Red Norvo Trio - Red Norvo Trio

Den här skivan har ni kunnat läsa lite grann om redan, om ni har plöjt igenom avdelningen "Vad gillar jag?" ovan, men eftersom jag nu firar 30 år som skivsamlare så tycker jag att den ändå förtjänar en speciell plats. Detta trots att det inte är den allra bästa i min jazzsamling. Missförstå mig inte, det är en bra platta, men det finns mycket här som skulle kunna fyllas på för att göra den vassare.
     Detta är kanske ingen skiva från mina allra tidigaste skivköpsår, men det är likväl den första i sitt slag, nämligen min allra första egna jazzplatta, som jag köpte 1991 på Fyndlagret i Sundsvall. Då låg second hand butiken på Södra Järnvägsgatan här i Sundsvall och jag bodde bara ett stenkast ovanför så jag hade rekordnära dit. Så en lördag gick jag dit och såg en jazzplatta för 10 kronor utgiven på 60-talet som såg väldigt intressant ut, Red Norvo Trio. Vibrafonisten Red Norvo hade jag hört låtar med på "Smokerings" i radio, fast då främst i storbandsfacket. Jag fick då för mig att jag absolut ville ha den här skivan och att det vore kul att äga jazzplattor, inte bara kopiera dom på kassett från min kompis Otto Ratz, och köpte den. Jag vet, jag hade älskat jazz i drygt fem år och först nu förstått att det var roligare att äga skivorna, men jag försvarar mig med att jag var tämligen snål som ung.

Red Norvo är annars en musiker jag har blandade åsikter om. Som swingvibrafonist med eget storband är han helt OK och en riktigt bra sådan. Däremot finns det ännu starkare i genren och när han dessutom på flera inspelningar envisas med att ersätta vibrafonen med den inom jazzen mycket ovanligare xylofonen så har jag allt mer svårt för honom. Xylofonen, med sina träplattor, gör att jazzen plötsligt får en mer hawaii-liknande stämning som jag inte alls tycker passar i swingsammanhang.

På den här skivan, vars inspelningar är gjorda 1950, så spelar han dock vibrafon, tillsammans med gitarristen Tal Farlow och basisten Charlie Mingus. Denna trio har med sin lite udda sättning vuxit med åren till en speciellt uppskattad trio i jazzsammanhang. Det problem jag har är att även om trion spelar ett antal riktigt fina och avkopplande swinglåtar så känner jag att en hel platta med denna sättning inte riktigt håller utan jag sitter och med jämna mellanrum och längtar åtminstone efter ett piano.
     Sen måste jag säga att denna skiva utgiven på Rondo-Lette har nog kanske en av jazzhistoriens mer fulare och märkligare skivomslag, som med en tumnagel missar en plats i Kultstämplat-facket. Vem var det på Rondo-Lette som kom på idén att denna swing i det väldigt lilla formatet skulle bäst illustreras av en uppstoppad stork som i näbben har en påse med tre plastdockor föreställandes bäbisar??? Om idén är att detta är en platta som är mer passande att göra barn till så skeptar jag kanske lite grann. Men det beror väl på vad man har för romantiska vanor, antar jag...

Men tillbaka till musiken, i lagom dos så är detta riktigt snyggt och vackert och inledande "Blue room" och "September song" är två av spåren som lyser bäst. Men hur mycket eller lite jag lyssnar på skivan är oväsentligt, den har ändå för alltid en viktig plats i min samling, som min allra första egna jazzplatta. Och om man gillar denna sättning så finns det bra många fler inspelningar utgivna med denna trio, även i modernare utgåvor! Så luta er tillbaka och låter er gungas av Red Norvo Trio och en av plattans finare spår, "September song".