Scooter - Call me mañana

Ibland kan en rätt använd lånad låt rädda en hel låt. En låt som Coolios "Gangstas paradice" hade inte varit i närheten så bra om man inte hade norpat hela melodin från Stevie Wonders "Past time paradice". Men tack var det är den idag ett klassiskt 90-talsörhänge i en genre jag normalt inte engagerar mig i alls. Det samma får sägas om tyska Scooter, som är ett band som har gjort en del riktigt bra låtar, men det brukar gå några år mellan varje bra låt. Jag som då normalt är ett stort fan av eurodiscomusiken har lite svårt för rapparen H.P Baxxters totala okontrollerande skrikande rakt ut åtföljt av löjligt pitchade sångröster som sjunger en uselt snodd refräng.
Men visst, "Fire" var en lysande sommarlåt, "Fasterharderscooter" röjer på bra och dom har gjort ett par låtar nu i modern tid som är riktigt bra, med titlar som "The sound above my hair" och "Imaginary battle".

Dessutom kan jag inte låta bli att som eurodiscofan i 2010-talet att ha en viss respekt för Scooter, även om deras låtkatalog är fylld av mindre bra alster. Euroband har sen 90-talet kommit och gått och dom har ändrat musikstilar, vilket har blivit deras kommersiella fall oftast. Men Scooter har alltid stått där stolt med sin eurotechno och gjort så i över 20 år, genom trender och stilförändringar i branschen, och dom lyckas ändå sälja och vara en av de största i sin genre. För mig förtjänar det någon sorts respekt, även om jag inte lyssnar på 80 % av deras låtar!

Min absoluta favorit är då "Call me mañana", en låt som är en höjdare mycket tack vare lånandet av en riktigt bra låt som melodi, technoikonernas technoikon, L.A Styles "James Brown is dead". 1991 kom denna klassiska danslåt och var både uppkäftig och stark med sin marcherande technodriv.
När "Call me mañana" kom 1999 så blev jag glatt överraskad från början, eftersom H.P Baxxter för en gångs skull inte skrek utan kontroll utan rappade i takt. Produktionen är häftig och lysande och låten bara matar på i fullt tempo. Det är en låt som inte är till för finsmakare eller grammisjuryar utan det är bara att luta sig tillbaka, lämna hjärnan utanför och vrida på. Jag minns ännu bussresorna till och från hemmet i 90-talets sista skälvande månader, då man satt tillbakalutad i sätet och bara vred på högsta volym på den bärbara CD-spelaren:
"...SO CALL ME MANAÑAAAAAAAAAA!!!!!"
Do-Do-Do-Do-Do-Do-Do-Do! Dunk! Dunk Dunk!
Scooter har alltså lyckats göra en handfull bra låtar efter det, men frågan är om någon av deras låtar kommer att vara fullt så lysande och skön som "Call me mañana".