torsdag 16 juli 2015

Duke Ellington - Solos, duets and trios

Jag tänkte växla min miniserie om mindre kända singlar med one-hit-wonders med diverse fullängdare också förstås och varför inte lite avkopplande pianojazz av den mer udda arten. Jag har sagt förut att det finns några jazzmusiker som jag tvekar stort inför att köpa något med, helt enkelt för att dom inte har något mer spännande än samma skval som alltid spelas med dom. Den ena är Glenn Miller och den andra är Duke Ellington. För att jag ska köpa en skiva med Ellington så krävs det antingen att det är en platta med tidiga inspelningar från hans Cotton Club-dagar i slutet av 20-talet, eller något väldigt speciellt som verkligen sticker ut bland "Take the 'A'-train", "C Jam Blues" och hans eviga djungeljazz (ja, det kallades så) a la "Caravan". Till det sistnämnda bör dock den här skivan räknas och det var efter en väldig vånda som jag ändå köpte denna CD på Harvest Records här i Sundsvall för tiotalet år sen. Förvisso finns både "Take the 'A'-train", "Sophisticated lady" och " Solitude" här, men på den här skivan var dom faktiskt mer än välkomna. När jag kom hem med skivan och lyssnade igenom den så insåg jag att detta var den kanske mest spännande och udda Ellington-plattan jag ägde! För grejen med denna utgåva från RCAs underetikett Bluebird är att det endast fokuserar på pianisten Duke Ellington. När man säger Duke Ellington så är det främst som ledare av en av jazzhistoriens populäraste orkestrar man tänker på. Däremot så är hans pianodel väldigt bortglömd och i likhet med Count Basie så hamnade den delen i bakgrunden av den popularitet som hans band hade.

Men på denna skiva så har man samlat, som titeln antyder, hans soloinspelningar, duetter med både basisten Jimmy Blanton och hans vapendragare i bandet Billy Strayhorn samt en del trioinspelningar. Enda gången man hör några blåsare är i slutet av låten "Lots o´fingers", som är del två i en tredelat medley och där bandet kommer in för del tre, men då tonar man ut låten. För här är det Ellington som musiker vi vill höra, nästan ensam och avklädd! Jag kan ärligen erkänna att innan jag hörde den här skivan så hade jag kanske hört Ellington solo en gång tidigare i mitt liv.

Om vi ska fortsätta jämförelsen med Count Basie så är Ellington i mina ögon en mycket bättre solist. Ellington spelar här både fritt och svängigt och med en hel del blueskänsla i spelet. Första låten "Tonk" från 1946, där han då spelar duett med Billy Strayhorn, på ett och samma piano vilket är än mer udda, så får
jag vissa tankar till Lennie Tristanos musik tio år senare, vilket är ett bra betyg eftersom Tristano ju är en av mina stora favoriter.
Men den andra duetten mellan de båda kompositörsgiganterna, "Drawing board blues" är ändå mitt favoritspår. Den är avkopplande, otroligt snyggt spelande och känns friare än någon annan Ellington-låt jag har hört.
Duetterna med Jimmy Blanton är också väldigt intressanta. Blanton spelar med stråke på flertalet av låtarna och lyfts fram ordentligt här. Blanton, som räknas som en av dom mest inflytelserikaste basisterna, var en av Ellingtons unga musiker som tyvärr dog en alldeles för tidig död, redan 1941, 23 år gammal i tuberkolos. Om jag ska peka på en nackdel med skivan så är det att duetterna med Blanton innehåller flertalet olika tagningar av samma låt och detta är ju mer till av samlarvärde och kuriosa än att jag tycker det tillför en jazzplatta något att sitta och höra på nästan samma låt två eller tre gånger till, fast med en liten marginell skillnad på något solo.
Lyssna också på de fantastiska trioinspelningarna gjorda med basisten Junior Raglin och trumslagaren Sonny Greer och framför allt låten "Frankie and Johnny" som börjar väldigt avkopplande och skön och som efter två minuter ökar markant i hastighet och förvandlas till ett sväng utan dess like!
Skivan avslutas med några fantastiska inspelningar från 1965 och Pittsburgh Jazz Festival där Ellington i en låt spelar tillsammans med en annan gigant, Earl Hines, och i en annan låt tar sin "Take the 'A'-train" till en helt ny nivå som sällan hörts! Jag som har hört låten någon miljon gånger med orkester tycker lätt att detta är den bästa och häftigaste versionen som Ellington spelat in av låten!

Om man är van att höra Duke som en orkesterledare som spelar sina trötta hits om och om igen så är detta verkligen något nytt och fräscht, och om man älskar sin Duke som storbandsledare så är detta ändå något udda och speciellt att kunna koppla av och unna sig! En helt ny sida av en av jazzhistoriens ledande namn visas upp där han får full frihet att utveckla något han normalt inte är känd för, men borde ha fått göra mer i karriären! Så för att lyfta upp pianisten Duke Ellington så bjuder jag på dels "Frankie and Johnny"  från 1945 och dels duetten med Billy Strayhorn, "Drawing room blues" från 1946.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...