Finns det en svenskare sommarlåt än Tomas Ledins "Sommaren är kort"? På gott och på ont, antar jag. Det finns nog få sommarlåtar som i alla fall har spelats lika mycket som denna. Ungefär som "Oh helga natt" varje jul, den ska bara förekomma! Punkt! Om man går fram till en person på gatan och ber vederbörande direkt att nämna en svensk sommarlåt så kommer denne med största sannolikhet säga Tomas Ledin med "Sommaren är kort"! Detta kan te sig lite konstigt med tanke på att låten när den kom inte alls blev en jättehit utan nådde bara plats sju på Svensktoppen och försäljningslistan. Men med tiden har den alltså blivit något som skulle kunna beskrivas som sommarens nationalsång, möjligen efter Ulf Lundells "Öppna landskap". Jag är då inget jättefan av Tomas Ledin. Jag är inte heller en av hans motståndare heller. Han har gjort ett antal helt OK låtar utan att vara den där artisten jag vill satsa på i min samling. Men hur mycket den här låten än har spelats sen 1982 när den kom så ser jag den som en av hans klart bästa låtar, möjligen efter "Genom ett regnigt Europa" och "Snart tystnar musiken", som jag faktiskt tycker är höjdare. Jag tycker inte "Sommaren är kort" är fullt så sönderspelad, men det kanske är för att jag inte lyssnar knappt något på radion längre. Den har ett luftigt gitarrsound som på något sätt låter tidlöst och som är rogivande. Den har något i ljudbilden som ändå målar sommarbilder tillsammans med klassiska textrader som: "Med en glass i min mun
Och med sandaler av plast
Går jag i solen Och tänker på dig"
Det är egentligen konstigt. Gyllene Tiders "Sommartider" eller Snowstorms "Sommarnatt" eller andra svenska sommarpekoraler är man så gruvligt trött på att man byter kanal när man hör, men "Sommaren är kort" känns fortfarande fräsch på något sätt.
B-sidan "Du tänder mig" för Ledin raskt tillbaka till det jag sa i början om hans musik. Inte dåligt, OK, men inget jag känner att jag behöver. Tomas Ledin är som Henrik Schyffert beskrev Melodifestivalen i en stand-up, blandsaft. Det är helt OK, varken mer eller mindre. Men "Sommaren är kort" är den där lite godare och mer svalkande tetran med iskallt iste!
Här tänkte jag bjuda på en specialare. Förutom originallåten, som ni alla hört tämligen många gånger, så tänkte jag bjuda på den långt mindre kända engelska versionen, "Taken by surprise", som inte har ett dyft med sommaren att göra.
Hur jag än letar så hittar jag inget speciellt fakta om Bill Lovelady. Jag tittar i mina musik- och listböcker och det står i en bok om svenska topplistan att Bill Lovelady är en brittisk sångare samt att han toppade försäljningslistan 1979 i juli med "One more reggae for the road". Jag tittar på Wikipedia och på svenska sidan står det att han är den brittiske sångaren, född 1945, som hade en hit med "One more reggae for the road". På den engelska Wikipedia står hiten nämnd, men Lovelady har ingen egen Wikipediasida. Ja, på Discogs står det att han var med i två band, Phil May & The Fallen Angels och Oasis (nej, INTE bröderna Gallaghers Oasis), den sistnämnda med Andrew Lloyd Webbers bror Julian. När den engelska Wikipediasidan skriver mer om alla svenska dansband som spelat in låten än om artisten och låten i sig så vet man att man har uppförsbacke i sitt letande.
Och andra sidan kanske det inte är så konstigt att engelska sidor inte skriver något om denne man för "One more reggae for the road" var knappt någon hit i England. Det var i stort sätt bara i Sverige och Norge som låten blev en monsterhit sommaren 1979, så stor att det alltså inte fanns ett dansband som under 80-talet inte hade spelat låten någon gång på antingen skiva eller på scenen.
Det jag har förstått om Bill Lovelady är att han är en artist som gillar reggae, i alla fall om man lyssnar på de andra titlarna han har gjort. Någon som minns uppföljaren? Den heter "She´s done me in" och blev en mycket mindre hit, till ingens förvåning, men den är nästan mer reggae än den här låten. "One more reggae for the road" är trots titeln mer i mexikansk stil än en sommaerreggae, men den har det där som gör en låt till en hit. Jag hörde nyligen på ett program om 90-talets svenska dansgiganter Denniz Pop och Max Martin och dom förklarade att det som gör en låt till en hit är att skapa det där introt som gör att man direkt fattar vilken låt det är och sen antingen skruvar upp eller av radion. Och väldigt få svenskar har nog inte haft den känslan när man hör pianointrot till den här låten. Sen har den en refräng som sätter sig som ett tuggummi och som alla kan sjunga med i, inklusive det fastgnagande melankoliska munspelet i den. "One more reggae for the road - gotta sing it to you before I go - everybody"
"One more reggae for the road" är en aning melankolisk och sorgsen i sin stil och som ung var jag inte alls så förtjust när en låt var allt för ledsam. Men ändå tyckte jag att den här låten var väldigt kittlande och skön och just den melankoliska stämningen gör låten ändå rätt udda i sin stil. Sen har då låten spelats totalt sänder på exakt alla radiostationer sen 1979 och det är klart att det finns sommarplågor jag hellre lyssnar på idag än Bill Loveladys hit för miljonte gången. Men att låten är en klassiker går inte att förneka, eller att Bill Loveladys karriär mer eller mindre totaldog efteråt för att försvinna i intet. Jag hittade till slut en ledtråd om honom idag, i kommentaren till en annons på Amazon om hans första hit året före, "Reggae for it now". Tydligen är han chaufför för IT-taxibolaget Uber i USA. Då så, då är det mysteriet löst...
Juni månad var en riktigt bra månad med många kanonköp och framför allt en månad full med jazzpianister av olika slag där både Erroll Garner, Oscar Peterson, Teddy Wilson, Earl Hines, svenske Kjell Öhman, Nat "King" Cole och till och med Duke Ellington rymdes (och räkna med att separata artiklar om flera av dessa skivor kommer så småningom)! Två av dessa pianoplattor kommer jag att skriva om denna gång, då jag tar in hela fem skivor i "Månadens bästa fynd". Förutom de normala second hand-fynden så var det två tillfällen som stod ut. Dels en ny skivmässa i Sundsvall kallad "Sundsvalls spel och skivmässa" där det blev en hel del fynd med både Elton John, Blondie och Dire Straits, men framför allt en hel del CD-singlar. Mässan återkommer till hösten och jag kommer att skriva med ingående om den då.
Dessutom lyckades jag hitta de två senaste skivorna med Thåström på vinyl till sanslöst billigt pris, men dessa kommer jag att återkomma till i separat artikel.
Les G.O Culture - Darla dirladada (1993)
Hade den här blivit en stor sommarplåga i Sverige, vilket den hade alla förutsättningar att bli, så hade jag givet skrivit om den i min nya serie om "Sommarplågor". Men nu var det i Mellaneuropa och främst Frankrike den blev en sommarhit och i Sverige fick vi nöja oss med 4 Non Blondes, UB40, Spin Doctors och Chili White & Kenny Peach. Och även för mig passerade den förbi, annars hade nog min sommar 1993 varit bra mycket roligare musikaliskt än vad den var.
"Darla dirladada" är från början en grekisk folkmelodi som blev en hit för sångerskan Dalida 1970 och sen dess har den tagits upp av flera andra artister. Modernast är då denna version med belgiska gruppen Les G.O Culture, som är väldigt svår att få fram information om. Huruvida det är medlemmarna i videon som är bandets riktiga medlemmar har jag ingen aning om alls och det skvallrar kanske lite om att bandet är något av "One-hit wonders".
Jag hörde låten för första gången 2013 när jag hörde ett "Rakt Över Disc" från 1994 där den spelades och föll direkt. Låten ska inte anklagas för att vara konstmusik direkt, men det är en låt som sitter som ett knytnävsslag och med en oerhört oemotståndlig och charmig refräng och dansproduktion. Perfekt för sommarpartyt och med skyhög hitpotential. Sen har tyvärr någon klåpare till discjockey satt en etikett på omslaget, men eftersom singeln inte är direkt lätt att få tag på i Sverige så är det överkomligt!
Seals & Croft - The longest road (1980)
Jim Seals och Dash Croft bildade sin duo redan 1969 och hade en näve hits på 70-talet och kanske främst "Summer breeze" 1972. Musikaliskt spelar bandet lite på samma planhalva som Eagles, America eller liknande band, alltså tillbakalutande soft singer-songwritermusik med bra stämsång och just son musik från 70-talet är jag väldigt svag för just nu! Därför så är detta min totalt fjärde Seals & Croft-platta, men just deras platinumbelönade platta "Summer breeze" lyser ännu med sin frånvaro.
Den här plattan, "The longest road", var tyvärr något av bandets svanesång för efter denna släpptes dom av Warner Brothers och la ner gruppen till 2004 när bandets sista platta kom. Under midsommardagen när i princip allt var stängt i stan så var det en enda loppis öppen, "Antikt & Annat" som jag inte besöker så jätteofta av olika anledningar. Men den här gången låg denna skiva och glänste plötsligt och vilken skiva det var.
Just här, när 70-tal övergått i 80-tal, så har Seals & Croft vandrat till att följa i Steely Dans och Doobie Brothers fotspår med mer jazzigt ljud här och var, men fortfarande följande Singer-song-traditionen i melodierna. Och det är riktigt lysande, så när på en låt, den lätt daterade USA-politiska tramset i "Egypt, Israel & America". Men inledande "Stars" är kanonbra, för att inte tala om den efterföljande "Try your love". Det är svalt och enormt skönt att lyssna på, samtidigt som det aldrig blir vare sig trist eller stelt och Seals och Crofts stämsång är väldigt bra! Om man vill ha en mer traditionell Seals & Croft så är plattor som "Diamond girl" eller "Get closer" att föredra, men detta är ett lysande sätt att göra något nytt med sin egen stil och samtidigt lyckas hålla den vid liv. Det hade varit väldigt kul och höra hur bandet hade utvecklats om man fått en skiva till på sig.
Michael Jackson - The best of Michael Jackson (1995)
Innan alla stönar och undrar om jag blivit galen som tänker skriva om en dussinsamling med "Thriller", "Bad", "Beat it", "Black or white" med flera så kan jag lugna er med att det finns en anledning till att jag valt att skriva några rader om denna samling. Detta är ingen vanlig samling med Michael Jackson eftersom endast ett fåtal låtar här är efter 1980 och dessa är från den bortglömda liveplattan "Farwell my summer love" från 1984. Sen är det Michael av sin tidigaste årgång, fem låtar med Jackson 5 och sen hans tidigaste sololåtar. Detta är en unik dubbel-CD-samling utgiven av Motowns "Anthology series" innehållandes den Michael som glömts bort alldeles för mycket bland alla rubriker och jättehits. En Jackson som nu skulle försöka stå på egna ben i väldigt ung ålder.
Alltså finns här låtar som "Ben", "Rockin' Robin", "Ain't no sunshine" och andra utgivna ungefär mellan 1972-1975. Perfekt för den som vill upptäcka Michael Jackson och hur det hela startade en gång och perfekt för den som liksom jag älskar Motownsoul från 70-talet!
The Oscar Peterson Trio - Bursting out with the All Star Big Band (1962)
Det har varit en bra utdelning på Oscar Peterson denna månad med två plattor (den andra trioplattan "Put on a happy face"). Men den här får anses som den mer annorlunda av de två. Oscar Peterson och hans två vapendragare Ray Brown och Ed Thigpen omger sig på denna Verve-utgåva från 1962 av ett storband här under ledning av Ernie Wilkins. Och jag ska erkänna, under de två första låtarna, "Blues for big scotia" och "West coast blues" så var jag beredd att såga av den här plattan som en av Petersons mer segare och mindre lyckade experiment. Men sen från den lysande balladen "Here's that rainy day", med ett fantastiskt orkester arrangemang av Wilkins, och "I love you" från "Porgy & Bess" så steg skivan enormt och var helt fenomenal under resterande speltiden! Orkestern och trion lyckas samarbeta lysande med trion i fronten och orkestern i bakgrunden, men ändå inte bortglömd!
En kul och udda förnyelse av Oscar Petersons och hans trios musik och spel med många höjdpunkter att njuta av!
The Three Sounds - Black orchid (1962)
Det är kul att lära känna nya namn inom jazzen man aldrig hört förut. Sen kanske det kan vara lite pinsamt om många andra hört talas om dom för länge sen och jag själv inser att jag ligger långt efter. Men pianotrion under namnet The Three Sounds var en helt ny bekantskap för mig. Framför allt är det udda med en trio som har ett helt annat namn än pianistens namn och tillägget "trio". Detta var lite av ett blindköp där jag gick på konstellationen pianotrio och Blue Note. Det kan väl inte vara helt fel?
The Three Sounds bestod av pianisten Gene Harris, bassisten Andrew Simpkins och trumslagaren Bill Dowdy, alla nya namn för mig. Trion fanns väldigt länge för att vara inom jazzgenren, mellan 1956 och 1970 och släppte en väldigt massa plattor på Blue Note. "Black orchid" kom 1962 och jag blev överraskad över att det faktiskt ändå var riktigt bra. Jag ska inte framhålla Gene Harris som en pianogud direkt. Han är inte dålig alls, men är ingen Oscar Peterson, Erroll Garner eller Lennie Tristano och saknar lite av egen och speciell pianostil. Men trion är väldigt sammansvetsad och spelar oerhört bra tillsammans vilket skapar ett riktigt skönt sväng i det lilla formatet som ibland även glider åt blueshållet. En hel del riktigt bra ballader finns här också som "A foggy day" och "At last", men jag väljer ändå en snabbare kanonlåt här betitlad "Secret love"
