Gerry Mulligan - The concert jazz band

Jag är inne i ett jazzstim just nu så jag kände för att skriva om en platta till i cool jazz-genren. Detta är ytterligare en skiva som jag köpte på skivmässan för ett par veckor sen och det var också en av de mest spännande fynden för ett lågt och bra pris.

Barytonsaxofonisten Gerry Mulligan är ju en av dom stora legenderna, som också har spelat massor med gånger i Sverige. Jag hörde honom första gången i radioprogrammet "Be bop spoken here" på 80-talet och även om barytonsaxofon är ett rätt ovanligt instrument som soloinstrument så har han förvaltat det på ett lysande sätt. Hans solospel smeker och avslappnar, samtidigt som hans barytonsaxofon har ett rivande och lite barskt ljud. Men svänget och känslan för lysande cool jazz finns alltid där!

1960 så bildade Gerry Mulligan ett band som skulle ta tillvara på storbandens mäktiga arrangemang, fast med en mindre sättning (hur litet ett 13-mannaband nu kan anses vara). Resultatet blev hans "The Concert Jazz Band", som släppte fem plattor på Verve under 60-talet och som under Norman Grantz ledning åkte på turné under hösten samma år. Med i bandet på denna platta, förutom Mulligan själv, finns namn som tenorsaxofonisten Zoot Sims, trumpetarna Conte Candoli och Don Farrera, trumbonisten

Bob Brookemeyer och trumslagaren Mel Lewis. Den sättningen ändras en del sen till avslutande låten "I'm gonna go fishin'".
Sen tidigare har jag en liveupptagning med bandet från den legendariska klubben Village Vanguard och denna studioplatta, med inspelningar från juli 1960 är riktigt bra! Storband under bopepoken var något som främst var förknippad med Dizzy Gillespie, och att här göra ett stort cool jazz-band för anses som rätt speciellt, men det är ändå en lysande satsning! Det både river i och smäktar på samma gång och Gerry Mulligan är lysande här. Mest sticker inledande spåret "Sweet and slow" ut, en låt som lunkar på som en morgonpromenad till jobbet. Men snart river bandet i i den lysande "Bweebida bobbida", där samspelet mellan Mulligan, Bob Brookmeyer och bassisten Buddy Clark är riktigt bra.
     Min personliga favorit är dock balladen "Manoir des mes reves (Django's castle)" där bandet ackompanjerar Mulligans avkopplande solospel lysande. Ett stycke perfekt stämningsfylld nattmusik!
     Men lyssna gärna också till den lysande versionen av "You took advantage of me", den lika stämningsfyllda balladen "My funny valentine" eller den sköna "Broadway", för att avsluta med det lite udda spåret "I'm gonna go fishin'".

Detta är en riktigt skön och härlig platta som både är mjuk och skön och samtidigt svänger och river i. Bandet spelar lysande ihop och avväxlar varandra träffsäkert och snyggt! Ett band som både vågar sticka ut, men samtidigt levererar klassisk jazz i lätt ny förpackning och där Gerry Mulligan visar åter igen att han är en av dom viktigaste musikerna inom cool jazz!

Två låtar har jag hittat, mitt favoritspår på plattan, Django Reinhardt-kompositionen "Manoir des mes reves (Django's castle)" samt "You took advantage of me".