söndag 26 juli 2009

Pet Shop Boys - Very

Som älskare av engelsk 80-talspop är det förstås svårt att undvika Pet Shop Boys som musikaliskt alltid varit några av mina favoriter. På 80-talet var låtar som "Love comes quickly", "Always on my mind", "Suburbia", "Domino dancing" och "It´s all right" det jag lyssnade på mest. Jag har alltid varit imponerad över Neil Tennant och Chris Lowes förmåga att trots trender och musikaliska förändringar genom åren ändå stå stadigt som den engelska popmusikens hjältar ända in på 2000-talet. Tyvärr är deras senare plattor något ojämnare än de var på 80- och 90-talet, även om de inte är dåliga. Den senaste, "Yes", har jag inte hört än, men plattan dessförinnan, "Fundamental", var helt OK med en hel del kanonlåtar utan att ändå kanske nå upp till glansdagarna. Den platta som jag ser som den största besvikelsen av dom är klart "Nightlife" från 2000 som är en trist och intetsägande historia.

Men den som jag anser är den bästa är en platta jag säkert hört ett par hundra gånger sen jag köpte den, "Very" från 1993. Det var Pet Shops comebackplatta i en tid då dom ville göra musik som verkligen var Pet Shop Boys. "Very" betyder alltså att plattan är "Very Pet Shop Boys".
Jag har faktiskt ett kul minne kring köpandet av denna platta. Det var i november 1993 och jag praktiserade som städare på ett hotell då. I väntan på bussen hem på kvällen så gick jag in till stans största skivaffär då, Skivbutiken, och såg "Very", som jag trånade efter. Jag hade bara några veckor dessförinnan hört en intervju med Pet Shop Boys i Musikjournalen i P3 där man spelat mängder av spår från plattan vilket fått mig riktigt intresserad.
"117" läste jag på en lapp och tog förgivet att det var 117 kronor som avsågs och var beredd att köpa den. Till min stora besvikelse så kostade den 170 kronor (intressant att detta är 16 år sen och deras senaste "Yes" från i år kostar nästan likadant?!). "117" var bara skivnumret. Ilsken gick jag ut ur butiken, svärandes över att det inte fanns någon riktig prislapp.
Dagen efter, på lunchen, gick jag in på Expert istället, som på den här tiden sålde både elprylar och skivor. Dom hade en skivrea där och samma skiva kostade här 99 kronor. Nu köpte jag den och kunde konstatera att jag inte bara tjänat ca 70 kronor utan också köpt en skiva som varit utgiven i en månad för endast 100 kronor.

Plattan finns i två versioner. Dels den mer normala med ett blått pappfodral och små huvuden av Neil och Chris på framsidan och dels det mer udda oranga plastomslaget som påminner om lego, med små plastbitar som sticker upp. Självklart är det det senare som jag köpte.

Plattan i sig är synthdisco från 90-talet av bästa märke. Man kan säga vad man vill om att bandet gör cover på Village People och ibland blir kallad för bögdisco, men detta är så otroligt snyggt gjort och välskrivet att nästan tuppar. Om man då bortser från singlarna så är de snyggaste låtarna den smårappiga och energiska "Yesterday when i was mad", den svävande "Dreaming of the queen", den pampiga "The theatre" och balladen "To speak is a sin". Jo, jag vet att "Yesterday when i was mad" kom på singel på hösten 1994, men den var då från mixplattan "Disco 2" och i en helt omgjord version, där denna version är långt bättre. Denna platta håller jag som en av de bästa plattor som gjorts och är drömsk och en uppvisning i perfektionism inom popmusik. Frågan är om Pet Shop Boys nånsin blir så här bra, hur många plattor de än gör. Kanske inte, men de har förmågan att i alla fall vara i närheten. Det blir spännande och kul när jag skaffar "Yes" och får se om de lyckas med det denna gång.

Här blir det tre filmklipp. Jag kan ju inte utelämna den fantastiskt snygga videon till "Can you forgive her?". Men samtidigt blir det förstås också "Yesterday when i was mad" och "Dreaming of the queen".





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...