torsdag 1 oktober 2015

Lili & Sussie - Anytime



Det finns mycket musik som oförtjänt har blivit utsedd till spottkopp genom åren, musik som inte har haft det bästa ryktet. Samtidigt så är det också mycket musik som börjar att sakta växa i popularitet och folk börjar inse vad som egentligen fick musiken att en gång vara poppis. Isen börjar lossna rejält vad gäller viss svensk musik från 80-talet! Att för ca 15-20 år sen säga som man att man egentligen tyckte Lili & Sussie var bra var enormt svårt för många. Men jag har alltid stått fast vid att systrarna Päiverinta är sköna att lyssna på och har en kombination som jag tycker är oslagbar, tjejernas förföriska och vackra röster, kombinerat med Ola Håkanssons och kompani, Tim Norell och Alexander Bards, bländande sinne för 80-talets svenska och lite vemodiga discovärld. Det är inte utan att man ibland tycker att Lili & Sussies plattor är Secret Service-plattor med kvinnlig sång, vilket bevisades än mer av att dom dels gjorde en Secret Service-cover som lät tämligen lika originalet ("Let us dance just a little bit more") och dels var med på det större bandets video till "I'm so, i'm so, i'm so".

Men det tog sin lilla tid innan jag lärde mig gilla tjejerna, för när dom var som allra störst, när "Oh mama" och "Bara du och jag" kom, så tyckte jag inte alls om det. För mig var detta kommersiell tjejdisco och jag var synthare, punkt. Men något hände när singeln "Robert & Marie" kom vintern 1989. Jag älskade den låten, just för att den hade en sån melankolisk och vemodig stämning, men var ändå så otroligt snygg! Därefter började jag omvärdera dom dansande djurvännerna och tyckte (och tycker än) att "What's the colour of love" och "Boyfriend" var galant svensk discosnask. Också var dom ju snygga också, det kan jag inte förneka (Sussie något snyggare).
Den här plattan, "Anytime" från 1988, har genomgått två faser i mitt liv. Dels så ägde min syster den förut på LP och jag kopierade av den på band, som vevades ett olidligt massa gånger under gymnasietiden. Några år senare köpte jag plattan själv på vinyl, på Fyndlagret tror jag.

Som sagt så är jag enormt svag för den här sortens svenska 80-talsdisco, som låter lite vemodig och är så otroligt snyggt gjort! Det är här som jag framför allt inser Alexander Bards stora fördel, som en av Sveriges bästa kompositörer av svensk disco. Inledande "Sending out a message" är en skön discorökare, liksom "Love could not be wrong" och "Loving you is all i know". Men man drar också ner på takten och lyckas snygga ballader som "Best years of our lives" (även om den påminner kusligt mycket om en viss "Cry softly" av Secret Service). En enda sänkare kan jag tänka på och det är att filmlåten "Enkel resa" gör sig bättre på svenska än den engelska versionen här, "Let's have a party". Detta är inte något för ett Polarpris, det är snygg och vacker svensk 80-talsdisco, varken mer eller mindre, och jag tycker detta är oemotståndligt.

2009 återvände som bekant Lili & Sussie för melodifestivalen och låten "Show me heaven", men jag kan mer än gärna rekommendera eurodiscokaskaden "Would you be mine" från förra året, som självklart drunknade i musikfloden. Men hur bra dom än är fortfarande så är det tveksam om de någonsin blir lika bra som här, kombinationen av två skönsjungande tjejer med mogna röster och trion Norell Oson Bards snygga discoromantik.

Två spår blir det, dansrökaren "Sending out a message" live från ett TV-program som hette Nyttår från 1989, och givetvis den vackra "Robert & Marie".



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...