David Bowie - Best of seven months in America

Mitt intresse för David Bowie har formligen exploderat under de senaste åren. Ett musikaliskt geni som gick sina egna vägar och som dog alldeles för tidigt! Jag skrev om tre 80-talssinglar med honom i samband med hans bortgång, men jag har aldrig skrivit om ett helt album. En dag ska jag skriva om den legendariska "The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars", men nu tänkte jag hålla mig vid en platta jag köpte denna månad. Den är så rekommenderbar att jag väljer att skriva om den direkt än att klämma in den i "Månadens bästa fynd". Och den är inte svår att hitta heller, eftersom den säljs i ny och förseglat skick på dessa matvaruaffärer och, i mitt fall, Ö & B, som också numera säljer nypressade vinyler. Jag skrev i min krönika om detta fenomen för ett tag sen att det var lite för mycket gammalt skåpmat som finns på alla loppisar som såldes där, men detta är ett steg i klart rätt riktning.

Denna Bowie-platta heter "Best of seven months in America" och innehåller liveinspelningar från två tillfällen, dels från en radioupptagning i Smiths Old Bar, Atlanta, 8 april 1997 och dels en upptagning från GQ Awards in New York samma år. Dock släpptes denna platta på vinyl först för ett år sen, i mars 2017, ett år efter hans död. Konserten är gjord i samband med Bowies platta "Earthling" 1997

och detta kommer att avspegla sig i stil på plattans B-sida.
     För denna platta kan man säga är uppdelad i två olika stilar, helt olika varandra. A-sidan från Atlanta har mer unplugged-karaktär över sig och innehåller i stort sätt bara Bowie, en gitarristen Reeves Gabrels och en entusiastisk publik. Men det funkar riktigt bra och det plockar åter fram nya sidor av Bowie som man knappt hört tidigare. Hans akustiska version av "Seven years in Tibet" är riktigt skön och avkopplande och rekommenderas varmt, liksom hans spännande och nya tappning av hans då 17 år gamla "Scary monsters", som i original är mer en flirt med den då nya engelska new wave- och synthpoperan.

B-sidan, från GQ-galan, drar upp tempot högst väsentligt dock och är mycket mer i electrorock-stil. "Earthling" är ju då en platta som flirtar vilt med 1997 aktuella engelska dubstep- och drum n' bass-skolan och det hörs på den plattans singel "Little wonder". Utan att vara särskilt intresserad av just den genren, snarare tämligen ointresserad, så är ändå denna version riktigt häftig just för att den innehåller så mycket mer och vågar mycket mer än vanlig drum n' bass.
     Jag kan också rekommendera den grymma versionen av "Fashion", också egentligen på "Scary monsters"-plattan från 1980. Den skiljer sig inte så mycket från dess original här, men det känns ändå tryggt att man behållit en del element som känns bekanta från Bowies katalog också.
     Däremot har man tuffat till "Moonage daydream" från "Ziggy Stardust"-plattan från 1972 en hel del och den låter både tyngre och mer utsvävande, men den känns också nyskapande och riktigt spännande, framför allt det riktigt snygga slutet!
   
Jag har egentligen bara en kritik mot denna platta, att man, trots att den är inspelad under ett och samma tillfälle per sida, har tonat ner applåderna och inte behållit konserterna i sin helhet oklippta. Klippen mellan låtarna är inte heller 100 % bra gjort alla gånger. Men musiken är så snyggt gjord, publiken är så entusiastisk och konserterna i sig så pass bra att det ändå funkar mer än väl. 100 kronor på Ö & B för ett sprillans nytt exemplar av denna liveplatta med David Bowie är väl värd varenda krona!

Som smakprov har jag valt två klassiker i ny upplaga från vardera konsert, "Scary monsters" och "Moonage daydream"!