och igenkänningsbara saker på egen hand. En klart bra platta som ger mer smak och den blir klart kvar i samlingen.



Sam Wooding And His Chocolate Kiddies - Maestro Sam Wooding y sus Chocolate Kiddies 1925-1929
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Jazz Panorama
Betyg: 3/5

Sam Wooding är ännu av dom där mindre kända orkesterledarna som med åren helt har förbleknat. Man kan se honom som en av dom som tidigt försökte popularisera storbandsformen. Det gick sådär bra i mitten av 20-talet och Wooding tog sina "Chocolate Kiddies" till Europa istället där det gick bättre, inte minst i Tyskland, Spanien och Sovjetunionen. Där vid är dessa låtar från två av sina Europa-inspelningar, några från Berlin 1925 och några från Barcelona 1929. Det här är ju en svensk utgåva och det är lite kul att man därför har inkluderat på skivomslagets baksida en bild på en biljett till en Sam Wooding-konsert på Stockholms konserthus 1931, en biljett som på den tiden kostade 2 kronor. Jämför det med att betala flera tusen för en biljett till Taylor Swift idag.

Nå, mest kända musiker i den här orkestern är Tommy Ladnier och Gene Sedric och det är en vis ljudskillnad förstås på inspelningarna från 1925 och 1929. Och visst har Wooding tagit inspiration från sin vistelse över Atlanten. Inledande låt är tyska melodin "O Katharina", som även innehåller fraser av "O Tannenbaum". I övrigt så är det hurtig och pigg tidig jazz i det större formatet där det även då och då används allehanda effekter, tutor och annat. Sånt var förstås vanligt på den tiden, men jag tycker det blir lite för mycket trams och lekstuga för min del. Men det är ändå en riktigt bra och mysig platta som kan ses som ett tidsdokument och en kul del av jazzhistorien, vilket är en av anledningarna till att den blir klart kvar i samlingen.



Jess Stacey - Jess Stacey and friends 1938-1944
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: London Records
Betyg: 3/5

Tre skivor från London Records återutgivningar från det legendariska skivbolaget Commodore finns också bland den senaste tidens köp. Jag har dock bara hört på en av dom ännu, så valet här blir inte så svårt. Jag skrev om en Commodore-utgåva för drygt fem år sen, då om Timmie Rosenkrantz Town Hall-konsert och dess turer. Men av någon anledning nämnde jag inte något om att det var i serien "The Commodore Years". Commodore var alltså ett skivbolag grundat av Milt Gabler, producent och skivaffärsägare. Hans affär Commodore Music Shop fick en avknoppning i form av skivbolaget Commodore som skulle visa på hans enorma intresse för jazz och den gav ut dixieland och så småningom swing och räknas som en av dom första skivbolagen som bildades av kärlek för jazzgenren. Ja, också skulle Gabler med tiden bli mer känd som producenten av något annat som var bland dom första, nämligen Bill Haleys "Rock around the clock". 

Till föremålet för skivan då, Jess Stacey. Stacey är ju främst känd som Benny Goodmans pianist innan Teddy Wilson kom in i bilden och spelade på den ikoniska 1938 Carnegie Hall-konserten. Därefter märktes han inte så mycket och inledde 1950 en pensionering från musiklivet efter att en berusad kvinna hade spillt öl på honom vid en konsert.
     Den här skivan innehåller dock inspelningar där Stacey skiner själv vid pianot, vilket jag i sig inte har något emot. Stacey är väl ingen Teddy Wilson, men en klart bra pianist och hans egna inspelningar, med trummisen Specs Powell i sällskap, är dom klart bästa numren. Sen finns det två saker som jag retar upp mig på. Dels inspelningarna med sångerskan Lee Wiley, som jag normalt inte har något emot alls, vilket jag deklarerade i en recension av en box med henne för drygt fem år sen. Men dom inspelningarna var i normal hastighet, inte som här, tydligt överförd i för högt tempo och där Wiley låter som en smurf.
     Sen känns det lite som en överdriven marknadsföring där man på omslaget flaggar för både Muggsy Spanier och Bud Freeman, men där dom på 16 låtar förekommer på två respektive en låt var. Och självklart är två av dom låtarna dom där för högt pitchade Lee Wriley förekommer. Alla andra är Stacey själv, vilket inte är fel, men jag hade kanske i så fall föredragit en hel platta med bara Stacey. 

Men Jess Stacey är en till av alla dessa pianister som Dodo Marmarosa, Joe Bushkin, Johnny Guarnieri och andra som man inte hittar soloinspelningar med så ofta, än mindre en hel platta. Och Stacey är en bra pianist, helt klart, med riktigt bra inspleningar här, så trots fadäsen med Lee Wiley så blir plattan kvar i samlingen.



Benny Goodman - The ABC Collection (aka Benny Goodman & Paris - Listen to the magic)
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: ABC
Betyg: 2/5

Två gånger Benny Goodman till sist. Och jag ska först för ovanlighetens skull vara hård mot maestro Benny! För Benny Goodman är en favorit för mig i swinggenren, men även solen har sina fläckar och här är dom väldigt stora. Här är det bolaget ABC Records som har återutgivit 1967-plattan "Benny Goodman & Paris - Listen to the magic" och lite sturskt kallat den för "The ABC Collection". En enda låt saknas i jämförelse med originalet, så därför har jag nämnt originaltiteln. Runt 50-60-talet så innehöll Goodman-bandet namn som Joe Newman och Urbie Green och normalt är det inte större fel på det bandet heller. Men den här plattan kan vara den svagaste och sämsta plattan jag har hört med Goodman och någon av hans band. 

Låtarna här har fransk koppling med låtar som "I love Paris", "April in Paris", filmmusiken till den franska filmen "A man and a woman", "Petite fleur" och annat. Han har till och med lyckats få till en jazzversion av den melankoliska "I will wait for you" från filmen "Paraplyerna i Cherbourg". Och det är väl en fin touch. Men problemet är att Goodman aldrig förr har låtit så mycket easy listening som nu. Det är en riktigt tam orkester som inte svänger för mycket för att inte krocka med dom, i dom flesta fallen, mer finstämmiga originalen och stundtals känns det mer som den typen av studioorkestrar som spelar covers på olika bensinmackskassetter. Och det är verkligen inte så jag vill ha Benny Goodman. Ibland glimrar det till och låter lite småtrevligt ändå, men oftast så är det en väldigt blek och trist Benny som spelar på en platta som förhoppningsvis bara var ett temaexperiment. Skivomslaget med sin kuvertliknande öppning och stil kan få ett litet plus, i övrigt så är det här en stor besvikelse som inte kommer att stanna i samlingen. 



Benny Goodman - The young B.G. (EP)
Utgivningsår: 1957
Skivbolag: Coral
Spår: Farewell blues/Someday sweetheart/After you've gone/Beale street blues

Och efter denna tragedi så måste jag återhämta mig med en normal Goodman, eller MER normal i alla fall. För här är det en ung 22-årig Benny Goodman 1931, innan han hade bildat sitt första storband och när han precis hade blivit upptäckt för en större publik. I den här inspelningen så är sättningen, förutom Benny, bröderna Teagarden, Jack och Charlie, Eddie Lang, Joe Venuti, Frank Signorelli, Bennys bror Harry samt Ray Bauduc. Jazz med fiol är väl inte det jag går i gång mest på, men i lagom små doser och helst tidiga inspelningar kan det fungera och det gör faktiskt Joe Venutis violin här, inte minst "After you've gone", som börjar långsamt, men som efter halva får en väldig fart i stegen. 

Det är återigen Benny i en lite ovanligare situation än man är van vid, men här till det klart positiva. För den här EPn är klart bra och trevlig med bra sväng och skön stämning. Vi möter också två av jazzens legenders mindre kända bröder. För både Harry Goodman och Charlie Teagarden skulle med tiden blekna bort i glömska i jämförelse med sina mer kända bröder.