Månadens bästa fynd - Juni 2016 (The Smiths/Linda Clifford/The Carpenters)

Månaderna går fort nu, men här är en liten summering av juni månads skivfynd. Juni var en helt OK månad fylld med intressanta svenska skivor och en sedvanlig blandning av jazz, 70-tal, indie, 80-tal, CD och vinyl. Ur detta har jag tagit ut tre skivor jag tänker lyfta fram. Sen finns det en skiva som jag köpte denna månad som kommer att få en egen artikel längre fram, en höjdarskiva med fransk synthpop från 70-talet och gruppen Magic Fly!

The Smiths - Best 1 & 2 (1992):
Åter kan jag tacka mitt deltagande på vinyl community för upptäckten av dessa plattor, där en medlem visade upp den och jag föll för dom. Men jag har alltid varit svag för Morrisseys udda, ledsna och lätt mogna röst och The Smiths har jag därför gillat ända sen jag hörde "Panic" för första gången 1986.
     Dessa två skivor släpptes av skivbolaget WEA när de hade köpt upp The Smiths låtkatalog, var på man passade på att skapa samlingar innehållandes både albumspår och singlar. Det finns mängder med Smiths-samlingar och jag hade en sen tidigare, men denna känns som en av de mest kompletta! Hela 28 spår med efter tänksamma, vemodiga och samtidigt mjuka poppärlor från 80-talets England, signerade Morrissey och Johnny Marr. Om man vill upptäcka The Smiths för första gången så är dessa två samlingsskivor ett utmärkt ställe att börja på. Och som smakprov väljer jag en bortglömd klassiker, "Big mouth strikes again".



Linda Clifford - Let me be your woman (1979):

Snacka om en bortglömd soulstjärna från 70-talets discoera, Linda Clifford. Jag ska ärligt säga att innan jag köpte en annan skiva med henne för inte allt för länge sen, "Here's my love", också från 1979, så visste jag exakt inget om henne. Men när jag hittade en skiva till på ljudaffären Hifi-klubben, som hade utförsäljning av gamla LP-skivor, så blev jag själaglad! För en sak lockade mig, förutom att "Here's my love" var riktigt överraskande bra; hon gav ut skivorna på Curtom, som alltså är Curtis Mayfields skivbolag. Här kan vi då tala om kvalitetsbevis, för Linda Clifford borde egentligen  ha en plats där bland alla andra souldamer runt denna tid, Mavis Staples, Syreeta, Jean Carn och Gladys Knight.
     Någonstans kan man ana Curtis Mayfields ande i musiken, även om han enligt omslaget inte är med, mer än möjligen som övervakare av inspelningen. "Let me be your woman" är en otroligt skön och laid back platta, med stråkar och blås på rätta stället. Också är den ett dubbelalbum, bara en sån sak. Man kan ju inte förneka gunget it "Don't give up" eller "I can't let this good thing get away" eller balladkänslan och rösten i "Don't let me have another bad dream".
     Låtarna får ta sin tid och många låtar passerar mellan 7 - 11 minuter och övervägande känns inte alls för långa. Undantag finns dock där en av Linda Cliffords mest kända låtar är en discoversion av Simon & Garfunkels klassiska "Bridge over trouble water" och den är plattans enda riktiga lågvattenmärke, för den känns så otroligt fel i discotempo. Ibland förundras man över musikbranschens olika försök att locka publik...
     Men resten av plattan är en riktig soulkaramell på två skivor som smeker, förför och samtidigt svänger enormt! Som sagt, Linda Clifford förtjänar en plats bland de andra soullegenderna. Därför tänkte jag försöka bevisa det med "I can't let this good thing get away".



The Carpenters - Ticket to ride (1969/1971)

Denna skiva hittade jag också på Hifi-klubben för en billig peng och blev riktigt glad åt den! Nyligen så gjorde jag en Q & A-session på min Youtube-kanal i samband med att jag firade min 200:e prenumerant (för den som vill se de tre videorna det tog att svara på alla frågor, klicka på menyraden ovan). En av frågorna jag fick var att nämna tre 70-talsartister jag skulle vilja bekanta mig mer med och lyssna in mig riktigt på och min svar blev 70-talets David Bowie, där jag är långt mer inlyssnad på 80-talets Bowie än 70-talets, Blood, Sweat & Tears, som jag precis lärt mig gilla OCH The Carpenters, som jag lyssnat väldigt mycket på på webradiokanaler och därmed börjat gilla skarpt. Däremot är Carpenters-skivor inte så lätta att hitta som jag trodde, förutom samlingen "The Singles 1969-1973" som syns väldigt ofta. Därför blev jag då glad att hitta denna första, eller återutgivna första, skiva med syskonen Richard och Karen Carpenter från 1971. Originalet av denna skiva heter egentligen "Offering" och kom ut 1969, vilka låtarna också är från. Karen var då bara 19 år och plattan blev ingen större succé. Däremot blev plattan efter, "Close to you", deras genombrott och då passade man på att släppa debuten igen, fast nu med den nya titeln, "Ticket to ride", efter deras Beatles-cover. Alltså är detta nypressningen från 1971, men det gör ingenting. Detta är en riktigt bra och välgjord platta, även om den har spår av det sena 60-talets flower power-våg i ljudbilden ibland. Karen Carpenters mogna och mörka röst, tystnad alldeles för tidigt när hon dog av anorexia 1983, har jag alltid gillat. Den är verkligen skön och lugnande och passar otroligt bra till duons lugna mogen pop-musik.

Om jag nu bortser från den rätt fåniga inledningen med en gravt överspelande presentatör och den överhurtiga "Your wonderful parade" så är detta en kanonplatta där Karens röst inte riktigt mognat till sig, men ändå är riktigt bra. Det är ändå svårt att tro att hon som sjunger är bara 19 år. Lyssna på balladen "All of my life" som är lysande eller "Turn away" som tar väldigt många riktningar i sin melodi, men som ändå är otroligt spännande! Nu är då jag inget Beatles-fan och därför kanske det jag säger nu är som att svära i kyrkan, men jag tycker faktiskt att Carpenters avkopplande version av "Ticket to ride" är bättre än originalet. Men så är jag kanske inte så opartisk i min bedömning...

Denna debut ger helt klart mersmak att fortsätta leta Carpenters-plattor för deras mjuka och sköna musik och Karens lugnande röst är verkligen något jag har väldigt svårt att motstå! Här väljer jag då "All of my life".