fredag 25 september 2015

Pontus & Amerikanerna - Kasino

Det finns ett svenskt band som jag alltid haft ett väldigt gott öga till, Pontus & Amerikanerna. OK, kanske inte ALLTID. Jag gillade faktiskt inte "Min bror och jag" när den kom 1990, men jag lärde mig gilla den med tiden. Men låtar som "En blå dag", "Kapten sol", "Godmorgon Columbus" och "Elvis & Astronauter" är svensk pop när den är som bäst och mest lysande. Deras texter är underbart galna, melodierna är lättsamma och enormt charmiga och ljudbilden är häftig! Dessutom har dom Pontus Holmgrens lite säregna och lite pojkaktiga röst som jag alltid gillat. Bandet var udda på alla sätt och viss och på något sätt rätt jordnära. Pontus var popnörden, Lars-Yngve "Wasa" Johansson var film- och TV-spelsnörden med slängkappa och Peter Nilsson han som inte syntes lika mycket.
     När jag så ska skriva om en platta med detta band så kanske valet framstår som väldigt udda. Men jag lär skriva om deras mer säljande alster från 1990-1991 också i framtiden, lita på det. Men jag vill också lyfta fram skivor som förtjänar ett bättre öde. Jag står för det faktum att Pontus Holmgren och Peter Nilssons duo platta, efter att Wasa valt att gå till ett annat 90-talsband med en viss glimt, Big Money, "Pontus & Peter" är en GRYMT underskattad pärla! Är inte "Tonårshjärta" en av dom mest lysande och bortglömda låtarna under 90-talet?

Jag har då nu valt att lyfta fram bandets comeback från 1998. När detta år pågick så hade bandet nästan helt glömts bort och borde normalt ha lika stor chans att bli stor igen som en isbjörn att klara sig i Sahara. Därför fick jag en smärre chock när jag hörde comebacklåten "Innan sommaren tar slut", som var en av det årets allra bästa låtar. Jag minns att jag satt på ett tåg till Ljungsbro och hörde på Sommartoppen på radio då låten
testades. Det var ett otroligt driv i låten och en text som bara andades sommar. Och den allra största sensationen, den lyckades så bra att den till och med tog sig in på 6:e plats på listan!
     Därefter bar det till affären Skivbutiken och jag köpte hela plattan "Kasino".  Den plattan slog faktiskt knock på mig direkt när jag hörde på den. I en tid då pojk- och tjejbanden och danskpopen tagit över, och svensk musik på listorna var lika med journalisternas gunstlingar Kent och Eagle-Eye Cherry, så var detta härlig och lysande genuin svensk pop, varken mer eller mindre. Som synes så hade jag inte sånt stort förtroende för musikbranschen av årgång 1998, men det var något roligare än vad det är idag i alla fall, vilket dock inte säger så mycket...
     Det intressanta är att den normalt svårflörtade gossen ruda på Aftonbladet då, recensenten Per Bjurman, inte kunde motstå det och gav plattan tre plus av fem i betyg. Jag vet inte hur många gånger jag vevade "Kasino" det året och våren 1999 innan skivan (precis som Garbage som jag skrev om förut), tillsammans med min skivväska med portabel CD-spelare, blev stulen på tåget mot Borgholm under sommaren 1999. Alltså fick jag köpa tillbaka den, vilket gjordes på en second hand jag inte minns nu.

"Kasino" är alltså svensk pop i dess ädlaste form. Bandets har tagit en lite tuffare stil till sina låtar och blandat upp det med sina lättsmälta popkarameller och finurliga texter. Titelspåret är en riktig laid back, snygg och cool låt i moll om vad som händer när speldjävulen tar över en. Man kan inte annat än älska det lilla pianoklinket mitt i refrängen och stämningen i låten.
     Den låten föregås av den röjiga och sköna "Huset vi byggt". Inledande "Blomma vid min sida" är också en riktigt skön pärla, liksom "Buss till himlen". Skivan är otroligt välspelad och snyggt producerad och Pontus Holmgrens röst är intakt!

Tyvärr blev detta bandets sista platta och medlemmarna försvann in i glömskan, med undantag från Lars-Yngve "Wasa" Johansson som synts som regissör av teater och film en del. Men överraskande nog så har Pontus & Amerikanerna gjort en mindre comeback 2014, i och med att man spelade in en ny version av Ted Gärdestads "Jag vill ha en egen måne" till dennes hyllnings platta "För kärlekens skull - svenska artister hyllar Ted Gärdestad". Kan man hoppas därmed att detta är början till något större...? Svensk musik av idag skulle behöva lite lättsmält och charmig pop som sätter ett leende från öra till öra och som sitter som ett slag i magen.

Två spår från denna platta har jag hittat, båda i form av liveframträdanden från TV-programmet "Go'kväll", dels "Innan sommaren tar slut" och dels "Blomma vid min sida".



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...