Månadens bästa fynd - April 2016 (Al Jarreau/Wilmer X/Östen Warnerbring)

En månad går fort. Det är redan dags att summera april, som i det hela var en rätt lugn månad med en del kul saker, men väldigt få som kändes som superfynd. Det blev väldigt mycket singlar plötsligt, ett format som jag har haft väldigt svårt att hitta bra saker på på sistone! Men här kommer tre fynd, utgivna på helt olika format, som stod ut under denna månad:

Al Jarreau - Breakin' away:
Skivor med Al Jarreau är inte så svåra att hitta och oftast är dom höjdarfynd och denna är inget undantag. Gitarristen som bildat skola åt många i samma stil och som lyckats kombinera scat-sång och gitarrspel ihop på ett fenomenalt sätt. Det är svårt att tro att han just fyllt 76 år.
"Breakin' away" är från 1981 och är producerad av en mästare på slickad och avkopplande soulpop, Jay Graydon, som jobbat med gräddan av amerikanska musiker, eller vad sägs om David Foster, syskonen DeBarge, Sheena Easton, Art Garfunkel, Lou Rawls, Dionne Warwick, Air Supply, Manhattans Transfer med flera, samt att han var den som upptäckte Steve "Toto" Lukather.

Detta är en vacker och relaxande platta, midnight jazzsoul med en dos funk i sig och med en bländande produktion! Inledande "Closer to your love" och "We're in this love together" är lysande och Al Jarreaus röst har alltid varit svalkande och briljant.

Plattan har bara en nackdel, att han fick för sig att tolka Dave Brubecks "Blue rondo a la turk" som känns väldigt malplacerad och riktigt dålig. Men om man hoppar över den så är detta riktigt svalt och mysigt när en mästerproducent och en mästermusiker möttes i studion!

Jag tycker vi här lyssnar på "Closer to your love".



Wilmer X - Arkiv X:
Här är månadens kronjuvel och en kandidat till årets bästa fynd hittills i år. På en loppis i stan såg jag en skivbox som jag aldrig sett förut, men som jag fastnade direkt för; Wilmer X samlingsbox "Arkiv X", som innehåller fyra CD-skivor, tre samlingsskivor med bandets bästa låtar och mer där till från deras långa karriär, samt en CD med tidigare outgivet material! Dessutom ett stort och intressant häfte med en intervju med bandet. Prislappen på detta loppisobjekt fick mig också att gapa, 50 kronor för hela boxen i kanonkvalitet. Såld direkt tänkte jag förstås!

Det är inte heller bara singlar som rymmer denna box utan även andra klassiska album spår. Detta sträcker sig alltså från bandets första mer rockigare försök på skiva 1980 till de mer lalliga hitsen under decenniets slut och 90-talets början samt så udda saker som "Revolverungar", deras bidrag till samlingsplattan "Vilda fåglar - sånger om barn".

Extraskivan med ej tidigare utsläppt material innehåller då främst låtar som spelades in, men av någon anledning inte kom med på respektive skiva. Varför står förstås skrivet i häftet. Detta är klart det mest kompletta med Wilmer X jag har funnit och en av de mäktigaste boxar av någon svensk artist jag sett!

Bland alla ej utgivna spår hittade jag faktiskt "M/S Colinda" som inte platsade på 1992 års "Pontiac till himmelen", men dök sen upp på Nisse Hellbergs soloplatta lite senare. Men här är det alltså versionen med Wilmer X.

Östen Warnerbring - En glad calypso om våren: 

En singel med Östen Warnerbring. Alltid välkommet, men normalt inget att hetsa upp sig över direkt, om det inte är som i detta fall bland det första i EP-format som kommit ut med honom (om inte det första). Denna lilla raritet från 1958 är udda i många avseenden, inte bara på grund av dess tidiga utgivning utan också för att skivbolaget Oktav försökte lansera Östen som en utpräglad calypsosångare. På singelns baksida står det:
"Östen Warnerbring är Sveriges ende utpräglade calypsosångare. Vi vågar påstå att Östen är av högsta internationella klass inom denna säregna sångart, som i de flesta fall behandlats ganska valhänt av våra schlagersångare och d:o sångerskor"
Varför känns det något så oerhört malplacerat och smalt att försöka lansera en svensk artist på 50-talet som "calypsosångare"? Kändes det seriöst som att det fanns en framtid inom den genren i Sverige? Förmodligen inte eftersom den epiteten försvann ganska fort för Östen och han blev en av Sveriges bästa schlagersångare istället.

Men denna lilla EP är för den sakens skull inte alls dålig utan riktigt snygg och gungande. Östen är här ackompanjerad av Lord "Tesses" Band och vem som ligger bakom denna pseudonym har jag ingen aning om, förutom att hans artistnamn låter som om han snott det från ett taskigt barnprogram. Jag gillar dock, som sagt, de lätt rytmiska låtarna som titelspåret av Olle Adolphson, och den glada och plojiga "Muntascher", som liksom alla andra låtar på EPn är gjorda av Ulf Peder Olrog. Så även om lanseringen känns lite krystad så är resultatet riktigt intressant och bra och gav mersmak till det som komma skulle.

Den här EPn är dock så ovanlig att jag tyvärr inte har hittat något Youtube-klipp med låtar från den. Skulle någon dock dyka upp så lägger jag förstås upp den genast.