expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

måndag 22 april 2019

David Bowie - Never let me down

David Bowie - Never let me down
Utgivningsår:
 1987
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5
David Bowies 80-tal kan man säga är diskussion för sig. Han hade hits och "Let's dance"-plattan var ju bevisligen en succé. Samtidigt så var skivorna därefter floppar. Mannen som var unik och gick sin egen väg hade problem att hitta den.
     Men jag har alltid gillat Bowies mer lättsamma period, långt innan jag började älska hans mer nyskapande 70-tal. "Absolut beginners" är i mina ögon det bästa han har gjort och dom lite mystiska, mysiga och suggestiva låtarna från "Let's dance" var riktigt bra. Plattan "Never let me down" från 1987 har dock alltid sågats som Bowies sämsta i karriären av Bowies fans, men och andra sidan är många av dom samma personer som alltid sågat 80-talets musik i alla fall. Så därför tänkte jag svära i kyrkan och gå emot strömmen; jag är ett David Bowie-fan och jag tycker denna "Never let me down" är riktigt bra! Jag erkänner, den är inte unik och nyskapande på något sätt, det finns inte mycket som skriker listhits på plattan och det är en Bowie som går gravt medströms ljudbildsmässigt. Men samtidigt så tycker jag att produktionen är mäktig och enormt snygg och Bowies energi gör sitt för plattan!

"Never let me down" handlar mycket om trummor och ett rockigare sound med Peter Frampton lysande på gitarr. Det är stort, snyggt och lite arenarock-aktigt vilket kan förklara varför alla recensenter och förstå-sig-påare inte gillar den. Men lyssna på "New York's in love" eller avslutande "Bang bang". Eller om man vill ha Bowie som lite mer experimenterar kan man avnjuta historien om "Glass spider" och hennes barn. Det är Bowie och det är ett drivande och okomplicerad sound att bara vrida upp. Det enda riktigt negativa är att en liveupptagning av låten "Zeroes" känns väldigt malplacerat. Inte låten i sig, för den är väldigt bra, men att skohorna in en liveinspelning plötsligt känns fel på nåt sätt. "Never let me down" är ingen "Ziggy stardust" eller "Heroes", inte traditionell eller experimenterande Bowie, men den är väldigt underskattad, ösig och skön att bara vräka på. Jajemän, jag står fast vid att jag gillar den! Skivan blir solklart kvar i samlingen!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar