Aurra var från början en sidogrupp till det större bandet Slave, som hade en del framgångar på 70- och det tidiga 80-talet. Från början var man rätt många medlemmar och ett antal hits i USA, men bråk ledde till att bandgrundaren Steve Washington tog rättigheterna till namnet och lämnade bandet. Alldeles precis innan, då bandet bara bestod av Curt Jones och Starleana Young, så hade man precis haft en hit med den här låten, "You and me tonight" 1986.
Jag hörde låten första gången i Tracks i maj 1986 då den testades men misslyckades med att ta sig in. Det tog några lyssningar på programmet, som jag hade inspelat på band, innan låten satte sig, men då satte den sig rejält, vilket inte brukade vara så vanligt då för låtar som inte kommer på trackslistan.
Däremot var det otroligt svårt att hitta singeln och låten i fysiskt format i Sverige och inte förrän i vintras, i en bordsloppis i Bosvedjan här i Sundsvall så lyckades jag till sist hitta denna bortglömda pärla. I Stockholm har jag också lyckats hitta ett helt album med Aurra ("Like i like it" från 1985), dock inte med den här låten på.
För "You and me tonight" är en intelligent och skön soulpärla från 80-talets mitt. Curt Jones och Starleana Young spelar emellanåt upp en dialog som ska föreställa ett bråk mellan en pojk- och flickvän. Väldigt snyggt och udda drag i en hitlåt och till det är texten också riktigt bra. Låten har en smekande och samtidigt skönt rytmiskt sound med 80-talsljud. Sen kanske det inte är världens bästa refräng, men i det här fallet så märks det faktiskt knappt. Aurras "You and me tonight" är ett härligt soulörhänge från 80-talet som förför och gungar! Och vill man bara njuta av det funkiga 80-talssoundet så har B-sidan en instrumentalversion av låten.
Aurra fick efter den här hiten byta namn till Déja innan man la av 1989, sorgligt bortglömd sen dess! Så därför så vill jag påminna om denna saknade soulklassiker, "You and me tonight", genom detta liveframträdande.
Ett namn från 80-talet som säkert får en del att förvånat utbrista:
"Finns dom fortfarande?"
Fast det har ju inte alltid sett ut så när det gäller norska A-ha. Bandet är inne på sin tredje återförening och är dessutom ute på en "MTV Unplugged tour", vilket kanske kan ses som ett 20-talet år för sent.
Det är inte ofta som jag skriver om plattor från 2010-talet, men detta är ändå några favoriter från det förflutna med ett relativt nytt album så varför inte!
"Cast in steel" från 2015 är bandets senaste studioalbum och bandet har avslöjat att dom aldrig var alla tre i studion samtidigt under inspelningen av plattan. Morten Harket tittade in i Pål Waaktaar-Savoys studio då och då och sjöng in de låtar han tyckte var bra tills man hade tolv låtar. Verkar vara ett rätt vanligt sorgligt öde för gamla band som hängt med ett tag. Men så har A-ha genom åren haft sina slitningar och gräl och 2009 sa man att det helt var slut med bandet och vid lanseringen av detta album så gav man bandet ändå två år till och är ute på turné ännu så vem vet hur länge det håller nu.
"Cast in steel" följer ljudmässigt samma linje som man gjort sen 2002 års "Lifelines" och den överraskande stora succén med hiten "Forever not yours", alltså mjuk pop med vackra harmonier, lätta synthmattor här och var och lättlyssnat. Någon discorökare som "The sun always shines on T.V" eller en klockren landsplåga som "Take on me" har inte hörts på evigheter och är egentligen inte
heller behövligt. A-ha i detta svala format funkar och är helt OK, även om det kanske har fastnat lite på två senaste plattorna. Första singeln på 2005 års platta "Analogue", "Celice", var väl en helt OK låt, men knappast det starkaste A-ha gjort i låtväg. Singlarna från efterföljande "Foot in the mountain" minns jag knappt.
Däremot så blev jag lycklig när jag hörde första singeln från den här plattan, den dramatiska "Under the makeup", som rent melodimässigt är nästan det bästa bandet gjort sen "Forever not yours", liksom med några av de andra singlarna, titelspåret "Cast in steel" och "Objects in the mirror"! Man kan göra vissa kopplingar vad gäller ljudbilden på "Under the makeup" till deras Bondlåt från 1987, "The living daylights", för nog skulle även den här kunna passa på ett James Bond-soundtrack.
Man imponeras över Morten Harket som verkligen har lyckats bevara sin mjuka falsettliknande röst så att man verkligen känner igen A-ha, trots att han vid det här laget fyllt 58 år. Men han, Pål Waaktaar-Savoy och Magne Furuholmen har även kvar förmågan att skriva lätta poppärlor som är enormt snyggt spelade och gjorda! Trots att det inte finns någon "Take on me" här så känner man igen A-ha mycket väl och även om det inte hänt så mycket produktionsmässigt på drygt 15 år så är detta ändå en starkare A-ha-platta vad gäller melodierna. Låten "Giving up the ghost" och avslutande "Goodbye Thompson" tillhör andra favoriter från plattan! Jag gillar "Cast in steel" jättemycket och gillade man "Lifelines"-plattan så kommer man garanterat att gilla denna också. Tillhör man de som helst vill ha sin A-ha från 80-talet så tror jag man ändå kommer att tycka att detta är riktigt bra!
Som smakprov väljer jag "Under the makeup" samt "Giving up the ghost", vars video inte är den officiella då det inte är en singel utan det är en trolig fanvideo (snygg sådan dock).
Britt Ekland, ett intressant fenomen. Nästan alla vet vem hon är, men försök nämna en annan film hon har varit med i förutom James Bond-rullen "Mannen med den gyllene pistolen", och då har hon ändå medverkat i nästan 40 filmer utomlands. Ja, sen har hon haft ett otal havererade förhållanden/äktenskap med allsköns rockstjärnor och skådespelare från Peter Sellers och Rod Stewart till Slim Jim Phantom. Bondfilmen är bra, jag erkänner det, men hon är knappast min favorit bland Bondbrudarna, så mitt förhållande till Britt Ekland i övrigt är egentligen lika med noll.
Denna singel lyckades jag hitta på Sundsvalls skivmässa för några veckor sen och någonstans förstod jag direkt att kultsamlaren Stafrin hittat något härligt uselt på vinyl.
"Do it to me (once more with feeling)", som låten heter, kom 1979 och gavs ut på Jet Records, som bland annat gav ut ELOs plattor på 70-talet. Givetvis spär man på så gott det går med hennes sexsymbolstämpel och singelomslaget går att vika ut där en stor bild på en naken Britt liggandes på en fäll pryder.
Låten går i på den tiden trendig discostil och delar av melodin känns väldigt krystad och påklistrad för att försöka hitta något som skivköparna kommer att komma ihåg efter låten spelats. Texten är riktigt usel där bara titeln i sig är skrattretande. "Do it to me (once more with a feeling)", alltså typ "ha sex med mig, fast nu med känsla eftersom den första gången vi gjorde det var rätt misslyckat!". Wow, det kallar jag offentlig sågning! Men hon tycks inte lida för det: "Wild as a tiger, that you keep me purring!" Britt Ekland gör sitt allra bästa här att låta så förförisk och sexuellt upphetsad som det går men hon
kan inte sjunga! Det låter snarare som om hon tagit något mindre lämpligt innan inspelningen för hon låter mer påtänd än tänd. Och då hjälper det inte att hon både stönar upphetsat och viskar och flämtar på franska mitt i låten. Detta är banne mig inte bra, det är skrattretande hemskt!
B-sidan heter "Private party" och är mindre anskrämlig. Fortfarande sjunger hon fruktansvärt, men man har satt in en damkör som gör jobbet i refrängen och låten är i sig seriösare och något bättre. Men en sak är säker: Vi får hoppas att idag 76-åriga Britt inte får några tankar att gå in i en skivstudio igen för trots allt så funkade hon bra mycket bättre som bikiniklädd Bondbrud vid sidan av Roger Moore och Christopher Lee.
Det känns som en evighet sen jag skrev om en riktigt 80-talsklassiker. I början av bloggens existens så skrev jag ofta om 80-talets engelska synthpop och det har tyvärr blivit lite sämre med det nu ett tag. Jag lovar, jag älskar 80-talsmusik och engelsk new wave, men med den strida ström av skivor som har ramlat in de senaste åren så har det funnits så många kandidater att skriva om att det inte har blivit tid. Men jag hade tänkt och ta upp en skiva som har funnits med mig för evigt känns det som, Howard Jones ikoniska debutplatta "Human's lib". Märkligt nog har Howard bara förekommit en gång tidigare på bloggen, alldeles i början när jag 2009 skrev om hans lika ikoniska uppföljare, "Dream into action".
Jag tror att jag köpte den här plattan på Fyndlagret här i stan runt 1994 och redan från första gången jag hörde den så föll jag direkt. "Human's lib" och dess första singlar kom i rätt tid, 1983 när synthbanden såldes som mest i England. Men det som Howard Jones hade var både en musikalisk variation, timing och en förmåga att skriva enkla och glada melodier som kändes engagerande, där band som Ultravox och Depeche Mode gjorde mer mörk och stor synthmusik och Talk Talk och China Crises var mer laid back och avkopplande.
"Human's lib" vågar dock också vara experimenterande, vilket märks direkt i inledande "Conditioning". Men tillsammans med galanta hits som "What is love", "Pearl in the shell" och "New song" eller den sköna balladen "Hide and seek" så känns plattan otroligt pigg och fräsch med en klar utstakad väg som dock vågar ta olika spännande sidospår och utforska för den tiden och genren nya saker. Plattan sålde 100 000 exemplar redan första veckan och spenderade mer än ett år på engelska albumlistan och Howard Jones hade blivit upptäckt som synthpopgenrens nya guldgosse! En lite kul sidosak är att Pet Shop Boys sångare Neil Tennant på den tiden skrev recensioner för tidningen "Smash hits" och fick "Human's lib" på sitt bord och han skrev: "A neat talent for writing melodic pop songs with clever hooks and real 1970s singer-songwriter lyrics. A must for all Supertramp fans!" Nu är jag väldigt långt från ett Supertramp-fan, men för mig är detta ändå en platta som är en av de bästa 80-talsplattorna i samlingen. Både den och "Dream into action" står i en klass för sig som plattorna som på ett eget sätt definierade 80-talets new wave-våg! Jo, jag måste bli bättre på att skriva om det engelska 80-talet!
Ibland får man se en skiva som man bara känner direkt vad detta kan vara. Samlar man som jag obskyra och milt uttryckt mindre bra singlar så ser man ibland på omslaget att detta kan vara ett guldkorn. Ett sånt tillfälle var detta när jag fick tag på denna singel med skådespelerskan och utvikningsmodellen Christina Lindberg. Nej, det var inte hon som sjöng "De sista ljuva åren" med Lasse Stefanz! Den här Christina Lindberg medverkade i 23 filmer över världen och var väl mer eller mindre avklädd i majoriteten av dom. Jag såg henne en gång i min ungdom i Janne Halldorffs film "Rötmånad", som kan vara en av dom sämsta filmer jag har sett, Carl-Gustaf Lindstedt till trots.
Hon vek också ut sig i de mest kända svenska herrtidningarna och var minst sagt en stor del i att sprida ryktet om den svenska synden i världen på 70-talet. Bland annat var FIB Aktuellt en av tidningarna hon förekom ofta i. Därför tyckte porrtidningen 1970 att man hade en gyllene PR-chans.
Lindberg hade just synts "Rötmånad" och var populär nakenmodell i deras tidning, låt oss se om hon inte kan sjunga också! Så FIB Aktuellt tog in henne i en studio och spelade in en singel med två låtar på just etiketten FIB Aktuellt. Självklart skulle hon posera naken på skivomslaget, fram och bak, med nakna bröst och allt! Inga moraliska hinder här inte.
Nå, lever hon upp till mina höga... eller snarare inte så höga, förväntningar? Jodå, detta är förfärligt hemskt, både "Du är min enda kärlek" och "Allt blir så tyst"! Om vi börjar med musiken så är det frågan om sockersöt svensktoppsschlager av den stil typ Agnetha Fältskog sjöng innan ABBA. Les Reed står det som kompositör, som är något av Englands egen James Last, så troligen är det covers av något slag. Snyggt producerat dock om jag ska säga något positivt.
Men texterna är skrattretande horribla där kärleksklyschor dragits upp ur en hatt, en efter en, och lagts upp i en salig oordning och man får inget grepp alls om storyn, i alla fall i "Du är min enda kärlek". Är dom ihop? Är hon bara längtande? Är hon en besatt stalker? Känner dom ens varandra?
Men framför allt är det rösten! Vem på FIB Aktuellt tyckte att det var en bra idé att släppa detta på vinyl och hur länge jobbade vederbörande kvar där? Christina Lindberg har kanske en av de hemskaste och falskaste sångröster jag har hört på länge. Här vet man inte om man ska skratta eller gråta för det är så falskt att glas splittras när jag hör på det. Totalt sätt är detta en skrattfest, väl värdig sin plats i "Kultstämplat", där både sång och text skär sig på ett märkligt, men roligt, sätt! Självklart får ni båda låtarna.
Jösses, vilken månad april var, till och med utan skivmässan, som jag just nyligen skrivit om och därför förstås inte kommer att ta upp här. Samma med Record Store Day, som jag också tagit upp och nämnt mina fynd där. Däremot har jag hittat enormt mycket CD-skivor denna gång, inklusive en hel del eurodisco från 90-talet. Dessa har jag dock inte hunnit lyssna på än så jag väntar lite med dessa.
Men då det kommit så mycket så blir det fyra skivor denna gång.
Jan Johansson - Musik genom fyra sekler (1969/1988)
I det sena 60-talet så var pianisten Jan Johansson mitt i sitt tolkande av folkmusik av olika slag, något som varade ända till hans tragiska död i en bilolycka 1968. Detta är alltså utgivet postumt, ett år efter hans död. Då gavs det ut på tre LP-skivor, men har sen dess återutgivits ett par gånger på CD i olika form. Denna dubbel-CD är utgiven 1988 på Megafon och innehåller Jan Johanssons jazzarrangemang på 42 olika visor.
Detta är både vackert, udda och experimenterande. Det är oförutsägbart och man vet aldrig hur nästa låt kommer att låta, men folkmusiken vilar ändå över dessa jazzarrangemang och mycket här finns för dom som gillade Jan Johanssons legendariska "Jazz på svenska". Hans vackra instrumentala pianoversioner av låtar som "Vem kan segla förutan vind" och "Vi ska ställa till en roliger dans" är lysande. Liksom låtarna med ett mindre band, som här i det rätt okända skillingtrycket "Herdedansen", som arrangerats med både congas och flöjt.
Steve Winwood - Keep on running (1991)
60-talets rockvärld har ju aldrig riktigt lockat mig, även om undantag alltid finns. Band som jag lite nyfiket nosat på då och då och till sist bestämt mig för att kolla upp på allvar är Spencer Davies Group och Traffic. Steve Winwood har jag gillat sen barnsben, liksom Spencer Davies versioner av "Gimme some loving" och "I'm a man" och med dessa förutsättningar så införskaffade jag mig denna samling med Steve Winwoods olika inspelningar från 60- och 70-talet. Här finns då både Traffic och Spencer Davies liksom en låt med Blind Faith och några låtar från Winwoods första soloförsök på 70-talet.
Det är en väldigt spännande och riktigt bra samling med ett band som lät väldigt annorlunda från mycket 60-talsrock som fanns då. Som ett gigantisk fan av Chicago så är jag då främst ett fan av deras version av "I´m a man", som finns på deras debut "Chicago Transit Athourity". Jag vet, Spencer Davies är originalet, men jag antar man är bunden till den version som man lockades till först. Men originalet är också riktigt bra och totalt kan man faktiskt ana det som några år senare skulle bli Chicago i Spencer Davies musik!
Traffic är lite mjukare, men samtidigt också väldigt välgjort med lysande melodier och produktion! Det kommer absolut komma in mer med dessa två band i samlingen framöver! Jag vill också lyfta fram Steve Winwoods soloalster sist på samlingen och kanske främst hans samarbete med dom afrikanska musikerna Remi Kabaka och Abdul Lasisi Amao i låten "Happy vibes". Men här vill jag ändå bjuda på något så ovanligt som en musikvideo från 60-talet, i form av "Gimme some lovin'"!
Jimmy Smith - Hobo flats (1963)
Ytterligare en Jimmy Smith-utgåva från Verve där organisten samarbetar med orkesterledaren Oliver Nelson. Bland tidigare succér med dessa två märks bland annat "Hoochie coochie man", ett annorlunda och lysande Smith-album. Titelspåret på detta album, "Hobo flats" klättrade faktiskt på den amerikanska singellistan 1963 och nådde 18:e plats, en rätt ovanlig bedrift av en jazzmusiker. Tyvärr tycker jag då att just låten "Hobo flats" är den enda låten som sänker albumet lite. På något sätt tillför låten inte mig någonting på samma sätt som de andra låtarna gör. För här finns flera galanta totalt annorlunda versioner av kända låtar som Ray Charles "I can't stop loving you" och "Blueberry hill". Lyssna på de lysande bossa nova-inramningarna av den gamla Fats Domino-låten och Ray Charles-hiten, där orkestern i stort sätt bara ger Smith en fläktande bris i bakgrunden, men ändå en viktig sådan för låtens arrangemang! Jimmy Smith och Oliver Nelson tar här kända låtar och ger dom en helt ny dräkt som få hört förut, och det är riktigt bra! Ännu en varmt rekommenderbar Jimmy Smith-platta!
10CC - Windows in the jungle (1983)
Jag berättade när jag skrev om Record Store Day att en av plattorna jag köpte var 10CCs "Ten out of 10" från 1980. I samma fack fanns en annan 10CC-platta som jag dock avvaktade, främst av ekonomiska skäl. Men som vanligt när man avstår en platta med ett band man samlar på så kommer ångern förr eller senare och snart gick jag tillbaka till "Vinylstallet" och köpte denna också! Förnuftet segrade till slut!
Det finns blandade åsikter om när 10CC var som bäst. Många anser att bandet hade sin storhetsperiod i början, när herrar Codley & Cream fortfarande var med, medan vi är ett antal som gillar bandet oavsett. "Windows in the jungle" var tänkt att bli bandets sista någonsin och egentligen är detta Eric Stewarts show där Graham Gouldman, även om han varit med och skriva låtarna, hörs sångmässigt på endast en låt. Det är inte lika experimentellt som tidigare, men jag tycker att detta är riktigt bra ändå! Trots allt är Gouldman och Stewart riktigt bra kompositörer och här finns klassiska 10CC-titlar "Americana panorama" och "Feel the love - oomachasaooma". Någonstans kan man höra att titeln tillhör en 10CC-låt. Låtarna är luftiga och skönt gjorda och även om det inte överraskar så mycket så är det en vacker och väldigt snygg platta! 10CC har inte gjort någon egentlig 80-talsinramning på sin musik utan bandet känns ändå igen. Tyvärr blev plattan ingen succé och Gouldman gick efter detta till att bilda Wax med Andrew Gold medan Eric Stewart producerade ett flertal stora artister, bland annat Agnetha Fältskog ("The eyes of a woman"). 1992 kom nästa 10CC-platta och det är också de båda 90-talsplattorna som saknas nu till en komplett 10CC-samling!
En favoritlåt från plattan tycker jag är "Yes i am!" som jag tar mig friheten att bjuda på här.
