Nytt i samlingen - Februari 2026

Mark-Almond - Other peoples rooms
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: A & M  Records
Betyg: 4/5

En gång i tiden var februari månaden då det kom in klart minst prylar till second hand-butikerna. Höststädningen var klar, folk var jultrötta och vårstädningen hade inte börjat än. Det var en gråzon som var väldigt lugn. Men dom senaste åren har detta ändrats enormt och jag har ofta hittat mest saker den månaden och detta år är inget undantag. Så håll i hatten för en riktigt rejäl uppdatering!

Här ska vi göra en sak klar, det här har inget att göra med Marc Almond, sångaren i Soft Cell som sjöng "Tainted love". Det var nog tur att bandet inte gjorde några plattor under 80-talet, för annars hade dom nog fått spendera mer tid till att dementera namnliknelsen i medierna än att promota sin musik. Det här är en brittisk duo bestående av sångaren Jon Mark och saxofonisten Johnny Almond. Det här är ett band som jag innan den här plattan hittades hade hört en enda låt med, den svala och softa nattklubbslåten "You looks just like a girl again". Det är Kjell Alinge och hans Eldorado som får stå som credit till mitt upptäckande av den låten, där den spelades oräkneliga antal gånger i det tidiga 80-talet. Men det är en riktigt cool och skön låt, vilket går igenom hela plattan en hel del.
     
För även om Jon Marks försiktiga, softa och lite smålulliga röst kan vara lite för mycket ibland så är detta en väldigt välgjord och mjuk nattklubbsplatta att softa till. Endast i en låt, "Lonely people", ökas låthastigheten något, men man behåller det lugna och coola utan att det blir tråkigt. Det här är en sammetsskön platta som stundtals tenderar att dra mjukpopen åt jazzhållet att mysa till. "Just a friend" är en skön relaxlåt och stråkarna och stämningen i avslutande "Vivaldi's song" är lysande. Jo, jag kan nog se fler plattor med gruppen Mark-Almond i samlingen och att denna blir kvar i samlingen!



Fletcher Henderson Connie's Inn Orchestra - Fletcher Henderson 1931
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Swing Classics
Betyg: 4/5

I 20-30-talets Harlem i New York så fanns det ett flertal jazzklubbar där endast färgade hade tillträde till. Cotton Club var den mest kända och där var Duke Ellington husband, åtminstone till dess att han växte ur klubben och lämnade över till Claude Hopkins på 30-talet.
     Den närmaste konkurrenten till Cotton Club var Connie's Inn, ägd av Conrad Immerman, där många av den tidiga jazzens legender spelade. En av dess husband var Fletcher Hendersons band. Vilken av klubbarna som vann denna konkurrens torde väl ha framgått av historien. Det finns mängder av skivor med Duke Ellingtons Cotton Club-orkester, både live från klubben och från studio. Däremot är det inte lika vanligt att hitta inspelningar med Fletcher Hendersons band från Connie's Inn. Här är dock en samling med detta band utgivet av ett svenskt bolag jag vet exakt noll om. Bolaget med det rätt fantasilösa namnet "Swing Classics" hittar jag inget info om, mer än att det är svenskt och att jag har en skiva med det sen tidigare, med ovan nämnda Claude Hopkins.  Men ni vet vad jag har sagt om jazz och små skivbolag. Där kan man hitta guldkornen!

Hendersons Connie's Inn-orkester innehåller kända namn som Edgar Samson, John Kirby, Russel Procope, Rex Stewart, Coleman Hawkins och J.C Higginbotham och alla inspelningarna här är från 1931, förutom en skohornad låt från 1932. Det är lätt att nu jämföra dom båda husbanden från klubbarna, Ellingtons Cotton Club-orkester och Hendersons Connie's Inn, och även om det kanske inte är helt rättvist så är väl Ellingtons band i en annan liga, med mer fantasifullhet och ett unikt sound. Men Hendersons band är klart bra och värd sitt betyg, även om det inte sticker ut lika mycket. Det är ett riktigt bra drag i låtarna med lysande musiker i bandet, även om jag tycker att Claude Jones sång i inledande "You rascal you" låter väldigt tillgjord och mindre bra. Men totalt är detta ett riktigt bra album och ger det man vill ha om man som jag gillar storband i dess tidigaste form. Jag har inget emot att hitta med med detta Connie's Inn-orkester, gärna i en liveinspelning från klubben. Den här blir kvar i samlingen. 



Andy Bell - Electric blue
Utgivningsår: 2005
Skivbolag: Sanctuary
Betyg: 3/5

För en flera år sen hörde jag en sololåt med Erasures sångare Andy Bell som hette "Crazy" och som var kanonbra. 
"Han kan ju även på egen hand", tänkte jag efter att ha insett att det ju lät rätt nära Erasure. När jag nu har fått tag på hela plattan så kan jag konstatera att, ja, det låter för det mesta väldigt nära Erasure. Det är riktigt snygg synthdisco, Andy Bell är ju rösten i det bandet och man får dom rätta vibbarna. Sen är ju då problemet när man upptäcker att Andy Bell inte är Vince Clarke vad gäller hitmässiga melodier, eller att det blippbloppas mer om en Clarke-produktion. 
     Andy Bell har, precis som på det senaste soloalbumet "Ten crowns" från 2025, bjudit in en del gästartister, i det här fallet Claudia Brücken från tyska Propaganda och Jake Shears, från Scissor Sisters. Brücken klarar låtarna med beröm godkänd, medan discolåten med Shears, "I thought it was you", hade jag kunnat vara utan. Shears sjunger med sin patenterade Musse Pigg-röst och den har jag aldrig gillat. Nej, jag var aldrig något Scissor Sisters-fan, det kanske framgår. Men jag gillar ju Propaganda.
     Sen ska väl inte heller hans försök att göra något sorts stelt soulsound med blås i "Shaking my soul" ses som något av det bästa han har gjort heller. 
     Men det här är ingen dålig platta alls totalt sätt. Det är allt som oftast ett riktigt bra synthdisco-sound med häftigt drag och på många av låtarna får man helt OK Erasure-känsla, även om Vince Clarkes starka melodier saknas och Andys ändå få tappra försök att gå utan för ramarna faller rätt platt. Men skivan blir kvar i samlingen.



Paul Whiteman - Paul Whiteman at Carnegie Hall
Utgivningsår: 2003
Skivbolag: Nostalgia Arts
Betyg: 3/5

Den här plattan splittrar mig. En del av plattan är riktigt intressant och har intressanta jazzvinklar. En del av den är jobbig modern klassisk musik som inte alls lockar mig. Den symfoniska jazzens mästare Paul Whiteman gör en livekonsert på två CD-skivor, inspelad julen 1938, och det låter på papperet väldigt spännande. Problemet är väl att Whiteman för mig är bättre under 20-talet. Här under 30-talets senare del, när jazzen har utvecklats till swing, så har Whiteman också valt att utveckla sin symfoniska jazz och det är inte alltid till en fördel. Dock är det live, vilket häftigt och Deems Taylor är en underhållande annonsör mellan styckena. Sen hade jag verkligen kunnat avvara "Shadrack" och "Nobody knows the troubles i've seen" med gästspel av en sedvanligt väldigt jobbigt raspig Louis Armstrong och i den sistnämnda låten Lyn Murray Singers. Dessutom är Artie Shaw med här, men han gör klart bättre ifrån sig.
     Betyget 3 är lite på gränsen, men det finns spännande saker att utforska och det är kul att det är live och bra gjord sådan också, så även om det också är stundtals jobbigt så blir skivan kvar, just nu i alla fall.



Lulu - Boom bang-a-bang
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Columbia
B-sida: March!

England har ju under eurovision-historien haft systemet i sina nationella finaler, "A song for Europe", ha samma artist som framför alla låtarna, vilket är ett sätt att lyfta fram kompositörerna förstås. Men det har ju en stor nackdel. Artisten som ska framföra låten måste antingen gilla alla låtarna eller vara beredd på att representera sitt land med en låt internationellt och vara posterperson med en låt som vederbörande inte alls gillar. Det är ett antal brittiska artister som har den erfarenheten och en av dom är Lulu. Hon har aldrig gillat den låten hon sjöng i Eurovision med 1969 och vann med fyra andra länder. Japp, när det var lika i poäng mellan England, Spanien, Frankrike och Holland så beslutade man att alla fyra länderna skulle dela på segern. Det skulle man inte har gjort, för inför 1970 års tävlingen så bojkottade Sverige, Norge, Finland, Österrike och Portugal tävlingen, innan EBU kröp till korset och till sist skapade skiljeregler. 

Men oavsett vad nu Lulu anser om låten så tycker jag att den är en av Storbritanniens klart bättre låtar genom åren. Det är en glad, charmig och kul brittisk popschlagerdänga i valstakt som inte gör någon en fluga förnär. Av dom fyra som vann så kan jag nog se denna som den bästa vinnaren. Sorry Lulu, men här ger jag Great Britain 12 points!



Robyn - Do you really want me (show respect)
Utgivningsår: 1995
Skivbolag: BMG
Andra spår: Mad love mix

Så här när Robyn är på gång med nytt album så kan man ju passa på att gå tillbaka till början igen. När hon 16 år gammal sjöng riktigt tuff och skön svensk soul och snabbt blev ett namn i var mans mun. Den här låten blev ju en megahit på sin tid, även om den ändå delade folket i dom som gillade henne och stilen och dom som tyckte att det ju bara var någon med ljus röst som rippat "Skvallerbytta-bing-bång" och fått en hit. Jag gillade låten då och gillar den ännu mer nu när Robyn blivit en favorit för mig, samt att den är massiv folkhögskolenostalgi från åren jag bodde i Härnösand. Men vad är det för fel egentligen med melodin. Det finns element från en känd barnramsa som man lyckats para den på ett genialiskt sätt med en tuff, modern och fräck soulstil och på sätt gjort något nytt av den. Sånt har ju gjorts förr och det gick ju bra då också.
     Idag är den här låten inget som är starkt förknippad med Robyn, när hon numera har en oändligt större karriär, men ännu är detta charmig, kul och snyggt gjort och har ett fräckt sound som jag mer än gärna lyssnar på ännu, nr 11 som den var på min årsbästa lista för 1995, tillsammans med allt annat hon har gjort också, förstås! Dom nya låtarna, som "Dopamine" och "Talk to me", är helt OK och värda ett öra!