Bad Manners - Forging ahead

I England under det tidiga 80-talet så rådde en total skafeber där band som The Specials och Madness skördade stora framgångar på listorna med skamusik, och en hel del nådde även Sverige. Det bildades även svenska skaband som influerades av denna engelska våg, även om dessa inte sålde så jättemycket. Bandet T-Shirts, till exempel, spelades rätt mycket i Poporama på den tiden. Nu ska jag inte hålla något hyllningstal till skamusiken för den musikstilen lämnar mig rätt oberörd normalt. Det är inget jag hatar utan kan acceptera att lyssna på det någon gång, men det är inte heller nåt jag rådiggar eftersom jag kan tycka att det blir enformigt i längden. Förutom ett band i denna genre som vuxit till ett band jag verkligen gillar, Bad Manners, för att dom blandar lika mycket humor i sin musik som spelglädje och skönt gung. Det händer alltid saker när Bad Manners spelar och man blir glad och sprittande lycklig av att höra dom.
Bad Manners är egentligen lika stort som ett storband, men det är en man som är ansikte för bandet, den storväxte och flintskallige Buster Bloodvessel, som är en av dom skönaste artisterna i engelsk pophistoria. Det finns nog inga gränser för denne mans spelglädje och galenskaper när han är på scenen, även om han så inte sjunger en ton i låten. Bandet bildades redan 1976, men deras första platta kom först 1980 och sen dess har det blivit nio till genom åren.

Den jag har valt är kanske inte ett självklart val, "Forging ahead" från 1982, vilket inte är någon av deras mest storsäljande, men definitivt en av deras bästa. Bad Manners spelar lika mycket originallåtar som sköna coverversioner i skatempo av kända låtar och är inte heller rädd att ta en låt som är väldigt långt från deras normala musik. Det märktes absolut när deras mest kända låt från 1981 kom, en version av "Can Can" från Jacques Offenbachs "Orfeus i underjorden" och även här korsar dom gränsen rätt mycket. En av mina

absoluta favoritlåtar med bandet och på denna platta är deras galna version av filmlåten "Exodus". Den är underbart skönt gungande och med kultrolig stämsång av bandet på slutet. Jag spelade in den låten på band från radio redan 1982 i en riktigt usel kassettkopia där jag, då 7 år gammal, inte hade en aning om hur man spelade in. Jag tog helt enkelt en radio och en bandspelare och satte bandspelaren in till högtalaren och spelade in. Kvaliteten blev därefter och jag hittade "Exodus" och plattan först 25 år senare på den skivaffär som nyligen gick i graven här i Sundsvall, Harvest Records.
Plattan är både gungande och svängig, för flera låtar på plattan är också sköna poplåtar med härligt blås och bra sång av Bloodvessel. Tonen sätts redan vid första låten "Salad bar" som är helt oförutsägbar och häftig! Ett par av bandets mer kända låtar finns också här, låten "Samson and Delilah" och deras roliga version av 60-talslåten "My girl lollipop" (jo, "My BOY lollipop" hette den när Millie Small fick en tämligen uttjatad monsterhit med den). Man kan inte heller låta bli att gilla "Rose of Italy" med operasång, eller snarare försök till operasång, av Bloodvessel. Låten "Falling out of love" är också en höjdarlåt med skön melodi och produktion!
"Forging ahead" innehåller både normala låtar som man njutande sitter och gungar med i hela tiden och låtar som plötsligt bryter mönstret och blir helt oförutsägbara och roliga!

Bandets spelar fortfarande live och Buster Bloodvessel, numera 55 år, är lika skön och galen på scenen. Man drev också i några år även en egen skafestival kallad "Bad fest". Tyvärr så nämns och spelas bandet allt för sällan utanför det brittiska öriket numera, kanske för att man inte är tillräckligt mainstream och smälter inte in i den numera strömlinjeformade och megakommersiella musikvärlden. Man stod, och står, för en spelglädje och proffsighet som få kan visa upp idag där man snyggt kombinerade humor och ljuv musik i en ljuv förening.

Det blir tre låtar här, men bara två är från denna platta. Videon till singeln "My girl lollipop" blir det samt deras underbara tolkning av "Exodus". Men som en bonus blir det också ett av dom skönaste Bad Manners-klippen jag sett. Detta är "Can Can" från ett framträdande i tysk TV 1981 där bandet verkligen utstrålar glädje och galenskap! Titta och njut!